En sak som utvecklarna Reality Pump verkligen inte saknar, är mod. Att gå emot en av vår tids moderna spelklassiker The Elder Scrolls IV: Oblivion, kräver mycket av det. Säkerligen också en hel del galenskap.

Fast ser vi på situationen lite mer kritiskt så fick faktiskt Oblivion, hur bra det än må vara, väldigt mycket gratis. Varför? Jo, för att det var först ut i loppet på en helt ny generation. Världen var aldrig så oändlig som i detta första mötet. Vilket också är anledningen till att Oblivion idag är vad Big Macs är för växelkursen. Då utvecklare konstant kommer med säljpunkter som att det "går så här många Oblivion-världar " på deras spelvärld. Det är en slags neo-nostalgi som senkomlingen Two Worlds aldrig fick ta del av. I det här fallet var de nummer två, Buzz Aldrin och Pepsi.

Vilket också förstås beror på att Two Worlds var det svagare spelet. Mycket tack vare sin oändliga mängd med buggar och otaliga glitches. Det märks de att Reality Pump kommit långt sedan dess. Förmodligen mycket tack vare att de till dags dato ideligen arbetat nära sitt förra spel och dess community i och med det konstanta patchandet.

För nu är de tillbaka med en uppföljare. Återigen står de inför jätten Bethesda som samtidigt släpper AAA-titeln Fallout: New Vegas. Hur vida de kommer stå sig i kampen låter vi vara osagt här. Men ett som är säkert, är att Two Worlds 2 är en uppföljare som överträffar sin föregångare på nästan alla punkter. Även om helheten kanske inte riktigt når upp till subgenrens husgudar, så som redan nämnda The Elder Scrolls IV: Oblivion.

Det börjar som så många gånger med att du gör din karaktär. Vilket förstås sker enligt nutidskonstens alla regler av att justera ögonbrynens höjd till näsbenets vinkel. Spelet som följer därefter är i ett tredjepersonsläge och utspelar sig i en fantasyvärld rik på monster, linjäritet och ganska exakt en ziljon sidouppdrag.

Allt eftersom din karaktär utvecklas och går in i rollspelspuberteten så får du leda denne genom fantasylivets olika vägar. Vägar som sedan kan leda till diverse yrken så som krigare, tjuv, alkemist, magiker eller varför inte en blandning av allt på en gång? Under fantasysolen inget nytt i spelens värld alltså, men varför laga något som ändå inte är trasigt? Fantasy som genre brukar ju ofta sitta ganska hårt i sina egna hjulspår och är oftast mer bakåtsträvande än alverna som de berättar sagor om.

Utvecklarna Reality Pump ska ha mycket kudos för att de med Two Worlds II verkligen gått in för att göra ett spel med ALLT. Eller i vilket fall allt som kan tänkas sorteras under fantasy. Skattsökande, magitillverkande, alkemi, strider, ridning, segling, co-op multiplayer och så vidare. Det finns oändligt många saker att göra, det är bara synd att Two Worlds 2 aldrig riktigt briljerar på någon av dem rent spelmässigt.

Kontrollen är oftast seg och utförandet av de olika uppdragen ganska intetsägande ibland. Är man däremot beredd att förlåta spelets tillkortakommanden så finns alla möjligheter att begå socialt harakiri med dess speltid på 100+ timmar.

Presentationsmässigt är Two Worlds II lite av ett dubbeleggat svärd, där stora grafikprestationer samsas med horribla designbeslut. Speciellt på PC ser spelet verkligen ut som en dröm med sina superdetaljerade modeller och ett imponerande djupfokus. Tyvärr sällar sig spelet också till den skola av överdesign som även huserar fenomen som Darksiders, Warhammer 40k och Dungeons & Dragons fjärde upplaga. Det är chain-mail magtröjor och Conan Barbaren-kroppsideal för hela slanten, som lämnar all form av självironi vid dörren för att sedan gå rätt in i ett rum av urbota dumhet.

Samtidigt är det något av charmen med Two Worlds-serien. Det är storögt och ljuvligt naivt på gränsen till att du vill pyssla om det. Även om det är ett rollspel av 2010-talet så har det klara rötter i 80-talets fantasyboom som inte var så mycket J.R.R. Tolkien som Arnold Schwarzenegger och Dungeons and Dragons. Alltså just stora muskler och coola vapen.

Detta gör också att Two Worlds IIs bisarra miljövariation paradoxalt nog känns smakfull i all sin smaklöshet. Kvasi-orientaliska universitet, samurajer och dinosaurier blandas här enkelt med savann-stäpp komplett med lejon och noshörningar. Aldrig känns det ologiskt eller skohornat utan atmosfären är konstant. Det gör även att det ständigt finns ett sug för att bege sig över nästa krön för att se vad utvecklarna hittat på för dumt/kul där borta.

Dina resor ackompanjeras av lika varierade musikstycken som alla har gemensamt att de förmodligen lyssnat både en och två gånger på Howard Shore's kompositioner. Det är vackra harpmelodier som skiftar med världens föränderlighet och din hjältes stordåd. Alltid uppbackat av en ordentlig symfoniorkester som tar för sig där den kan. Det är kort sagt vardagsmat för vana fantasyöron men visst fungerar det ypperligt för Two Worlds II. Röstskådisarna ger därtill ofta riktigt bra prestationer även om manuset har många lager smält ost över sig.

Two Worlds II i sig är ganska löst berättat vilket väl kommit att bli lite av standarden för stora sandlåde-fantasy-spel. I enkla ordalag ska du rädda din syster under den fruktansvärde mörkrets herre och till hjälp har du Orcsen (!), alltså fienderna, från förra spelet. En berättargrund som i sig självt bäddar för en del intressant karaktärspolitk. Tyvärr är spelet ofta ganska klumpigt skrivet rent dialogmässigt och atmosfären som byggs upp riskerar ofta att krackeleras när helst någon NPC fäller någon dum kommentar eller trampar i någon fantasyklyscha. Vilket händer ganska ofta.

Skillnaderna mellan konsol och PC-versionen av Two Worlds 2 är ganska minimala. Har du en monster-PC får du förstås ut mest rent grafiskt, men Reality Pump har ändå optimerat spelet riktigt fint för både Xbox 360 och PS3. Avsaknaden av mus och tangentbord är inte heller så stor då hela spelupplevelsen i sig känns väldigt formad för konsol-spelare.

Two Worlds II är egentligen ett spel som spretar åt tusen olika håll samtidigt. Ett spel som slänger hundra ingredienser i sin soppa, varav samtliga smakar vanilj. Ett spel som helst av allt vill vara allas bästa kompis. Det lyckas inte med detta men försöker ofta så hårt att det knakar och brister i fogarna. Men det gör inget. I slutändan flyger det ändå på något sätt.

För Two Worlds 2 är ett spel som trots allt har hjärtat på rätta stället och det är svårt att inte bli lite smittad av dess fascination över magiska svärd, skatter, trollkarlar med spetsiga hattar, dinosaurier, samurajer, prinsessor, drakar och demoner. I rätt sinnesstämning kan det bli en riktigt stämningsfull resa. För kom igen nu. Det är ändå ganska häftigt med stora muskler och coola vapen.