Med blytung gasfot och fjäderlätta ryck i handbromsen har jag bredsladdat mig genom Seacrest County. Jag har jagat bindgalna fartdårar i rollen som polis, jag har tryckt plattan i mattan för att
undkomma lagens långa arm. När jag glatt stressat ser snuten i backspegeln tänker jag tillbaka på mina tvivel när Criterion utannonserade utvecklingen av ett nytt Need for Speed. En uppsjö högkvalitativa Burnout-spel i all ära, men hur skulle man lyckas med en helt annan typ av racing? Riktigt bra, är svaret.

Grundkonceptet är löjligt enkelt. I Hot Pursuit är du antingen polis som haffar fartsyndare, eller så är du racerförare som ska ta dig först i mål utan att haffas av bylingen. Du börjar med ett klent urval av nedcabbade boxer-kärror för att få in den rätta känslan, varpå fräschare bilar låses upp. Karriärläget är ganska enkelt upplagt där du kör ett event, tjänar in lite "bounty" (spelets erfarenhets-poäng), vinner nya bilar, kör fler event och fortsätter på den inslagna rutten. När du tar medalj i ett event öppnas ett nytt upp för dig.

Tävlingarna är uppdelade i ett par olika typer. Som racer ska du oftast ta dig först i mål och ibland tävlar du mot andra racers och ibland får ni sällskap av polisen som gör sitt bästa för att sätta er ur spel. Ibland ska du som ensam racer ta dig genom polisens olika resurser och överleva hela vägen till slutmålet.

En hel del event går ut på att du ska ta dig i mål på en viss utsatt tid och här går det riktigt snabbt utför. Personligen avskyr jag dessa urtrista event då man ofta får nöta riktigt mycket innan man klarar av dem med högsta betyg, något som kan irritera ordentligt när de till slut blir 4-5 minuter långa. Utrymme för misstag är det ont om och det gäller att utnyttja genvägar och se upp för senvägar.

Som polis får du även där ta del av dessa tidsbaserade utmaningar, med den tvist att om du nuddar oskyldiga söndagstrafikanter eller vägräcken, bestraffas du med ett tidspålägg på ett par sekunder. Polisens tidsevent är om möjligt ännu tristare än racerförarens och med tanke på att de är ganska många så känns det att fantasin har sinat en smula. Då är det roligare att istället ta rollen som polis och försöka sätta ett helt startfält med motorvägsmarodörer ur spel med allehanda hjälpmedel. Båda parter har nämligen ett gäng olika vapen för att slå ut varandra.

Gemensamt för båda sidor är att man har EMP-stötar som ger motståndaren en elstöt och knuffar till denne lite lätt, samt spikmattor som man kan släppa ut ur bagageluckan för att sabba motståndarens däck och få denne att tappa fart för några sekunder. Som raceförare har du möjligheten att trampa pedalen hela vägen ner i mattan och en bra bit igenom känns det som, när du aktiverar turbofunktionen som man får till skänks i vissa event. Dessutom har du störutrustning som helt enkelt sätter såväl polisens som motståndarnas vapen ur spel för en liten stund, något som är perfekt att använda när det släpps en spikmatta precis framför dig till exempel.

Till polisens förfogande finner vi även där två unika vapen. Dels kan man sätta upp en vägspärr längre fram på vägen och man kan även skicka in helikoptrar som släpper ned spikmattor framför motståndare som ligger längre fram än vad man önskar. Varje bil har en energimätare och när man har krockat, spikmattat och vandaliserat sin motståndare tillräckligt blir denne uttagen ur racet på ett ytterst spektakulärt sätt i bästa Burnout-stil. Som racer kan man på klassiskt manér även sätta sina racermotståndare ur spel med en välplacerad takedown, även om det inte alltid är helt lätt att få till alla gånger.

Det finns ingen handling som knyter samman något och för den ensamme soff-racern blir det som bäst bara hyggligt roligt. Om man vill spela som polis eller raceförare är dessa karriärlägen uppdelade i två separata karriärer och man väljer själv vad man spelar som. På en stor karta över Seacrest County väljer du helt enkelt vilket event du vill ta del i, om du som jag till exempel inte gillar att spela som polis, kan du uteslutande välja att slutföra racer-eventen. Då missar du visserligen att låsa upp viktiga polisbilar, men det är skönt att ha den valfriheten att inte tvingas köra polisbil och haffa bus. Men karriärläget känns ändå som en sekundär syssla i Need for Speed: Hot Pursuit.

Istället är Hot Pursuit uppbyggt kring idén att du och dina vänner ska tävla mot varandra online, både direkt och indirekt. EA har verkligen sett till att vässa onlinedelen ordentligt. Du kan till exempel se om någon av dina vänner har satt en ny rekordtid på en viss bana och du kan med ett knapptryck bege dig in i spelet för att utmana kompisens nya tid.

Självklart är det även möjligt att ro ihop ett gäng onlinekompisar, forma en spelgrupp och utmana varandra. Need for Speed: Hot Pursuit är helt enkelt tänkt att spelas online och lita på mig när jag säger att jag lagt en hiskelig mängd tid på just detta. Ett racingspel kan vara hur matigt och välfyllt med fräsiga onlinefunktioner som helst, men är det inte skoj att spela är det oväsentligt.

Den som förväntar sig ett klassiskt Need for Speed-spel kommer nog att bli besviken och den som tror att det rör sig om ett Burnout-spel i annan förklädnad likaså. Visserligen är Hot Pursuit ett renodlat arkadspel där bilfysiken inte har någon som helst förankring i verkligheten, men spelkontrollen är något trögare än den är i Burnout-spelen. Man känner dock ganska snabbt igen sig då man med lätthet slänger in sin superbil i en hejdundrande fläskig bredsladd i över 300 knyck, allt med ett lätt tryck på handbromsknappen.

Fartkänslan är helt otrolig och när man tar kommandot över en värsting-Lamborghini i valfri gräll färg och trycker in den i en kurva i hisnande fart så är det nästan så att hjärnan vill hoppa ur kraniet och flyga ut i rymden av lycka. Vi vet av erfarenhet att när Criterion kombinerar höga farter och visuell flärd blir det bra och så är även fallet här. Hela Hot Pursuit är en orgie i bilerotik. Inte nog med att vi får ta kontroll över bilar med sensuella namn som Gallardo, Agera, Murcielago, Superleggera, Gran Cabrio, Cinque, Panamera, Quattroporte och Super Snake, dessa fordon är dessutom återgivna med en imponerande detaljrikedom.

Hur bilarna placeras i en underskön amerikansk landsortsmiljö är också imponerande. Här återfinns ensliga bensinstationer, små-samhällen, sågverk och sporadisk bebyggelse som varvas med snötäckta bergspass, vidsträckta ökenlandskap och instängda vägsnuttar kantade av Redwood-träd.

Variationen är stor, miljöerna smälter samman ytterst väl och när man kör lopp som kanske är en mil eller två hinner man se en hel del ombyte på resans gång. Detta kombineras med ett halvdant soundtrack som blandar bastunga technolåtar med radioplågor av allehanda slag, men även med schyssta ljudeffekter som perfekt passar in i sammanhanget.

Visst går det att hitta smolk i glädjebägaren. Om man kraschar under ett race är det ett rent lotteri var i fältet man hamnar, vissa gånger hamnar du absolut sist i fältet, hopplöst frånkörd från dina konkurrenter utan chans att komma ikapp. Ibland kan man tjäna flera platser på kuppen och dina motparter får suga i sig ditt damm.

För den ensamme spelaren erbjuder inte Need for Speed: Hot Pursuit speciellt mycket, men om du vill fräsa runt online i hiskeliga farter och skjuta förödande elblixtar på dina kompisar, är detta riktigt bra då Need for Speed: Hot Pursuit bjuder på en stor dos lättsam arkadracing för den som vill plåga lyxkärror i vackra landsortsmiljöer. Karriärläget är knappt godkänt, men spelet fullkomligen skiner online med sina beroendeframkallande uppdrag, perfekta upplägg och välgjorda sociala funktioner. Visst, detta känns mer som Burnout än Need for Speed, men det ser jag bara som något positivt.