Dance Central

Tro det eller ej, men jag var en riktigt flitig Dancing Stage-spelare en gång i tiden. Efter att ha blivit uppdragen på en av Konamis arkadmaskiner i en västerbottnisk arkadhall fastnade jag för konceptet, musikspelsfantast som jag är. Jag fick höra The Steps-plågan "5, 6, 7, 8" fler gånger än vad som är mentalt hälsosamt, skaffade en hygglig matta för hemmabruk och blev rätt bra.

Men att kalla det "dans" var en sanning med modifikation. Det där räcket på arkadmaskinerna fanns där av en anledning; det var bara fötternas input som betydde något. Av Harmonix har jag fått berättat att man länge velat göra ett dansspel, men att man aldrig hittat den teknik som behövts. När Kinect dök upp tog man chansen, Dance Central kunde börja utvecklas, och så fick även överkroppen vara med i leken.

Dance Central är mer eller mindre ett Guitar Hero för den som vill svänga sina slätrakade till licensierad musik av R 'n' B- och klubbmodell. Ett gäng dansare av olika stil är din guide på skärmen och du ska imitera dennes moves, som dessutom listas i en bestämd ordning på skärmen. I stället för färgglada noter scrollar danssymboler mot dig så att du har en chans att se vad som kommer härnäst.

Flera hundra olika danssteg och moves finns att lära sig och mängden, variationen och uppfinningsrikedomen hos dessa imponerar. Det första många lär ge sig på är Lady Gagas "Poker Face" och här behövs bara simpla sidosteg och handklappningar på Easy-nivån. Det är klokt att börja med denna låt om du inte vill få självförtroendet raserat alltför fort.

Sedan blir det svårare, förstås. När jag försöker hänga med i låtlistans tio första bitar gör jag ofrivilliga imitationer av en liftare med beslutsångest, en manisk kackerlacks-stampare, en Spitfire med brinnande vingar, Marilyn Monroe som försöker skrapa bort Stimorol från skon och en tyngdlyftare med något kvarglömt i rumpan.

Men det tar sig. När jag väl fattar hur vissa moves sitter ihop, när jag rör mig lite mindre som en blyg totempåle, när jag belönas med gröna ringar kring fötterna och flera "Flawless!" - då börjar faktiskt en light-eufori att sprida sig i kroppen. Det får god hjälp av musiken och att jag faktiskt rör på mig när jag spelar - Dance Central är ett av få tillfällen där det faktiskt är befogat.

Lyckligtvis finns ett riktigt hjälpsamt träningsläge, kallat Break it Down. Här bryter du helt enkelt ner låten och stegen i mindre bitar och du får öva på dem tills de sitter. En röst ger dig feedback, räknar in dig i rytmen och är överseende när du snubblar på dina egna fötter. Skulle ett parti bli för svårt kan du sakta ned tempot och dansa på tills allt sitter.

I låtarns mittpartier kickar ett spejsat freestyle-läge igång. Skärmen täcks av regnbågsfärger, din silhuett syns i bild och du ombeds improvisera med din dansanta kropp under några sekunder. Hela alltet fotas av Kinect-kameran och bilderna visas upp i ett snabbt stillbildsmontage där du utan tvekan kommer att se totalt löjlig ut. Denna briljanta lilla detalj när du och dina vänner gör bort er kommer garanterat att bli en partyfavorit.

Till skillnad från standarden i Rock Band är allt inte upplåst på en gång i Dance Central, vilket jag tycker är lite synd. Jag förstår pedagogiken i att nöta in grunderna först, men den som tagit sig till expert-nivån vill förmodligen kunna visa upp detta hos vänner som också har spelet men inte kommit så långt. Tillsammans med en viss fördröjning i Kinect-kameran (betydligt lindrigare här än i andra spel dock) är detta det enda minuset.

Eftersom Dance Central bara kan hålla reda på en dansare åt gången blir multiplayer-möjligheterna ganska begränsade. Du kan låta folk dansa bakom dig utan att kameran blir förvirrad, men deras moves kommer inte att registreras eller poängsättas.
Att övertala tveksamt folk att dansa kan vara svårt nog, och när det inte finns något flerspelarläge där alla gör bort sig samtidigt blir uppgiften ännu svårare.

Det finns dock ett turbaserat tävlingsläge kallat Dance Battle där (max) två spelare avlöser varandra i dansandet. Här gäller det att bräcka den andras poäng, vilket är en kul utmaning. Dumt nog ser man inte vem som leder under matchen; resultatet och poängen dyker upp först när ni dans-battlat färdigt.

Dance Central är det bästa av de hittills släppta Kinect-spelen, med ganska stor marginal dessutom. Visst är det ett partyspel, ett mycket bra sådant, men det har också ett djup de flamsigare titlarna med tygdjur och gummiflottar saknar. Jag kan verkligen rekommendera en svängom med vad som säkerligen kommer att konkurrera med Singstar och Rock Band under dina kommande spelkvällar. Vem vet, du kanske får några impade blickar nästa gång du trängs på ett riktigt dansgolv?