Gamereactor International Svenska / Dansk / Norsk / Suomi / English / Deutsch / Italiano / Español / Português
Logga in medlem






Glömt lösenordet?
Jag är inte medlem men vill bli det

Eller logga in med Facebook-konto
FacebookFacebook
RECENSION

POKÉMON RANGER: GUARDIAN SIGNS

Sophie har sprungit runt som en fullblodshippie och överöst pokémon med varma känslor, för att sedan utnyttja dem på diverse sätt


Säga vad man vill. Det finns få, om något, Pokémonspel utanför det klassiska 'fånga allihop'-tänket som är bra. Alla mystiska grottor, kapplöpningar, fotosafaris och pussel som fickmonstren har besökt är otaliga och många gånger har jag bara velat slippa se en klämkäck pika-pikachu.

Synd att mina böner sällan blir hörda, för då skulle Nintendo och Gamefreak bara släppa de 'riktiga' Pokémon-spelen. Faktum är att jag älskar Pokémon-spelserien i sig, och har spelat alla, från Pokémon Red till Pokémon Heartgold. Jag kan namedroppa hur många fluffiga fickbestar som helst, och rabbla vad de utvecklas till och vid vilken level det sker. Det är ju det som är Pokémons hjärta och själ, men tydligen glöms det bort med jämna mellanrum när giriga japanska gubbar hoppas tjäna ett gäng yen.

Detta är en annons:

Så är det med alla spinoff-spel och Pokémon Ranger: Guardian Signs är inget undantag. Det roliga och beroendeframkallande spelsättet som är ryggraden i de urmoderliga Pokémon-spelen är bortblåst, och ett tradigt, sövande och oengagerande dito introduceras istället. Jag är en pokémon ranger, en sorts beskyddare av alla tänkbara pokémon. Istället för att fånga dem och träna upp dem till mördarmonster (för alla vet väl vad en furret kan göra?), är jag som en hippie. Jag förmedlar mina känslor till de frigående monstren, får dem att följa med mig och övertalar dem att göra mig diverse tjänster.

Det är precis lika (o)roligt som det låter. Att föra över mina känslor och lugna de vilda djuren sker genom att jag använder mig av min styler, min DS-stylus, genom att frenetiskt rita cirklar kring dem. När tillräckligt många cirklar är ritade, känner pokémonen av min kärlek. Den lugnar ned sig och följer efter mig, tills jag antingen byter ut den mot en annan kärlekstankad pokémon eller om jag ber den stånga, knuffa eller boxa bort något ur min väg. Skoj? Nä.

Pokémon Ranger: Guardian Signs innehåller en hel del rollspelselement. Naturligtvis kämpar jag mot ett styggt gäng, Pinchers, som helt enkelt fångar pokémons utan att bry sig om dem och deras känslor. Var de tar vägen är lite oklart, men fångade blir de. Jag kan ta, eller mer eller mindre bli påtvingad, uppdrag för att hjälpa klantiga och inkompetenta bybor i min jakt på Pinchers-gänget för att få poäng som låter min styler uppgraderas. Allt för att göra mitt sol-och-vårande lättare och mer effektivt.

Själva grejen med Pokémon Ranger: Guardian Signs är de symboler du kan använda dig av för att frammana en hjälpande hand, tass eller klo i ditt pokémon-smörande. En del pokémons som tidigare har fått dina känslor förklarade för dem kan kallas på genom att man klottrar lite på pekskärmen, och de kan assistera dig med att övertyga andra pokémons om din välvilja. De kan även frammanas för, som är fallet med de pokémon som klassas som legendariska till sin status, att ridas på, manipulera omgivningen med och dylikt.

Pokémon Ranger: Guardian Signs innehåller några multiplayerlägen som fyra spelare kan ta del av. Majoriteten av dem går ut på att rita dessa enerverande cirklar runt ett på förhand bestämt antal pokémon för att till slut vara med om en liten bossfajt. Multiplayerlägena är helt okej, även om de är ganska lätta ju fler man är.

Svårighetsgraden är faktiskt genomgående enkel i Pokémon Ranger: Guardian Signs. Som om inte det vore nog har jag en ständig följeslagare som gör det lättare för mig. En pichu, som är besatt med att plinga på en blå och illa stämd ukulele, följer med mig och fungerar som en riktig boost i möten med hans oräkneliga artfränder. Oavsett om jag gillar honom eller inte, är han där. Lika glad och entusiastisk för varje gång. Man kan inte göra annat än att beundra hans humör.

Även om Pokémon Ranger: Guardian Signs är ett medelmåttigt spel, har det vissa kvaliteter. Jag har redan nämnt multiplayerdelen av spelet, men Pokémon Ranger: Guardian Signs starkaste kort är dess grafik. Det är en mycket snygg och tydlig pixelfest vi blir bjudna på, och även om min ärtiga ranger med sin gula scarf inte är den starkaste huvudpersonen jag stött på i ett spel, ser hon åtminstone gullig ut. Detsamma gäller för alla pokémons som ömsom simmar, lufsar eller skuttar runt i spelvärlden. De är söta, välritade och välanimerade och passar väl in i de trevligt färgglada omgivningarna.

Det går inte att komma ifrån att Pokémon Ranger: Guardian Signs är ett spel som passar de yngre spelarna bättre än de som är i samma årskull som undertecknad. Det är ett smått töntigt spel med en dialog som lämnar mycket att önska. Nu är det förvisso 'bara' ett Pokémon-spel, men krav kan, och bör, man ställa ändå. Pokémonfansen kommer säkerligen skaffa Pokémon Ranger: Guardian Signs oavsett vad, men det är en titel man lätt kan hoppa över med gott samvete i väntan på Pokémon Black/White - som otvivelaktigt kommer att knäcka.

Pokémon Ranger: Guardian SignsPokémon Ranger: Guardian SignsPokémon Ranger: Guardian SignsPokémon Ranger: Guardian Signs
06 Gamereactor Sverige
6 / 10
+
Sockersöt grafik, fyra personer kan spela tillsammans, passar yngre
-
Tråkig handling, klumpig spelkontroll, låg svårighetsgrad
Detta är en annons:
BETA +