En gång för mycket länge sedan var Sonic cool. Segas blå igelkott var en aerodynamisk underhållnings-dynamo, som var allt som Nintendos Mario inte var - snabb, fräck och full av attityd. Sonic dundrade genom gränder fyllda med kilometerlånga hopp, loopar och spikar samtidigt som han alltid hade energi kvar till att blinka mot spelaren bakom skärmen.

Men sedan dess har början av recensionerna på de många Sonic-spelen nästan kunnat skrivits på samma sätt. Sega har nämligen gång på gång lovat att de ska återgå till den formula som gjorde Sonic-spelen roliga förr, medan de i själva verket helt kommit längre och längre bort, med fåniga bifigurer och minispel.

Sonic Colours överraskar positivt redan från början, då det etableras fort att detta inte är ett äventyr som tar sig själv på för stort allvar, men som ändå har respekt för serien som helhet. Dr Eggmans ofantliga ego har fått honom att bygga galaxens största nöjespark med sig själv i centrum, där flera planeter fungerar som olika tematiserade avdelningar. Allt visar sig dock vara en ondskefull plan som går ut på att kidnappa planeternas ursprungliga invånare, kallade Wisps. Något Sonic naturligtvis inte kan acceptera.

Precis som hur man med storyn visar i vilken riktning man rör sig, visar Sega snabbt att de fortfarande vet vad ett Sonic-spel ska handla om. Således kastas du snabbt in i plattformshoppning och loopar innan du ens får se spelets världskarta. Detta är inte bara ett överraskande bra beslut, men lyckligtvis också en indikation på hur resten av spelet fungerar.

Sättet vi presenteras för banorna är överraskande gammaldags. Andra plattformsspel har gjort variation på modet genom att erbjuda massor av varierande utmaningar och banor inom bara några minuters spel, men Sonic Colours drar sig inte för att tvinga alla genom en i förväg planerad rutt genom spelet. Frihet kommer först vid en senare tidpunkt.

Den höga hastigheten finns lyckligtvis där när jag träder in i en av spelets första riktiga banor. Dessutom styrs Sonic på ett enkelt sätt. Genom tiden har det blivit så att Sonic inte bara kan styras av ett styrkors och en knapp, men ändå har man i Sonic Colours begränsat den blå hjältens rörelser så mycket att allt verkar helt naturligt. Sonic siktar automatiskt på nästa fiende och jag behöver bara trycka på A-knappen för att attackera. Har jag samlat nog med guldringar kan jag ge igelkotten en extra boost med B-knappen, vilket kan få mig att upptäcka nya hemligheter.

Enkelheten är dock också en konsekvens av att utvecklaren har valt att använda ett 2D-perspektiv för större delen av spelet. Det verkar som om mer sparsam användning av 3D-sektionerna gav Sega möjlighet att jobba mer på dem, för de är bland de bästa i sitt slag i något Sonic-spel hittills.

Utöver detta har man lyckats med en god blandning av automatisk och manuell spelkontroll, något som präglade spelseriens första delar. Som spelare behövde man egentligen inte göra så mycket med kontrollen, men man kände sig som en plattformexpert när man kommit till slutet av banan, och samma sak gäller i Sonic Colours.

Tillägget av "Wisps" låter på papperet som en av de akilleshälar som Sega har insisterat på att lägga till i Sonics äventyr på sistone. Men detta handlar inte om galna varulvar eller partier där du ska svinga svärd. I stället är det en förlängning av spelbarheten som faktiskt är vettig.

Till skillnad från djuren Sonic brukar rädda, lägger de olikfärgade Wisps nämligen olika förmågor till Sonics repertoar. Den gula Wisp låter Sonic förvandla sig till en slags borr som kan borra sig fram till hemligheter i oliak delar av spelet. Den orange Wisp-figuren förvandlar Sonic till en raket som kan nå nya höjder, och den gröna gör igelkotten till en laser som kan reflektera på diamantliknande ytor.

Sammanlagt finns det åtta av dessa Wisps och det har gett Sega möjlighet att experimentera med bandesignen genom hela spelet. Möjlighet att besöka tidigare avslutade banor med Wisp du får senare i spelet utnyttjas i stor omfattning, vilket innebär massor av hemligheter för den äventyrslystne. Detta passar spelet, inte minst eftersom det inte har gått ut över fartkänslan, som nästan alltid är i topp.

Om du vill spela med en vän går det fint. I "Eggman's Sonic Simulator", är det möjligt att spela två tillsammans, men banorna är enkla, tråkiga och kräver en precision i styrningen som spelkontrollen aldrig tillåter, så man´tröttnar fort på dem. Från början finns tio av dessa banor, men genom att plocka upp speciella stjärnikoner i spelets vanliga banor tillkommer fler hela tiden.

Sonic Colours är en positiv överraskning, då det verkar som Sega och Sonic Team äntligen har förstått vad som utgör ett bra, modernt Sonic-spel. Vidare är detta första gången den japanska utvecklaren har lagt till nya idéer som inte bara känns som något påklistrat.

Tyvärr kan vi inte bortse från att styrningen fortfarande saknar precision, vilket gör det extremt frustrerande när spelets hastighetsbetonade delar ersättas med hopp från plattform till plattform. Lika frustrerande är den varierande kvaliteten i bandesignen, något som nästan genomgående avbryter glädje av en rad njutbara banor.

Sonic Colours är utan tvekan det starkaste nya Sonic-äventyret på länge, med fin grafik, massor av fart och goda idéer för ett plattformsäventyr - något du med glädje kan slänga in i din konsol.