Gran Turismo 5

Vilken väntan det varit. Phuh! Fem år och åtta månader har passerat sedan Polyphonys racingtokige head honcho, Kazunori Yamauchi, stod på scenen under Sonys bejublade PS3-presskonferens under E3 2005 i Los Angeles och pratade om den mest ambitiösa delen i GT-serien någonsin. Bilderna vi fick se såg utomjordiskt snygga ut. Jag minns hur mina handflator svettades. Jag rös lite, nackhåren reste sig och jag fick vad vi brukar kalla för kissrysningar då det liksom sprätter lite i hela kroppen. Gran Turismo 5 var under utveckling och av 2005-trailern att döma skulle det komma att bli racingspelet framför alla andra.

Men tiden gick. År efter år. Gran Turismo HD blev ett demo, snabbt hopslängt och gratis via Playstation Network. Orsakerna till detta var luddiga, mest troligt ville Polyphony Digital och Sony hålla intresset uppe, men Gran Turismo HD var stelt, blekt och tråkigt. Ett år passerade och fansen lät uttrycka en otålighet som resulterade i ett fläskigt demo vid namn Gran Turismo 5: Prologue. En handfull bilar på ett par banor för en billig peng, och det kändes helt klart bättre än Gran Turismo HD samt både prisvärt och förhållandevis polerat.

Gran Turismo 5 skulle släppas bara månader senare. Ifjol, vid den här tiden. Men det gick inte. Polyphony Digital ville stoppa in Nascar-bilar med tillhörande banor, WRC-rally, Go-karts, Top Gears egen testbana samt ett spelläge där man skulle kunna utforma sina egna racingbanor. Och de begärde därmed mer tid hos Sonys toppchefer. "Vi vill erbjuda den perfekta racingupplevelsen, och sånt tar tid", hette det. Polyphony Digital med en tålmodig Kazunori Yamauchi i spetsen fick ett halvår till på sig. Man kan inte stressa fram perfektion.

Tiden gick. Men inget Gran Turismo 5. Två förseningar till skulle drabba Sonys guldkalv innan det nu, imorse, äntligen släpptes. Jag var ingen jättefan av Gran Turismo 4 då det märktes en tydlig skillnad mellan Kazunori Yamauchis ambitiösa vision och det slutgiltiga resultatet. Trots detta har förväntningarna på det femte spelet varit höga. Efter 30+ speltimmar är dock besvikelsen ett faktum. Detta är på intet sätt dåligt, men heller inte alls så bra som jag hade hoppats på.

När Gran Turismo 5 är bra är det fantastiskt. Det skimrar till och glänser likt en omtänksamt polerad diamant, med fantastisk grafik och balanserad bilfysik. När Gran Turismo 5 är dåligt är det däremot riktigt dåligt. Slarvig grafik, stammande bilduppdatering, märklig körkänsla, hopplös enformighet och blek presentation. Det blir snabbt uppenbart att utvecklingen av Polyphonys extremt efterlängtade femma inte bara varit dyr och tidskrävande utan även problemkantad. Slutprodukten känns inkonsekvent och ger ett splittrat helhetsintryck, trots detta handlar det dock om högkvalitativ racing så länge man undviker de värsta fallgroparna.

Minst sex år har det tagit Polyphony Digital att färdigställa Gran Turismo 5. 660 miljoner kronor har det kostat. En ganska ordentlig summa för ett spel vars skademodellering och onlineläge fortfarande inte alls kan konkurrera med racinggiganter som Forza Motorsport 3 och Need for Speed: Shift. Istället är det utbudet av bilar och racingcuper i spelets karriärläge som utgör grundstommen i Gran Turismo 5.

Det är här som det mesta av krutet, och degen, spenderats. 1031 bilar och 60+ banor (exklusiva specialdragningar) är en minst sagt solid bas att parkera en överladdad banbil på. Och Gran Turismo 5 skulle absolut stå stadigare än en rauk om det inte vore för att Polyphony stressat fram vissa delar medan de minutiöst och extremt omsorgsfullt utformat andra.

Parkerad i Gamereactors Fanatec Rennsport-cockpit med Logitech G27-ratt i händerna och med gasfoten tryckt i botten på spelets Calsonic Nissan GT-R är Gran Turismo 5 helt fantastiskt. Jag pressar mig igenom chikanen på Suzuka och känner hur en aningen för hård curb-attack får bakhjulen att förlora sitt grepp. Bilen kränger sidleds men tack vare bilfysikens briljanta feedback kan jag växla ned, parera och möta sladden med gas för att räta ut min GT-R och kasta mig in i sista kurvan innan målrakan.

Bilfysiken och den övergripande körkänslan i Gran Turismo-serien har alltid varit en aning för stel. Ända sedan starten. För mekanisk. För tung. För detaljfattig. Det kändes i Gran Turismo 4 inte sällan som om man rattade en 12 000 kilo tung stålklump snarare än ett 1200 kilo lätt Japan GT-monster.

I Gran Turismo 5 har Polyphony arbetat hårt med däckfysiken och simuleringen av förflyttning av tyngdpunkt, vilket känns - och märks. Det finns numer en annan typ av dynamik i hur bilens däck svarar när man kränger sin kärra in i tighta kurvor. Det går att känna tyngden som vilar på däcken. det går att urskilja hur fjädringen arbetar och hur det påverkar däcken. Det finns en exakthet som alltid existerat i den här spelserien men nu även en mer delikat känsla av fart, kraft och till viss del även vridmoment. Med vald bil, vald bana och inga dumma drönarbilar kontrollerade av spelets artificiella intelligens - ger jag mig ut på Laguna Seca, Monza och Suzuka för att jaga varvtider.

Och det är då som Gran Turismo 5 verkligen skimrar av ren, oförfalskad kvalitet. Att det krävs en ratt och en vettig sittställning (Playseat, D-Box eller Fanatec Rennsport Cockpit, förslagsvis) behövs såklart inte påpekas. Men med Dual Shock 3-kontrollen känns Gran Turismo 5 som ett halvt spel. Bilen är långsamt slumrande och känns som den bara hasar sig igenom kurvorna på låga hastigheter. Med G27:an i högsta hugg förändras dock allt, nästan i alla fall. Att Polyphony nu simulerar däckens lufttryck och luftens värme inuti däcken upp till 180 gånger per sekund märks. Jag får en mer detaljerad form av feedback tillbaka i ratten och känner mig snabbare än någonsin runt Laguna Seca i en Gran Turismo-bil.

I direkt jämförelse med de två främsta konkurrenterna, Forza Motorsport 3 och Need for Speed: Shift, känns Gran Turismo 5 (precis som sina föregångare) fortfarande lite för stelt, dock. Det ska sägas. Fartkänslan finns där, absolut, men känslan av att bomba fram längs Monzas vidrigt snabba raksträckor med en 600 hästkrafter urstark Zonda, är fortfarande för lugn. För samlad. För händelselös. Detta kan lika väl såklart uppfattas som något positivt för den som bara jagar perfekta varvtider, men för den som letar efter en heltäckande och intensiv racingsimulator känns racingupplevelsen i Gran Turismo 5 en gnutta för samlad.

I Forza 3, där däckfysiken räknas ut hela 360 gånger per sekund, är känslan av fart mer... nervös. Känslan av att slänga sin Ford GT ned i Andretti-chikanen på Seca är intensiv och mer inlevelserik, för att inte tala om Need for Speed: Shift där detta överdrivs å det grövsta för att ge spelaren en konstant känsla av högoktanigt racingkaos. I slutändan är dock, som sagt, bilfysiken i Gran Turismo 5 förbättrad så länge man pratar om GT-bilarna i Premium-klassen.

En av de bästa eventen i hela GT5 är den andra utmaningen på Intermediate-nivån i AMG Challenge. Jag kör en elfenbensvit och slående vacker Mercedes 300SL på Nordslingan (Nürburgring) och känner varje ojämnhet i asfalten, varje sluttning får det att pirra i magen. Det är såhär som Nordslingen ska kännas. Hårresande svår. Sinnessjukt snabb... och farlig. Sträckan kallas inte "Gröna helvetet" för inget liksom. Och här lyckas verkligen Gran Turismo 5 väl.

När jag ett par timmar senare parkerar arslet i Sebastien Loebs WRC-bil blir kontrasten överväldigande. Från ilsnabbt asfaltsmonster till grustuggande sportcombi. Från briljant körkänsla och mikromillimeterexakt däckfysik till hopplöst slirig och snudd på parodiskt dålig bilfysik. Samma gäller för Kart-delen som precis som WRC-eventen helt borde ha slopats. Kartarna är precis som i verkligheten rappa, snabba och väldigt responsiva men känns samtidigt mer som arkad-kartar med sin silkeslena stabilitet och händelselösa exakthet. Och problemen stannar knappast där. Presentationen i Gran Turismo 5 är i det närmaste värdelös.

Mängder av olika grafiska manér blandas till en enorm kompott av dålig typografi och ogenomtänkta menyer. Man tvingas backa och hoppa omkring i menysystemet som ett jehu under själva karriärdelen och att allting dränkts i tantig hissjazz gör knappast saken bättre. Menysystemet har utformats för att efterlikna ett exklusivt datorprogram, men lyckas endast med att irritera mig bortom all tänkbar rimlighet. Bara en sådan sak som att man måste klicka nio gånger för att plocka fram och testköra bilarna som man vinner i diverse tävlingar inom spelets karriärläge förblir årets märkligaste designval.

Under avancemanget i spelets karriärläge krävs det en specifik bil för så gott som varje tävling, också, precis som vanligt i Gran Turismo-serien. Men istället för att som i Forza Motorsport 3 automatiskt välja en passande bil från spelarens garage, till den tävling man klickat på, måste man gå tillbaka till startmenyn, klicka sig fyra klick åt vänster, välja garage och väl där klicka tre gånger innan man ens når rummet där ens tävlingsbilar står parkerade.

De på förhand omskrivna funktionerna "GT Auto" och Create A Track" är även de stora besvikelser. När jag först fick höra att Gran Turismo 5 skulle innehålla ett spelläge som skulle tillåta mig att fritt konstruera mina egna racingbanor gav jag från mig ett vildsint glädjeskrik och hamrade med händerna på skrivbordet likt självaste Nintendo 64-kid. Samma gällde (nästan i alla fall) för GT Auto-läget som beskrevs som en variant på styling-/tuning-delen i Forza Motorsport 3.

Tyvärr är den beskrivningen en ganska ordentlig bit från sanningen då såväl lackerings- som styling-möjligheterna begränsats rejält. Det går att byta fälgar... fast bara på Premium-bilar. Och utbudet är snålt, minst sagt. Någon enstaka BBS-fälg. En Volk-fälg och ett par "no name"-rims som ingen lär bry sig i. Det går också att lackera om sin bil, men bara med färger man först låser upp i karriärläget och bara hellackering. Jämfört med styling-shopen (inklusive alla liverys-möjligheterna) i Forza 3 är detta nästan larvigt begränsat.

En annan del av Gran Turismo 5 som förbryllar mig är skillnaden mellan olika bilar och olika banor. 200 av de 1031 kärrorna som spelet innehåller är så kallade "Premium Cars" och har modellerats efter Playstation 3:s fulla kapacitet. De 800 resterande bilarna är "Standard Cars" och ser avsevärt mycket sämre ut, saknar cockpit-vy och erbjuder en sämre och mindre förfinad bilfysik. Enligt Polyphony själva är skillnaden marginell men egentligen, om man kikar närmare, är Standard-bilarna delvis baserade på polygonmodellerna från Playstation 2-spelet Gran Turismo 4 och ser såklart märkbart sämre ut. Vissa är till och med så slarvigt gjorda att hela sidor på bilarna smetats ut i en stor, utdragen textur där dörrhandtag och andra detaljer målats på. Det finns också en skillnad när det gäller bilfysiken i Premium och Standard-klassen.

Premium-bilarna känns mer avancerade beträffande friktionsfysiken och blir skadade när man kör in i en motståndarbil eller kraschar utanför banan. Standardbilarna gör det dock ej och känns som snåla budgetversioner av de bilmodeller jag hade förväntat mig. Resultatet är att jag, under mitt avancemang i karriärläget, sålde alla Standard-bilar jag vann direkt efter jag vunnit dem och såg till att inte inhandla en enda bil från andra-/standardsorteringen.

Även banorna skiljer sig åt då man ena sekunden kan köra runt på en visuellt sett himmelsk bana proppad av otroligt ljussättning (Nürburgring, Rom, London) för att andra sekunden mötas av lågupplösta texturer och platt belysning (Laguna Seca, Monza). Ibland är skillnaden minimal, ibland gigantisk. Vilket precis som spelet i övrigt ger ett splittrat och schizofrent intryck.

När det gäller den grafiska kvaliteten i övrigt är det en känsla av personlighetsklyvning som slår mig även här. De realtidsrenderade repriserna är (som vanligt) osannolikt välgjorda medan vissa asfaltstexturer för tankarna till Playstation 2 och vädereffekterna ser aldrig särskilt realistiska ut och för regelbundet med sig att spelet börjar hacka. Premium-bilarna är som sagt gudomligt snyggt modellerade, täckta med otroligt högupplösta texturer och ljussatta med formidabelt vackert realtidsljus som får tiden att stå stilla.

Detta medan Standard-sorteringen alltså ser ut som hastigt hopkastade budgetvarianter med Playstation 2-finish. Tyvärr är inte heller realtidssystemet för skador på vissa av bilarna något att hänga i granen. Bilarna skadas i minimal utsträckning oavsett hastighet vid kollisionstillfälle och det ser ut som att de baseras på en förinspelad film då alla bilar deformeras på samma sätt. Jämfört med exempelvis Forza 3 och Shift känns Gran Turismo 5 (även i det här avseendet) som en fem år gammal produkt.

Inte nog med att 800 av spelets 1031 bilar ger tydliga Playstation 2-vibbar, Gran Turismo 5 renderas varken i den skyhöga upplösning som Sony på förhand skrutit med och de utlovade 60 bilderna per sekund är ibland oroväckande instabila. På plats på Monza, till exempel, mot 11 datorstyrda motståndare börjar bilden ofta hacka om regnet faller. På Laguna Seca, utan motståndare, hackar det till och bilden låser sig varje gång men passerar mållinjen med vissa av spelets bilar.

Inte heller ljudet imponerar på det sätt som jag hade hoppats på. Premium-kärrornas motorljud låter bra liksom surround-mixen överlag. Det finns dock för många viktiga ljudeffekter som verkar ha lämnats helt åt slumpen. Att krocka med en annan bil, till exempel, i 200 km/h är ett ljud som oroväckande många gånger framkallat högljudda skratt här på redaktionen. För istället för ljudet av knycklad plåt, plast och krossat glas låter det som man man hamrar en tom dunk Bob Apelsinsaft mot ett jämtländskt trappräcke. "Bump". Samma gäller för däckskriken som mest påminner om en mycket gammal dams desperata skrik efter mer butterkaka.

När Gran Turismo 5 startar blir man tillfrågad om man vill installera 6,92 gigabyte på maskinens hårddisk eller testa lyckan utan installation. Jag inledde, korkat nog, min karriär som GT5-förare utan att genomföra installationen vilket kom att stå sig dyrt de följande fem timmarna. Det som sker om man inte väljer att installera hela spelet på hårddisken (vilket tar cirka 55 minuter) är att Gran Turismo 5 själv tar initiativet att installera små partitioner medan man spelar. Varje bana, innan den installerats till fullo, tar flera minuter att ladda in och det blir bokstavligt talat en ren pina att ta sig igenom karriärläget.

Samtidigt ska sägas att laddningstiderna inte blir så himla mycket kortare med genomförd installation. Visst kortas de ned och visst blir spelupplevelsen med Gran Turismo 5 överlag betydligt smidigare, men spelet laddar fortfarande kanske lite väl mycket trots svindlande 7 gigabyte bilonani på plats på hårddisken.

Mitt i allt gnäll ska jag dock definitivt passa på att kreditera Polyphony för ett tekniskt välskräddat och spelmässigt underhållande onlineläge. Jag har tyvärr bara hunnit spela ett tiotal race såhär långt och borde väl egentligen inte uttala mig förrän det testats ordentligt under ett par racingglada veckor, men det första intrycket är i alla fall mycket gott.

Riktigt bra blandas med riktigt dåligt, högt och lågt, hela tiden. Och det är det som i slutändan blir det bestående intrycket av Gran Turismo 5. Ett anmärkningsvärt splittrat och ojämnt racingspel där det verkar ha funnits en osäkerhet i utvecklingen samt en vilja att stoppa in för mycket, göra för mycket istället för att göra ett fåtal saker riktigt, riktigt bra. Bland ett långsamt och ensidigt strukturerat karriärläge, ojämn grafik och helsnurrig presentation hittar jag förbättrad, dynamisk bilfysik, ett klart godkänt onlineläge och ursnygga Premium-kärror. Men det räcker inte för att klå Forza Motorsport 3.