Fjolårets pekoral Terminator 3: War of the Machines kan få vem som helst att rygga tillbaka vid anblicken av Arnolds T-800 på en spelframsida. Men misströsta inte, Atari har gjort bot och bättring och det här är det klart roligaste Terminator-spelet sedan Robocop vs Terminator till Megadrive år 1994.

Terminator 3: Redemption är ett i grunden linjärt actionspel som aldrig överraskar mer än att man på varje bana ska styra ett fordon. Allt ses ur tredjepersons synvinkel, på samma sätt som i exempelvis Transformers till Playstation 2. Till skillnad från i transformers har man i Terminator 3: Redemption aldrig någon riktig valfrihet, annat än att man ibland kan komma till ett vägskäl där höger leder till mer energi och vänster inte gör det. På samma gång som det känns negativt att inte få ta Arnie dit jag vill, kan jag dock inte komma ifrån känslan av att det är riktigt skönt att inte behöva ha hjärnan någon annanstans än i avtryckarfingret.

När det vankas fiender - vilket är ungefär 97% av tiden man spelar - ges möjlighet till eldstrid eller närstrid. Att skjuta fungerar ypperligt tack vare den inre display som T-800 hela tiden ser. Man låser helt enkelt siktet på sin fiende och kan sedan gå omkring skjutandes utan att någonsin tappa fokus. Kommer flera fiender kan man lätt styra om sitt sikte med ett snabbt knapptryck. Närstriden är dock spelets största överraskning, den som istället var det absolut sämsta med det förra Terminator 3-spelet Rise of the Machines. Genom diverse nästa Tekken-liknande knappkombinationer kan man göra riktigt imponerande attacker med brutala avslutningar som en rejäl kulsvärm i pannloberna eller en hederlig rysk ryggknäckare över knät.

Dessutom finns möjlighet att stjäla energi från robot fiender genom att göra rätt sorts knappkombinationer, vilket alltså gör att det premieras att spela snyggt. Runt omkring på banorna finns dessutom tillhyggen att nyttja. Att till exempel slita loss vägskyltar för lite smiskande är både roligt, användbart och ser spektakulärt ut. Mitt ibland all denna gedigna Terminator-känsla har jag dock ännu inte nämnt pricken över det berömda i:et. En av handkontrollens knappar är nämligen helt dedikerad till så kallade one-liners, det vill sägs dräpande kommentarer. Att blåsa skallen av en fiende, trycka på one-linerknappen och höra T-800 på bruten tyska väsa fram "You´re fired" är så jäkla skönt att jag ler lika mycket varje gång jag gör det. Arnold själv ville inte vara med i spelet, men har ersatts av den mycket skickliga imitatören och radioprataren Mark Moseley.

För att utvecklarna skulle få större artistisk frihet valde man att, likt spel som Enter the Matrix, låta en del av handlingen utspela sig parallellt med filmen men utanför den ordinarie handlingen. Detta har medfört att man nu också får spela en hel del i perioden innan Arnold skickats tillbaka i tiden, det vill säga innan filmen ens har startat på allvar. Dessa delar av spelet är magnifikt designade och det känns surrealistiskt att besöka det område i resterna av Los Angeles som kallas Hollywood, och se hur det blivit av kriget med maskinerna.

Detta är en annons:

En av spelets stora överraskningar är allt bilskutande. Runt hälften av spelet består nämligen av skjutande från en bil, där man styr både fordonet och T-800. Det är lika knepigt som det låter som, men sedan man blivit varm i kläderna är det bara att ösa på. Vissa fiender kan man meja ned med eldkraft, klungor kör man med fördel över medan andra fiender börjar klättra upp på fordonet så de får skjutas eller sparkas bort. Bilbanorna går otroligt snabbt och det kräver verkligen sin man att se till att både T-800 och fordonet klarar sig i ett stycke genom all fientlig eld. Håll särskilt utkik för banan där man ska köra likbil som innehåller en god portion nytänkande med element som tidigare inte utförts i spel. En annan del av spelet är rälsskjutande, där man inte får påverka fordonet man står på, men väl kanonen. Dessa banor är dock de minst välgjorda och som gjorda för att spelas med ljuspistol, vilket dock naturligtvis inte ens finns som valbar möjlighet.

Så långt allt väl, men det finns några irritationsmoment som hindrar Terminator 3: Redemption från att göra anspråk på de verkligt höga betygen. Dels är trots allt spelet som sagt väldigt linjärt. Även om det inte är något gigantiskt minus så förtar det en variation och många av banorna känns spelmässigt precis som den föregående, sånär som på olika mål och olika omgivningar. Dessutom är kontrollen inte fullt så responsiv som man skulle kunna önska, detta blir särskilt påtagligt vid rälsskjutarelementen. Även grafiken hade kunnat vara bättre.

Det går inte att komma ifrån faktumet att det är roligt att spela en Terminator, de ser tuffa ut, talar med urskön tysk brytning och tycks knappt ta notis om att de fullständigt bombarderas av fientlig eld. Ackompanjerad av blytung musik och dystopiska miljöer går det fort att få den där rätta domedagskänslan av att mänsklighetens framtid faktiskt hänger på att jag lyckas avliva den långbenta skönheten T-X. Glöm det förra spelet, det var bara kladden - här är det riktiga spelet!