Sonic Free Riders

Taskmörten Eggman är i farten igen. Den här gången har han lurat Sonic, Knuckles och Tails samt deras allra uslaste vänner att ställa upp i ett Grand Prix med svävarbrädor. Sonic Free Riders är en i grunden hyfsad idé som absolut hade kunnat bli ett underhållande Kinect-spel om det inte vore för en rad grundläggande spelmekaniska missar.

Man märker av dem redan när man ställer sig på den fiktiva brädan, en tänkt skateboardliknande skapelse som gör att man står med benen som på en skateboard med den tänkta spetsen mot TV:n. Att stå så och vrida på huvudet för att se skärmen är nämligen inte någon vidare bekväm ställning längre spelstunder.

Innan man drar ut på banan rekommenderas en omgång i träningsläget. Något som låter rimligt, bara det att utformningen är oerhört sölig. En liten Chao pratar i snigeltempo och förklarar övertydligt vad man ska göra innan man åker ut på en träningsbana där man ska utföra momentet som tränas. Skulle man missa (och det kommer man att göra, jag återkommer till det), måste man göra om det till stor frustration just för att allt måste repeteras igen. Totalt sett tog träningen närmare en timme att traggla sig igenom, och då kommer det ännu fler övningar senare när man skaffat sig cykeldelar.

Just snigeltempot går igenom i Sonic Free Riders, och hela tiden får man titta på långa mellansekvenser som är otäckt intelligensförolämpande och inför matcherna är det en massa menlös dialog när man helst av allt bara vill rejsa. Just den typ av barnsliga och ansträngda flåshurtighet som kommer på köpet när man spelar spel med Sonics usla vänner finns i överflöd i Sonic Free Riders.

Så långt är jag inte speciellt nöjd, och värre ska det bli. För Sonic Free Riders är ett ilsnabbt spel där man i hög fart ska navigera runt på tighta banor, fyllda med bonusföremål och ringar. Det var svårt nog i föregångarna, men blir absolut inte lättare av att Sega inte alls fått till Kinect-programmeringen.

Där Rare och Harmonix lyckats så oerhört bra i Kinect Sports respektive Dance Central, registrerar Sonic Free Riders det den vill, när den vill och hur den vill. Jag kan ibland stå vänd åt vänster men se min figur stå till höger på skärmen, hoppen registreras bara mellan varven och att precisionssvänga är omöjligt. Därmed blir det riktigt frustrerande för en person som mig som älskar att jaga high scores att hopplöst halka efter på grund av faktorer jag inte kan rå över.

Faktum är att Kinect-funktionen är så dålig att till och med menyerna är ren terror att navigera genom. Jag kan ibland huka mig på brädan för att få extra fart inför ett hopp, bara för att mötas av en pausskärm då Sega trott att jag ville göra något helt annat. Och när jag väl vill vara i menyerna tar det tid att få fram det alternativ jag önskar. Vilket känns helt bedrövligt, om man återigen jämför med Dance Central där man i bästa Minority Report-anda kastar omkring menyerna genom att bara vifta i luften hur smidigt som helst.

Sonic Free Riders är ett av få Kinect-spel som har Xbox Live-stöd. Glatt kopplade jag upp mig för att ta några matcher online. Hittade ingen att spela mot i onsdags dock, vilket kanske inte var så märkligt eftersom det var då Kinect släpptes. Men i torsdags hände samma sak vid flera tillfällen och nyss när jag skulle spela var det samma grej. Inget motstånd, något som gör att jag inte kan svara på hur bra nätverkskoden är, och som det verkar lär ingen annan kunna göra det heller.

Allt är inte katastrof i Sonic Free Riders. Det hade kunnat vara ett helt okej spel om Kinect-styrningen hade fungerat tillfredsställande eller om man kunnat använda en vanlig handkontroll. För det är gott om förare, gott om banor och det är föredömligt mycket finesser man kan använda. Och Time Trial-läget där allt lullull är avstängt fungerar faktiskt hyfsat eftersom det inte finns en massa småsaker som stör så man kan koncentrera sig på endast åkandet.

Men nu är det som det är och Sonic Free Riders är inte ett godkänt spel, faktiskt inte på långa vägar. Spelkontrollen är risig, tempot söligt, rösterna störande och grafiken påminner mest om något som hade varit acceptabelt till Dreamcast. Det finns en övertro bland många speltillverkare att små barn nöjer sig med en känd maskot. Jag vill bestämt hävda annorlunda och det finns en anledning till varför exempelvis Lego-spelen blivit så populära, de är nämligen underhållande. Vilket är precis vad Sonic Free Riders inte är.