Jag är inte direkt ensam om att ha saknat tjyvtvättbjörnen Sly, utan med jämna mellanrum har det ramlat ned brev i vår brevlåda där ni läsare undrat över samma sak. Sly Raccoon släpptes 2003 till Playstation 2 och fick sedan uppföljare 2004 och 2005. Därefter blev det tyst och inte förrän förra året kom Infamous som visade vad Sucker Punch jobbat med under alla dessa år. Nu var det visserligen en riktig höjdare, men det dämpar ju inte Sly-suget, vilket är precis varför denna remake kommer så väl till pass.
Sly är nämligen näste man i Playstation 2-ledet att få en samling till Playstation 3 komplett med HD-grafik, 3D-stöd, troféer och faktiskt även Move-support. Alla tre Playstation 2-äventyren är med på skivan och har piffats till där det behövts av utvecklaren Sanzaru Games. Det märks framför allt på figurerna som ser bättre ut än någonsin samt att den grafiska kvaliteten är bättre. Playstation 2-spelen plågades nästan alltid av obefintlig kantutjämning, något som man nu alltså fixat.
Nu råkar jag vara Ratchet-torsk, men näst efter rymdlombaxen, var förmodligen Sly-spelen de bästa plattformsäventyren förra generationen eftersom Mario alltför sömniga solskenssemester i Super Mario Sunshine inte var så rolig som man hade kunnat hoppas. Sly-spelen var något så unikt som stealth-spel för barn mellan 7 och 77 där pricksäkert plattformshoppande, överraskningsmoment, fräcka kupper och underbart röstskådespel utgjorde stommen.
När jag nu sätter igång med att spela Sly Collection och bläddrar mellan Sly Raccoon, Sly 2: Band of Thieves och Sly 3: Honor Among Thieves slås jag av hur olika de tre äventyren är. Det första Sly är ett klassiskt tjuväventyr med linjära banor där vältajmade hopp och bossfighter utgör utmaningen. Även om det är kul, är det mer avskalat än jag minns det och lite finessfattigt.
Redan i tvåan märker man hur Grand Theft Autos och Splinter Cells intåg på marknaden gör att det plötsligt finns mycket mer free roam och stealth i en helt annan typ av äventyr. Tvåan var, och är ska det visas sig, det spel jag gillade bäst när det begav sig och det jag hoppas Sucker Punch bygger vidare på inför en fjärde del.
För även om den tredje delen påminner mycket om tvåan så är det mer action samt att man nu måste spela som fler figurer, vilket faktiskt inte var sådär övermåttans skoj. Dessutom slår det mig nu när jag spelar, att trean har oerhört mycket dialog. Egentligen alldeles för mycket med eviga mellansekvenser och liknande, vilket i slutändan gör att det känns som trojkans svagaste kort.
Sly-spelen har klarat tidens tand oväntat bra, mycket tack vare att de baseras på så grundläggande saker som bra spelkontroll och ett charmigt koncept. Man ska vara bra hemsk och kall för att inte gilla Sly, sköldpaddan Bentley och flodhästen Murray och deras ständiga munhuggande om hur saker och ting ska lösas.
Och att få tre äventyr som vardera tar runt tio timmar att klara är faktiskt inte fy skam. För den som vill göra allt finns dessutom massor av samlarprylar att hitta, kluriga troféer att fånga och fyra stycken Move-baserade minispel med Sly-tema där framför allt helikoptergrenen förtjänar att nämnas.
Men allt är inte frid och fröjd och det finns ett par saker som skoningslöst avslöjar att det här är spel ur förra generationen. Jag vet inte om ni minns det, men det var ofta kameraproblem i minuskolumnen i tredjepersonsäventyr, och Sly-spelen utgjorde inget undantag. Även om de inte var sämst på området (snarare tvärtom), så känns det idag väldigt jobbigt när spelet filmar helt andra saker än det man håller på med, vilket lett till ett par störiga dödsfall där jag tvingats hoppa i blindo eller slåss mot fiender jag inte ser. Värst är problemen i Sly 2: Band of Thieves.
Men sammantaget är det ett mycket kärt återseende av Sly och hans två kumpaner. Att få dem förpackade på en och samma skiva med extra lullull där det viktigaste såklart är HD-grafik, samt kunna köpa dem för ett reducerat pris är såklart toppen. Sly Collection är ett stycke spelhistoria som både gamla Sly-fans och de som ännu inte upptäckt den tjuvaktiga tvättbjörnen kommer att uppskatta. Fräschören må inte vara densamma längre, men charmen är det. Och det räcker långt.