Svenska
Gamereactor
recensioner
Assassin's Creed: Brotherhood

Assassin's Creed: Brotherhood

Inte Assassin's Creed III, men inte heller en simpel expansion. Mikael Sundberg har gjort Roms gator osäkra som mästermördaren Ezio Auditore di Firenze

Prenumerera på vårt nyhetsbrev här

* Obligatoriskt att fylla i
HQ

Trots att jag är en mästerlönnmördare med oräkneliga liv på mitt samvete var det en motståndare som alltid gäckade mig. Inte genom att slåss tillbaka, det lyckades ingen annan med. Nej, så fort jag försökte komma åt honom flydde han. Jag närmade mig från vattnet, men de hala bryggorna satte stopp för mig medan hans medhjälpare pepprade mig med pilar. Jag slog ut hans vakter på taken runt omkring och smög ner i en avsides gränd för att avsluta honom med mitt armborst, men hans tunga rustning skyddade honom.

Frustrerad dolde jag mig i skuggorna... och väntade. De vakter som passerade avrättade jag snabbt och effektivt, för att sedan återvända upp bland skuggorna på väggen. Han vågade sig äntligen ut i gryningen. Han stannade till när han fick syn på mitt hantverk. Inte länge, men tillräckligt. Som en hök dök jag ner med mitt knivblad. Seger. Med en djup lättnad klättrade jag upp i tornet, nu obevakat, och satte eld på det. Ännu en bit på vägen.

Assassin's Creed: Brotherhood tar vid efter del två. Ja, faktiskt direkt efter. För de som inte spelat klart de tidigare spelen får vi en snabb genomgång och sen bär det av. Ezio har just besegrat den lömske tempelherren Rodrigo och erövrat Edens Äpple, och tillsammans med sin farbror lämnar han Vatikanen för lugnare omgivningar i byn Monteriggioni där släkten har ett fäste. Tyvärr blir inte lugnet långvarigt och snart är Ezio tillbaka i Rom med ytterligare några oförrätter att hämnas.

I staden Rom anno 1500 finns det mycket att göra. Du kan förstås välja att följa den snitslade banan genom spelets huvudhandling, men minst lika mycket tid går att lägga på sidouppdrag. Klanen Borgia styr över det mesta av staden och deras förtryck har både resulterat i vakttorn och att en hel massa affärer, banker och berömda sevärdheter fått stänga ner. Ditt uppdrag är alltså inte bara en lönnmördares. Du måste också hjälpa staden ekonomiskt genom att investera dina blodspengar i lämpliga områden.

Detta är en annons:

Efter att ha återöppnat några banker och fixat igång några affärer började pengarna så smått trilla in och snart var jag ekonomiskt oberoende och kunde köpa mig både ett gäng riktigt feta vapen och tjusiga kläder (hur elegant den vanliga vita dräkten ändå är). Men innan du kan börja göra det måste Borgias inflytande bort, vilket lämpligast sker genom att du sätter en kniv i strupen på kaptenen i närmaste torn och sedan bränner ner hela rasket.

Redan där känns det vanebildande. Även om de flesta kaptenerna slåss på samma sätt finns det alltid saker att ta hänsyn till, som hur området ser ut och hur många vakter som är i närheten. Jag gillar förstås alltid kreativitet, och det finns det oftast utrymme för. Då är Brotherhood riktigt, riktigt kul.

Titeln Brotherhood syftar för övrigt på att Ezio också kan hyra nya lönnmördare till sitt glada gäng. Dessa går sedan att skicka på träningsuppdrag runt om i Europa för att samla erfarenhet och pengar. När de sedan återvänder kan du hjälpa till ytterligare i spelets svårare strider. Med alla såna smågrejer blir det nästan nån sorts simulator ibland. Assassin Tycoon, kanske.

I själva spelandet är Brotherhood likt sina föregångare. Ezio är oförskämt smidig och kan ta sig fram nästan var som helst, vilket öppnar många möjligheter att skaffa undan sina fiender. Den alltid lika eleganta lösningen att smyga upp på ett tak och invänta att målet ska ta sig lite frisk luft på balkongen nedanför fungerar strålande. Men skulle du vilja använda kastknivar, armborst eller nymodigheten skjutvapen är det också ett alternativ.

Detta är en annons:

Något som är grymt frustrerande till en början innan de gamla Assassin's Creed-reflexerna sätter in är svärdsstriderna. Att anfalla är i praktiken värdelöst. Istället gäller det att låta fienden attackera först och kontra med en direktdödande avslutning. Men när fienden består av både normala vakter och sådana med tyngre vapen blir det lite ologiskt att behöva skifta mellan defensivt och offensivt läge beroende på vem som råkar anfalla för tillfället. Här är kameravinklarna en stor del av problemet. Kameran ställer sig gärna bakom en stenvägg eller andra typiskt ogenomskinliga föremål som hjälmbeprydda huvuden.

När man väl får in finessen är striderna ändå väldigt tillfredsställande, men helst ska man ju undvika strid helt och hållet. De mest nervpirrande ögonblicken är, som vanligt, då vakterna är mig hack i häl och det bara är min överlägsna smidighet som tar mig fram lite snabbare än dem. Utöver att undanröja all vakter i sin närhet blir man ibland så efterlyst att vakterna letar runt aktivt. Då går det att muta, döda eller sabotera sig fram för att stoppa eftersökningarna.

Man kan knappast förneka att det är imponerande storskaligt. Från det typiska Assassin's Creed-hoppandet längs takåsar, till Grand Theft Auto-liknande handel, till Uncharted-doftande äventyr i gamla ruinkomplex under jorden. Men seriens främsta tillgång är ändå miljöerna. Det är en fantastisk känsla att vandra runt på Roms gator och se folk passera, att klättra runt i ruinerna av Colosseum där hemlösa håller till, eller att stå uppe på kullarna och bara se ut över staden.

Jag har aldrig varit i Rom men oavsett om jag åker dit eller inte kommer jag aldrig att få besöka det som det såg ut för 500 år sedan. Rom är sjukt vackert och trots att det allra mesta av spelet utspelar sig där blir jag inte less. Att springa över en bro i månljus är en helt annan grafisk upplevelse än att vandra i gränder där solen tränger fram mellan hustaken. Den enda egentliga bristen på grafiken är att människor generellt inte är särskilt vackra, och att omgivningarna laddas in allt eftersom vilket kan skapa hastig omstruktureringar när man färdas snabbt.

Ett plus i kanten är också Desmond, seriens egentliga huvudperson, som blir mer och mer intressant allt eftersom serien fortsätter. Efter allt återupplevande av sina förfäders bedrifter börjar han visa prov på rätt sjyssta lönnmördaregenskaper själv. Däremot stör jag mig på Ezios hysteriska italienska accent och på att dialogen blandar engelska med italienska uttryck. Jag hade föredragit att man antingen kör en ren översättning som i Rome eller också konsekvent använder det språk som faktiskt talas, som i Passion of the Christ. Ska spelvärlden vara så här filmisk bör den följa samma regler som (bra) filmer.

Den stora nyheten i Brotherhood är annars flerspelarläget. Innan spelet släpps är förstås möjligheterna att testa det fullt ut rätt begränsade, och den här delen kommer att fortsätta utvecklas när spelet är ute, men vi har fått ett smakprov i alla fall.

Det finns fyra spellägen - Wanted, Alliance, Manhunt och Advanced Wanted - som allihop bygger på det unika med Assassin's Creed: katt-och-råtta-leken mellan jägaren och bytet. Man blir tilldelad en av de andra spelarna som mål och måste försöka ha ihjäl denne, utan att samtidigt exponera sig som byte åt en annan spelare. Som onlinespel är det rätt unikt och det närmaste man kommer är väl de gamla Splinter Cell-spelen, så jag tror det här blir riktigt kul när folk har kommit igång ordentligt.

Multiplayer är kul både när jag råkar mörda en civil och förstås ännu roligare när jag hittar rätt mål. Små ledtrådar i beteende hos personerna i folkmassan kan avslöja vem som är mänsklig och det resulterar i ett unikt spelläge. Särskilt har jag fastnat för Manhunt, där man delas upp i två lag. Ett lag jagar ett annat som gömmer sig. Intensivt, roligt och engagerande. Specialförmågorna i multiplayer är också roliga att leka med - som förmågan att få alla runt omkring sig att likna en själv.

Jag gillar alla tre Assassin's Creed-spelen, låt mig ta tillfället i akt att säga det. Jag älskar inramningen och designen, och den fantastiska akrobatiken. Jag gillar friheten och att det alltid finns något att göra, och där är Brotherhood bättre än någonsin. Samtidigt är det frustrerande att Ubisoft aldrig lägger den där extra tiden på att verkligen polera klart sina spel, och även om Brotherhood är en riktig uppföljare och knappast någon futtig expansion, så tycker jag att det hade mått bra av några månaders finslipning. Animationsbuggar, tveksam artificiell intelligens, kameratrassel och den frustration som dessa kan orsaka när det är som mest intensivt gör att serien aldrig lär kunna aspirera på de där högsta betygen.

Men det är oftast lätt att bortse från det när man står där i folkvimlet, eller väntar tålmodigt halvvägs uppe på en vägg, och förbereder sig mentalt på anstormningen mot nästa offer. Gärna med avstängda mätare och bara mina egna sinnen. Då är Assassin's Creed: Brotherhood briljant.

Assassin's Creed: BrotherhoodAssassin's Creed: BrotherhoodAssassin's Creed: BrotherhoodAssassin's Creed: Brotherhood
08 Gamereactor Sverige
8 / 10
+
Mysig atmosfär, stor frihet, bra handling, vanebildande upplägg
-
Småstökig spelkontroll, buggig grafik
overall score
Detta är Gamereactor-nätverkets medelbetyg Du kan sätta ditt eget betyg genom att klicka här

Medlemsrecensioner

  • PhMan
    Efter att ha spelat Assassins Creed 2 som jag tyckte var väldigt bra och välgjort var det med en viss förväntan jag drog igång Brotherhood för... 7/10
  • Andreas Blom
    Ezio Auditore da Firenze är på toppen av sin lönnmördarkarriär. Men som på vilket arbete som helst kommer då då chefen och slänger ett... 8/10
  • zwqase
    Sedan det första spelet har jag varit ett stort fan av Assassin's Creed som spelserie. Även om tvåan var lite sämre så fanns dör saker att... 8/10
  • simmonn
    Den här delen av spelserien är mer som en fortsättning på den andra delen, snarare än det nyskapande spel som tvåan var jämfört med ettan.... 8/10
  • ovesmedberg
    Spelad version: PS3, PAL Du är inte ensam. Rom byggdes inte på en dag och det kommer inte att erövras av en enskild lönnmördare. Jag är Ezio... 8/10
  • dedue89
    Jag har spelat Assasins Creed BrotherHood det var skit kul huvud personen heter Ezio han är OP han har typ tränat karate samtidigt som han lyfter... 8/10
  • MrScissor
    En värdig uppföljare, som faktiskt är bättre en föregångarna Brotherhood tar vid exakt där föregångaren slutatde. Den Mystiska skurken... 9/10

Relaterade texter

Assassin's Creed: BrotherhoodScore

Assassin's Creed: Brotherhood

RECENSION. Skrivet av Mikael Sundberg

Inte Assassin's Creed III, men inte heller en simpel expansion. Mikael Sundberg har gjort Roms gator osäkra som mästermördaren Ezio Auditore di Firenze



Loading next content