Donkey Kong Country Returns

"Ta din förbannade Super Guide och pressa upp den mellan julskinkorna, ditt retsamma jävla checkpoint-svin."

Det är faktiskt ord av glädje.

Jag har nyss gjort ännu ett misslyckat försök att klara Bombs Away - bana 4-3 i Donkey Kong Country Returns - och blivit erbjuden att få banan självspelad av Nintendos hjälpsystem. All assistans undanbedes alltså ovänligt men bestämt, och jag skuttar upp i gruvvagnen med Donkey Kong igen. Jag gillar utmaningen.

Det går bättre denna gång. Jag hukar snyggt för sylvassa istak, hoppar över rälsbefriade sektioner och stampar ettriga mullvadar, rakt på deras gula arbetshjälmar. Så når jag äntligen målet och brister ut i ett djugelvrål som får sambon att vakna. Grannens alltså.

Jodå, aphåren på nacken reser sig faktiskt. Redan i de första kliven i Donkey Kong Country Returns pirrar det extra i Nintendo-flygeln av magen och innan jag ens knipit min första banan är jag fast. Kungen Kong är tillbaka och med sig har han briljanta plattformsbanor, härliga djungelmiljöer och världens bästa ledmotiv.

Jag hade sällan tråkigt i de galet väldesignade banorna i SNES-klassikern Donkey Kong Country. När Retro Studios (Metroid Prime) tar sig an Wii-uppföljaren frammanar den roligt nog samma genuina upptäckarglädje. Jag menar: i vilket annat spel kan du i ena sekunden spöa krabbor i ett piratskepps bonusrum, och i den andra rida krossa gigantiska stenbumlingar i en djungelfuktig språngmarsch på en noshörning? Donkey Kong Country Returns är dessutom ofta riktigt utmanande, som i banorna där jag manövrerar flygande tunnor med raketmotor. Svårt är bra.

Roligast har jag med ap-assistans, det vill säga när jag utforskar banorna med en kompis i co-op-läget. Vi skrattar båda två när vi inser att det går att hoppa mellan nivåernas för- och bakgrund, och spela på plattformarna som tidigare bara fungerat som kuliss. Många av banorna kräver bägge aporna för att avancera, som när vi står på varsin trädstump, och Donkey dänger till den ena för att Diddy ska flyga upp från den andra. När du spelar solo hjälper Diddy dig också: du kan nå ännu längre med dina hopp, tack vare apans oumbärliga jetpack.

Precis som i gamla 16-bitarsäventyret kan vi dessutom nosa fram tonvis med hemligheter. Hängivna samlare kan krama ur många extra speltimmar i jakt på bananer, mynt, pusselbitar och bokstäver som stavar K-O-N-G. Att såväl hitta som att faktiskt nå precis allt är apsvårt, men lyckligtvis finns en hjälpsam papegoja med näbb för att hitta pusselbitar. Ett stopp hos charmigt surmulne Cranky Kongs butik kan också hjälpa dig, här finns nämligen ballonger (liv) till salu och du kan även shoppa nycklar som öppnar upp andra delar av världarna för dig.

Du har säkert redan kikat på screenshots och trailers, så du vet att Donkey Kong Country Returns är ursnyggt. Snyggt, färgglatt och välanimerat. Världskartan är lika (om inte mer) livfull som den i New Super Mario Bros; här finns porlande vattenfall, tuggande köttätande växter och nickande aphuvud-statyer. Livfullheten går igen även i banorna, där det händer riktigt mycket i bild samtidigt. Donkey Kong slungas via kanontunnor i rader av bananer, i bakgrunden finns tät djungel och svampar och märkliga kycklingfiender spatserar förbi. Man glömmer nästan att det inte är en högupplöst konsol man spelar på.

Kameran i Donkey Kong Country Returns zoomar in och ut beroende på situation och det görs lyckligtvis alltid logiskt och följsamt. Med otaliga fiender, bonusar och farthinder är det mycket som händer på skärmen samtidigt, så den goda översikten är ett måste.

Särskilt i de intensiva konfrontationerna med spelets bossar. Här ska jag inte avslöja allt för mycket i förväg, men jag kan åtminstone nämna en minnesvärd sammandrabbning med tre färgglada krabbor, som i en märklig dans attackerar mig med hotfulla klor. Här krävs både timing i hoppen och viss klurighet för att förstå hur marengo-trion ska besegras och striden blir både komisk och utmanande. Detta gäller även för spelets andra bossar, för övrigt.

Retro Studios halkar bara på ett bananskal: spelkontrollen. Den är inte hundraprocentig, och det är - surprise surprise - vift-kravet som ställer till det. Antingen spelar du enbart med en horisontellt hållen Wii-fjärr, eller med hjälp från nunchucken. Här finns inget stöd för classic controller eller Gamecube-handkontroll. Visst, den grundläggande responsen finns där och är riktigt bra. Det är rörelser som markdunsar, rullningar eller pustar som kräver att du viftar med kontrollen, och flaxandet förväxlas titt som tätt av spelet och skakandet blir tröttsamt i längden. Här hade behövts mer jobb eller en annan approach. Vift kan ju faktiskt fungera om man applicerar det i lagom mängd - se bara på hur Super Mario Galaxy med uppföljare löst saken.

Det är hursomhelst mycket glädjande att se gamle Kong i farten igen och Retro har gjort ett toppenjobb med att återuppliva primaten. Åttan är stark, och återigen får vi bevis på att tvådimensionella plattformsspel är allt annat än bara mossig retro: i det här fallet är det tvärtom grönskande aktuellt.