Gamereactor International Svenska / Dansk / Norsk / Suomi / English / Deutsch / Italiano / Español / Português
Logga in medlem






Glömt lösenordet?
Jag är inte medlem men vill bli det

Eller logga in med Facebook-konto
FacebookFacebook
RECENSION

KINECT JOY RIDE

I det första racingspelet till Kinect får vi styra genom att vrida på låtsasrattar i luften. Elfving har boostat sig genom färgglada banor men svurit över den tramsiga spelkontrollen...


Jag vill inte spela spel så här. Det är så urbota fånigt, gimmickartat och godtyckligt att jag börjar misströsta om hela spelmediet. Det får vara hur futuristiskt som helst, men att styra ett fordon genom att greppa en låtsasratt i luften är som bäst en teknikdemo. På hur framtidens spel, (kanske till Kinect 2?), kan se ut.

I Kinect Joy Ride väljer du en färgglad kärra och ger dig ut på Mario Kart-liknande åkturer i lättsamma banor. Vi kan börja med den klassiska racingen. Här gasar och bromsar bilen av sig själv och du behöver bara bekymra dig över att svänga, vilket alltså görs med dina utsträckta händer. Om du drar händerna mot dig laddas en boost upp och för att aktivera denna trycker du bara armarna mot Kinect-kameran i en snabb rörelse. Lutar du överkroppen kan du drifta i kurvorna.

Efter nyhetens behag med att styra med kroppen avtar blir det fort tråkigt. Spelkontrollen, eller bristen därav, är vad som ställer till det. Att en analog spak, eller ännu hellre en ratt, skulle erbjuda en exaktare spelkontroll i ett racingspel är självklart. Jag kan köpa att Kinect Joy Ride är ett partyspel med lättsam styrning, designat för att alla ska klara av det. Men att det fungerar så här trögt förvånar mig, och den så kallade casual-publiken kommer att genomskåda det snabbt också.

I stället blir det de övriga spellägena, de där vi inte kappkör, som bjuder på något slags underhållningsvärde. Dash bjuder på korta, boostbaserade lopp där du ska få en så bra tid som möjligt. I Trick imiterar du poser medans du står på vingen av din bil som blivit ett flygplan (jäpp). I Crush slängs du ut på en spelplan fylld av poletter och figurer att demolera. Då det inte kräver något större finlir i spelkontrollen är detta aningen roligare, men efter ett par omgångar lär du bli less.

Samma sak gäller för Stunt, där du med boostar tar fart och hoppar i en enorm halfpipe. I luften finns bonusar som körsbär, klockor och poletter, samt bomber som får dig att plocka extra många sådana och målet är att hoppa som högt som möjligt för att nå de mest poängtäta luftrummen. I luften kan du vrida på överkroppen för att få extra poäng. Med en extra spelare kan du säkert döda en halvtimme eller så i Stunt-läget.

I battle-läget finns det power-ups av olika slag som kan göra livet surt för motståndarna. Krocka sönder en låda och du kan plocka upp bonusar som en teleporter, minor, isvapen och missiler. För att dessa ska aktiveras snärtar du till med vänsterhanden, en manöver som verkligen inte är att lita på. Om Kinect inte uppfattar rörelsen sitter du med skägget i inkorgen då din "ratt" plötsligt fått en väldigt konstig form, varpå du förmodligen kör in i en vägg. Ett botemedel mot detta är att använda vapnen mitt i ett hopp, men det känns som en dum begränsning.

Grafiken är helt okej och det enda som egentligen imponerar med Kinect Joy Ride. Färgpaletten är klar och lättsam och Xbox-avatarerna smälter fint in i miljöerna. Banorna varierar mellan mysiga stadsmiljöer, torra öknar med gassande solsken och soldränkta palmområden.

Menyerna i Kinect Joy Ride är de mest irriterande jag stött på i mitt liv. De lider av samma tröga manövrering som i andra Kinect-titlars interface, men tar ändå något slags rekord i hur lång tid det tar att välja exempelvis "back to main menu". Du sträcker alltså ut handen för att välja knapp med en handikon. Problemet är att handikonen släpar efter så mycket att du måste använda ett tai-chi-tempo för att få kontroll över den. Detta är något som verkligen inte håller mig kvar i spelet och gör mig ännu mer övertygad om den enkla genialiteten i ett vanligt styrkors eller en spak.

Beroende på din placering och hur många poletter du samlar på banorna belönas du med nya fans efter loppen. Ju fler fans, desto mer banor och bilar låses upp. Inte ett incitament som direkt lockar, och det är inte heller de presenter man erhåller i spelet; figuriner av banor som du kan beskåda i en särskild meny. De står där och gör ingenting. Möjligen väcker lite apati.

Precis som andra Kinect-spel används VGA-kameran för att ta snapshots på dig när du spelar och dessa visas upp när loppet är slut. Detta innebär enorm komik - tyvärr är den ofrivillig. Efter min första testrunda skrattade jag högt åt bilden av mig i mitt vardagsrum, med totalt uttråkad blick och utsträcka armar. Ungefär så långt från de lyckliga familjerna i Microsofts pressbilds-arsenal man kan komma.

"Gör dig redo för att låta kroppen bli ett med bilen," säger Microsoft om Kinect Joy Ride. Effekten blir det totala motsatta: jag kommer inte ihåg sist jag kände mig så distansierad från ett spel. I vissa spel behöver man helt enkelt något att hålla i.

Detta är en annons:
Detta är en annons:
Kinect Joy RideKinect Joy RideKinect Joy RideKinect Joy Ride
04 Gamereactor Sverige
4 / 10
+
Många spellägen, charmig grafik
-
Trög och fladdrig spelkontroll, horribla menyer, anonymt, snabbt långtråkigt
Detta är en annons: