Det är ingen liten och lätt stafettpinne Treyarch tagit över. Den är både hal och tung, och blev bokstavligt talat kastad efter dem. Då Modern Warfare-utvecklaren Infinity Ward dukade under valde Activision att göra Treyarch till huvudansvarig för Call of Duty. Med Black Ops visar Treyarch att man med bravur klarar att leva upp till arvet efter Modern Warfare 2, när de nu levererar årets tveklöst hårdaste actionupplevelse.
Om du, precis som jag, känner dig bekväm i Infinity Wards Modern Warfare-universum kommer du snabbt att känna dig som hemma i Black Ops. Temposkiftningarna, de scriptade actionsekvenserna och hela spelupplevelsen vittnar om att Treyarch gjort sin Modern War-fare 2-läxa. Skillnaden är att Black Ops erbjuder en bättre berättad story, mer variation och ett köttigare singleplayer-äventyr.
Vi befinner oss mitt i kalla kriget, Castro är på sitt värsta surhumör och vi är inte längre begränsade till historieberättande genom satellitbilder och dialogrutor som i Modern Warfare-spelen. Här får vi tillbakablickar, monologer och en alldeles fantastisk storytwist mot slutet av äventyret. Vissa saker hade kunnat göras bättre och karaktärerna känns återigen ihåliga och tunna, men Treyarch har gjort sitt bästa för att skapa spänning av psykologiskt snitt. Det är måhända inte särskilt originellt, men storyn är betydligt bättre än i något tidigare Call of Duty-spel.
Under hela singleplayer-delen får vi följa med på en hisnande resa genom bland annat ryska koncentrationsläger, fuktiga djungler i Vietnam och ett havererat skepp på Antarktis. Variationen i omgivningarna är helt fantastisk, något som även gäller det rent visuella. Intensiva eldstrider på stora slagfält byts mot långsamma stealth-uppdrag genom vietnamesiska grottor.
I en särskilt minnesvärd sektion ska man guida en grupp soldater över en rysspäckad tundra, bara för att snabbt kastas in i förstapersonsperspektiv och stridens hetta när man blivit upptäckt. När dammet lägger sig zoomar kameran ut och du får tillbaka kontrollen över ett värmesökande teleskop på undersidan av det guidande flygplanet ovanför slagfältet.
Sådana sekvenser definierar Black Ops som spelupplevelse. Allt är i allra högsta grad tillrättalagt för spelaren - det finns absolut ingen frihet överhuvudtaget - men Treyarch visar skickligt att även skräddarsydd action kan vara minst lika underhållande som när man själv får påverka sina äventyr. Att spela Black Ops är som att spela en bra actionfilm där hjälten alltid överlever en säker död med millimetermarginal.
Till skillnad från Medal of Honor låter inte Treyarch realism begränsa underhållningsvärdet, något jag bara ser som positivt. Graden av brutalitet i spelets många närstridsattacker och utförandet av dem, är dock något jag inte kan låta bli att gnälla på. Black Ops är ett rättframt actionspel och behöver inte ha några närbilder av knivar som karvar sönder strupar för att väcka känslor. Nu kan man visserligen stänga av slasket i spelets menyer, men det kommer naturligtvis inte en kotte i hela världen att göra.
För den stressade spelaren kan det också bli frustrerande att måsta förhålla sig till lagkamraterna hela tiden. Personligen gillar jag att ta god tid på mig att följa ledaren som den trofasta lilla hund jag är, men flera gånga slutade det likväl med läskiga försprång på slagfältet. Jag måste alltså kuta tillbaka för att återförenas med de datorstyrda kompisarna, som fortfarande var fullt upptagna med att skjuta på en stackars överlevande tysk.
Sådana avbräck i spelflytet är lyckligtvis ganska ovanligt, men är desto mer irriterande och märkbart när man märker av det. Vilket förmodligen är priset man får betala när man gör ett så högoktanigt actionspel som detta.
Men nu ska vi inte lura oss själva. Efter Call of Duty 4: Modern Warfare har seriens multiplayer-del blivit den absolut viktigaste för serien och Infinity Ward har tidigare avslöjat att inte ens hälften av dem som köpt Modern Warfare-spelen har klarat de korta äventyren. Och eftersom jag spelat fram till Prestige-rankingen kan jag med säkerhet säga att Black Ops både är en förbättring och vidareutveckling. Detta i huvudsak tack vare det nya valutasystemet som låter dig utforma exakt de klasser du vill ha redan tidigt i spelet utan krav på ett oändligt antal spelade timmar.
Kombinera detta med det nya vanebildande Wager-spelläget och anstalter för rehabilitering av Black Ops-missbruk skulle kunna bli ett faktum. I Wager-matcherna kan man satsa sina surt förvärvade slantar i en pott, som sedan fördelas mellan de tre bästa spelarna i varje omgång. Knappast något för dig med dålig självkänsla, men trycket som uppstår när en grupp jämbördiga spelare kolliderar på de väldesignade banorna blir snabbt ofattbart stort, där alla vill vinna eftersom en förlorad match även innebär att man faktiskt förlorar pengar.
Jag tycker också att Gun Game förtjänar att nämnas, vilket säkerligen kommer bli lika populärt i Call of Duty: Black Ops som det blev i Counter Strike: Source en gång i tiden. Här får man ett nytt vapen för varje gång man skjuter någon och det gäller att vara först till puffra nummer 20. Eftersom alla springer omkring med helt olika vapen ger det ett väldigt spretigt spelfält där någon kör prickskyttegevär, någon annan raketkastare, en tredje tung kulspruta, du själv ett armborst och någon olycksalig lirare med bristande talang en enkel pistol.
Zombie-läget från Call of Duty: World at War är också tillbaka och har nu även utvecklats, till glädje för er som gillar samarbete snarare än stenhård konkurrens. Den här gången får vi stifta bekantskap med fyra presidenter som angrips av horder av det odöda patrask vi kallar zombier. Metoden är enkel: tjäna krediter genom att skjuta zombies och reparera barrikader, vilket senare kan spenderas på dörröppning och nya vapen.
Man kan inte kalla zombie-läget för någon Left 4 Dead-dödare, men likafullt något som roar i åtskilliga timmar. Även om jag misstänker att det mest är frustrerande innan man hittat rätt teknik, växer det när man väl fått till det. Även om det knappast är det mest välgjorda i Call of Duty: Black Ops är det ett trevligt tillskott till flerspelardelen och fyllt med skön komik. Dessutom finns ett litet gammaldags retropåskägg i menysystemet för dem av er som lyckas hitta det...
Call of Duty: Black Ops är för övrigt ett av de förste spelen till Xbox 360 som stödjer stereoskopisk 3D. Då vi besökte Treyarch i oktober fick vi möjlighet att testa funktionen ordentligt, som dock inte kan sägas vara mer än godkänd som bäst. Effekten av att se den tredimensionella kolven tar tid att vänja sig vid och är jobbig för ögonen, medan damm och sandkorn som virvlar i luften på slagfältet faktiskt tillförde något för känslan. Men spontant kändes 3D-stödet mest tröttsamt i längden.
Så är Black Ops för bra för att vara sant? Treyarch har definitivt tagit i från tårna den här gången och det märks att de haft helt andra resurser i utvecklingen av Black Ops än för låt säga World at War. Det här spelet innehåller allt vi gillade med föregångarna, men tar varje beståndsdel till nästa nivå och överträffar Infinity Wards Modern Warfare-följetong tack vare en smartare berättad story, längre äventyr och ett polerat multiplayer-läge. Mästerligt, Treyarch.