Jag springer. Jag springer för mitt liv, bort från mitt tidigare välbeställda och trygga hem. Mat, rikedom, parfymerade bad och skräddarsydda kläder betyder helt plötsligt ingenting. Det finns ingen möjlighet att överleva, inte som situationen är idag. Allt det som en gång varit och allt det som min mor byggt upp är spottat på, raserat och perverterat. Jag springer, medveten om att jag kommer att komma tillbaka med en förändring. Jag kommer tillbaka - med en revolution.

Lionhead har valt att tänka lite utanför den vanliga lådan i och med Fable III. Istället för att vara en föräldralös, underprivilegierad och smutsig rännstensunge som närmast är en kardinalregel för en lyckad hjältehistoria, får du denna gång smaka på livets sötma när du bestämmer dig för vem du ska skapa hjältedåd tillsammans med. Du är en dotter, eller son, till din Fable II-hjälte, men i och med att du är det yngsta syskonet är det inte du som ärvt tronen.

Din Fable II-hjälte har nämligen haft den otroligt dåliga smaken att avla en äldre bror. Storebror Logan är förvisso en skarp regent, men på samma sätt han är skarp är han omdömeslös. Logan är bra på att se helheten, men har inga skrupler när han under lång tid missat de till synes mest obetydliga detaljerna; Albions fattiga och svaga. Nu är folket förbannat, statskassan skral och orättvisorna många. Och landet skriker efter en ny hjälte.

Men när den enda man ständigt har vid sin sida är en hund, hur ska man lyckas starta en revolution? Tankarna snurrar i huvudet när jag lotsas genom kloakerna av mors trotjänare, Walter. Han säger sig veta hur allt ska gå till. Att vinna folkets förtroende är A och O. Jag känner mig lite bättre till mods att Walter verkar så säker på sin sak. Han leder mig till ett min första anhalt på min långa resa till kronan, och de första invånarna jag måste övertyga för att ens kunna drömma att sätta stopp för storebror.

Fable III är ett spel om allianser. Att hjälpa andra för att förhoppningsvis få hjälp när man själv behöver det. När du reser land och rike runt i Albion finns det flera sätt att övertyga dess folk att du är den som borde sitta på tronen istället. Det främsta sättet att skaffa en skara som är dig trogen är att skaffa allierade. Albions rebeller är spridda för vinden, men kan definitivt tänka sig att enas för en gemensam sak. Speciellt om det handlar om att avsätta Logan. Genom att göra dem tjänster för att visa att du har mer stake än storebror, kan du övertyga dem att du har vad som krävs.

Dweller-folkets överhuvud, Sabine, är mycket skeptisk när prinsessan av Albion kommer på besök. Som utstötta och förpassade till Albions snöiga berg, lever de ett liv i omätbar fattigdom och stort elände. Att få besök av en finklädd kunglighet är som att stolpa hem till någon främling och gräva i dennes kylskåp. En ren skymf, helt enkelt. När jag kommer tillbaka med min mors bortglömda gamla speldosa, klädd i Dweller-folkets enkla kläder, blir Sabine intresserad av att ta mig i hand och ge mig den hjälp jag behöver. Å andra sidan blir jag tvingad att lova att hans folk kommer att få det bättre. Men det är väl en lätt sak att lova, för i mitt rike kommer ingen att gå hungrig eller vara i behov av någonting. Eller...?

Att gå med på de olika rebelledarnas krav är ett stort steg på vägen mot ett stadigt manskap i baken, men man ska inte glömma småfolkets möjligheter att kunna hjälpa till. Genom att hjälpa Albion-svenssons kan du få lite skjuts framåt på resan mot tronen. Att göra mindre uppdrag är inte bara roligt, utan påverkar Albion på olika sätt. Det roligaste uppdraget jag spelat, med Albion-svenssons som uppdragsgivare, är det som kallas The Game. Tre magikerkunniga rollspelstöntar krymper in din hjälte i deras brädspel, där du får i uppdrag att rädda den väna prinsessan från den onde lorden. Med förställda kvinnoröster a'la Eric Idle, pappfigurer som bybor i brist på programmeringstid, episka svärd och en slutfajt som involverar endast ett mesigt pet med tidigare nämnda episka svärd, kan man inte göra annat än att skratta gott. Åt idén i sig, åt den uppenbara kritiken riktad mot TV-spelsbranschen och åt den fenomenala hyllningen av brädspelsnördar.

För humorn i Fable-spelen har det sannerligen inte varit något fel på. I Fable III känns det som Lionhead har vuxit på sig lite, och vågat vara sådär brittiskt roliga som man förväntar sig att britter faktiskt ska vara. Oavsett om jag försöker återuppbygga Brightwalls akademiska bibliotek genom att hitta borttappade böcker som, trots allt, innehåller allmänt vedertagen kunskap, jagar förrymda trädgårdstomtar som nu löper amok och rådissar alla som kommer för nära, eller tvingas befatta mig med nekrofanatikerna Sam och Max och deras tjatiga mor (för sjuttielfte gången i ordningen), lyser värmen och humorn igenom. Även om Fable III på sina ställen är ganska svart och dyster historia, är det alltid med en underfundig humor som är sådär gemytligt brittisk.

Designen i Fable-spelen har alltid varit konsekvent, och Lionheads grafiker strävar inte bort från den mallen i Fable III. Laddningsskärmarnas propagandaaffischer är klockrena, både design- och humormässigt, och visst är karaktärsmodellerna lite mer åt sago- eller seriehållet, men de är ändå charmiga. Fable III är dock inte så långt ifrån Fable II tekniskt som det borde ha varit, även om Lionhead har putsat en del med framförallt spelets ljuseffekter. Tack vare de fantastiska röstskådespelarna trivs jag i Albion. John Cleese, Ben Kingsley och Simon Pegg är kända nyheter som alla bidrar med att måla upp Albion på ett fenomenalt sätt, medan Stephen Fry och Zoë Wanamaker som båda är gamla i gamet återvänder.

Albions städer har blivit mycket större, både till yta och folkmängd. Bowerstone, för att ta ett exempel, är numera en kunglig huvudstad värd namnet, och har blivit märkbart påverkat av industrialiseringens framfart. Föräldralösa ungar jobbar i de många fabrikerna, tiggare och uteliggare kantar de ruffigare områdena, både manliga och kvinnliga prostituerade kantar skumma bakgårdar. Endast ett stenkast från allt elände finns vältrimmade trädgårdar och snobbiga lantförorter, med rika och välbeställda i pudrade peruker. Albion är lite mer levande och lite större, och Lionheads grafiska designers har gjort ett bra jobb att få liv i riket.

Något som jag uppskattade i Fable II var hur uttryckssystemet fungerade. Visst kan jag säga vad jag vill med allt ifrån fisar till kyssar, men alla uttryck är numera kontextbaserade i Fable III. Jag kan inte längre välja vad jag vill förmedla till figuren jag interagerar med, utan spelet väljer tre olika alternativ åt mig. Om jag engagerar mig i min digitala samtalspartner en längre stund, får jag se några andra uttryck. Om jag har valt att börja flirta med den där gulliga killen i klädbutiken och han har blivit min bästa kompis efter lite lock och pock, först då kan jag ge honom en kram eller snika åt honom en liten puss på kinden. Likaså kan jag inte be min hund att göra gulliga tricks, utan han gör lite vad han vill när humöret faller på.

Att Fable III har blivit mer självspelande är med andra ord uppenbart. Lite på Mass Effect 2-manér har Lionhead tagit bort min lista med prylar jag hittat och köpt. Helande drycker och annat ät- och drickbart mappas automatiskt till styrkorset, medan icke förbrukningsbara varor är förlagda den till den, förvisso funktionella, interaktiva pausskärmen. Att byta kläder och vapen och se vilka uppdrag som är på gång sker genom pausskärmen, som fungerar som din privata (och hemliga) hjältebas. Jag kan även snabbteleportera mig till ställen jag tidigare besökt från kartan som finns förlagd i min alldeles egna Batman-grotta.

Sju timmar in i äventyret genomdrev jag min revolution. Jag har störtat min bror, och får äntligen chansen att skapa ett Albion som vår mor skulle ha älskat. Jag har skaffat vänner från när och fjärran, vänner som höll sina löften till mig. Jag blir krönt till Albions drottning, men spelet är däremot långt ifrån över.

Med stora krafter kommer nämligen stort ansvar. När mina bundsförvanter vill inkassera de löften jag gett dem, måste jag tänka efter. Och att hålla vad man lovat är inte alltid det lättaste, speciellt när man har ett helt rikes välfärd att tänka på. Är det bättre att göra rätt, än att göra gott? Ska jag offra välfärden för några få för att bygga riket en framtid? Men det är en annan historia, och framförallt din historia, att uppleva.