Front Mission Evolved

Att vara en gammal anrik strategispelsserie måste vara den mest förnedrande situationen i spelbranschen. Man kan ha varit hur framgångsrik som helst en gång i tiden, nu är man irrelevant, som en Idol-vinnare från 2009. Och när det väl vankas återupplivning är snacket alltid detsamma. "Hej, Shadowrun! Vi hörde att du var superpoppis runt 1994-1995 någon gång som taktiskt cyberpunkrollspel och att fansen har skrikit sig hesa efter en uppföljare i över tio år, så vi vill göra något nytt med dig.

Vad sägs om att bli ett lagbaserat Counter-Strike med magi?" "Nu är det dags att få liv i Syndicate igen. Vadå realtidsstrategi, det ska vara tredjepersonsaction!" "X-Com är tillbaka! Nu som renodlad förstapersonsskjutare!" Ja, ni fattar. Ska man vara riktigt petig är det nästan samma sak som drabbat Warcraft, från strategi med rollspelsinslag till teambaserat actionrollspel.

Därför var det med viss resignation men ingen större överraskning som jag fick höra talas om Front Mission Evolved. "Evolved" i det här sammanhanget betyder alltså att man har tagit bort precis allt som gjort serien till en fanfavorit, framför allt i Japan, och bara behållit ramberättelsen. Istället för (A) taktiska strider med gigantiska robotar är det (B) typisk tredjepersonsaction med gigantiska robotar. Gissa vilken typ av spel som säljer bäst? Mycket riktigt, B. Men vilken genre är så hopplöst överlastad att ett medelmåttigt spel inte har skuggan av en chans att sälja något alls? B där också.

Och Front Mission Evolved är tyvärr rätt medelmåttigt, även om det är ett gott försök av utvecklarna Double Helix som tidigare gav oss det katastrofala G.I. Joe: The Rise of Cobra. Till en början är det nästan ospelbart segt, där man klampar runt i femton meter robotskrot på New Yorks gator och pangar ner otaliga sega stridsvagnar eller andra robotar. Men ganska snabbt öppnas nya möjligheter upp och standardroboten (som är som stulen rakt av från valfri japansk superrobotserie) går att bygga om utifrån dina önskemål.

Tyngre vapen, snabbare ben, sjysstare energiåterladdning eller kanske bara en läcker camou-dekor på axlarna. Tyvärr har samtliga Armoured Core-spel gjort precis samma sak de senaste tretton åren, så att kunna pimpa sin robot är knappast en säljande faktor. Men jag gillar möjligheten att specialisera sig på sina favoritvapen och så är det onekligen rejält coolt när en jätterobot går runt med en fet sköld.

En omväxling som faktiskt visade sig oväntat trevlig var när huvudpersonen Dylan Ramsey tvingas överge den trygga hytten i sin wanzer (en förkortning av Wanderpanzer, alltså vandrande stridsvagn på japansk tyska) och får springa runt på egen hand. Då blir det ytterst traditionell tredjepersonsaction med allt vad det innebär av att gömma sig bakom strategiskt utplacerade lårar och kasta granater mot fiendehopar, men det fungerar helt okej. Det blir en sjysst distraktion från robotbankandet och bytet av perspektiv skapar en skön dynamik, lite som i Xenogears eller Lost Planet.

Tyvärr blir det aldrig mer än helt okej. Handlingen är duktigt stereotyp men jag ska i alla fall ge lite cred för att Dylan åtminstone inte är en gnällig tonåring som motvilligt bestämmer sig för att rädda världen. Och att han inte spelas av Nolan North. På sedvanligt anime-manér är förstås motståndarna dubbelt så färgstarka och intressanta som hjälten och jag diggar både den dryge Sun Tzu-citerande britten och den kaxiga gängledaren som bara bryr sig om pengar. Jag gillar också hur världen är designad, i en framtid om några hundra år som ändå är fast förankrad i nutiden. Jag menar, det finns gott om städer med månghundraåriga hus idag så varför skulle man i framtiden ha rensat bort precis allt och börjat om?

Men även om jag personligen inte kunde bry mig mindre om Front Mission-universumet kan jag inte komma ifrån att det här hade varit dubbelt så intressant i en annan genre. Med de uppenbara begränsningarna i budget hade det kanske varit klokt att satsa på en mindre resurskrävande genre, som dessutom alltså inte är fullständigt nerlusad med produktionsmonster med mastodont-reklamkampanjer. Som försök att göra serien mer relevant i väst är Front Mission Evolved bortkastad ansträngning. Bara om du är en riktigt inbiten robotfantast som spelat dig less på hela Armored Core-serien har du något att hämta i det här.