Sonic Adventure 2 Battle

I Sonic Adventure fanns det sex spelbara karaktärer (Sonic, Tails, Knuckles, Amy, Big och E-102), som hade sina egna äventyr och man valde själv karaktären man ville spela med. I Sonic Adventure 2 är detta koncept utbytt och även äventyrsområdena är försvunna. Istället får man välja om man vill tillhöra den goda sidan med hjältarna Sonic, Tails och Knuckles som spelbara karaktärer eller den mörka sidan med Dr. Eggman, Shadow och Rogue som spelbara karaktärer. Karaktärernas banor avlöser varandra och du kan inte längre välja att exempelvis spel äventyret enbart ur Sonics perspektiv.

Sonic och Shadows banor påminner mycket om varandra. Här handlar det om fart och fläkt. Den svarta igelkotten Shadow glider fram minst lika snabbt som vår vän den blå igelkotten och dessa nivåer är fullständigt underbara och påminner betydligt mer om klassiska Sonic-spel till Mega Drive än föregångaren Sonic Adventure gjorde. Ofta finns flera olika vägar att välja mellan och gömda bonusar samt genvägar finns det gott om. Mindre traditionella är Tails och Dr. Eggmans banor, som är uppbyggda kring dessas farkoster och här handlar det helt sonika om att skjuta sig fram. Lite halvtrist på sina ställen där kameran har det svårt och inte direkt banor man kommer att spela om när man klarat spelet. Knuckles ägnar sig precis som i det förra spelet åt att söka efter saker och sin motsvarighet på den mörka sidan har han i fladdermusen Rogue. Dessa banor kan vara ytterst frustrerande om man inte finner någon av Chaos-smaragderna eller nycklarna (beroende på vad man ska finna). Men på det hela taget utstrålar skattsökarbanorna en härlig atmosfär och ett välkommet avbrott från de något mer hektiska spring- eller skjutbanorna.

Sonic Adventure 2 är liksom föregångaren mycket vackert att beskåda. Visst har detta stora spel sina skönhetsfläckar, men på det hela taget lyser grafiken av kvalité. Det hörde till toppskiktet på Dreamcast, och är om möjligt ännu snyggare till Gamecube. Jag har tidigare nämnt att kameran har sina brister och det är tyvärr betydligt oftare och mer allvarligt än i föregångaren. Det händer att man tvingas beskjuta fiender in i skärmen så att säga och det händer att man får leta efter saker i blindo då kameravinkeln är horribel. Detta uppstår oftast om man inte spelar en bana så som det är tänkt att det ska spelas, exempelvis om man går bakåt på en trång Tailsbana eller flyger in i trånga skrymslen med Knuckles. Men detta till trots är det allvarligt att man inte lyckas bättre med kameran. Det fungerar inte alltid att centrera kameran och detta leder till frustration.

Det märks att mycket möda lagts ner på ljuden i Sonic Adventure 2. Ljudeffekterna är av högsta kvalité och även om rösterna ibland är lite påfrestande så är det välgjort (dock helt utan munsynkronisering). Musiken i Sonic Adventure 2 är inte direkt något jag stoppar frivilligt i stereon, men samtidigt andas den kvalité och passar väl in i spelet. Texterna kan dock på sina ställen bli löjliga banala och töntiga. Men huvudsaken är ju att musiken höjer spelupplevelsen och så är fallet i Sonic Adventure 2.

Som jag skrev i början så bjuder Sonic Adventure 2 på extremt mycket för den flitige spelaren. Förutom det långa äventyret som spelas i två delar (hjälte eller ond), så kan du attackera banor eller bossar för sig spela mot en kompis eller tävla med Chaos och slutligen som en extra bonus även köra go-kart med Sonic, Tails, Dr. Eggman och gänget. Extremt fartfyllt och roligt på tre härliga banor (fler ska kunna laddas ner i framtiden) och definitivt något som höjer spelets värde ytterligare ett snäpp. Chao-delen har också utvecklats en hel del sedan det första spelet och det finns fler sätt att påverka din Chao på. På det hela taget bjuder Sonic Adventure 2 på så mycket härlig spelglädje att man nästan blir matt.

Sonic Adventure 2 är långtifrån ett perfekt spel. Problemen med kameran och de något enformiga Tails/Dr. Eggman-banorna kan på sina ställen byta spelglädjen till frustration. Och även om handlingen är underordnad i ett spel av denna typ så är den knappast speciellt inspirerad och vissa mellansekvenser känns odetaljerade och slarviga. Men dessa missar till trots så bjuder Sonic Adventure 2 på enormt mycket för varje spelare som lägger sina surt förvärvade slantar på detta äventyr.

Min kärlek till den osannolike igelkotten Sonic är inte att ta miste på. Dessvärre känner jag mig inte lika tillfredsställd med detta äventyr. Sonics banor är av högsta kvalitet och de har sannolikt aldrig varit bättre. Flera valbara väger längs banorna och ett sällan skådat tempo bjuder på delikat underhållning. Dessvärre är det min egen lille favorit Tails som nästan ensam drar ner mitt betyg en aning. På de banor han huserar drabbas jag av de kanske värsta kameraproblem jag någonsin sett i ett 3D-spel. Inte sällan måste man backa ur bilden med kameran framför sig med resultatet att man inte alls ser stup eller annalkande fiender. Ett problem som lätt kunnat lösas, om det hade varit möjligt att styra kameran. Det går förvisso ibland, men så snart du rör dig försvinner din perfekta vinkel och ersätts med den omöjliga vinkel du just försökte göra dej av med. Otroligt irriterande!

Som tur är så är Tails banor mindre än en sjättedel av spelet, och de lyckas inte sänka resten av allt det goda. Dr Eggman fungerar på liknande sätt, men hans banor är inte tillnärmelsevis lika uselt designade som vår stackars Miles ?Tails? Prowers. Knuckles banor fungerar som i föregående spel, och det är inte illa. Visserligen måste man här leta efter sakerna man söker i en viss ordning om man vill ha hjälp av sin ?slagruta?, men det är inget som påverkar spelet. Även Knuckles drabbas ibland av risig kamera, men så illa som hos Tails är det absolut inte.

Sonic Adventure 2 lär knappast göra något fan av plattformsgenren eller Sonic-spelen besviken. Men det är ändå med en känsla av besvikelse som jag känner att det hade kunnat vara så mycket bättre. Det här var inte vad jag hoppades på som tioårsjubileum för Sonic. Fast kort sagt så är det trots en del stora missar fyllt med underbara roligheter, och det är väl trots allt det som räknas? Även om man får lida igenom Tails banor så är det snabbt glömt när man åter susar fram som Sonic eller hans onda motsvarighet Shadow. Och trots att detta bara är ett plattformspel så tar storyn oväntade vändningar och känns riktigt genomarbetad. Nej ett dåligt spel är detta då rakt inte, utan ett fruktansvärt bra med några väl djupa svackor.