Svenska
Gamereactor
recensioner
Splatterhouse

Splatterhouse

Världens blodigaste spel har fått en ännu blodigare remake, välkommen till Splatterhouse. Vi har hårdtestat om äventyret ens är i närheten av lika underhållande som det är våldsamt...

Prenumerera på vårt nyhetsbrev här

* Obligatoriskt att fylla i
HQ

Splatterhouse är världens blodigaste och våldsammaste spel. Det är lika bra att slå fast det direkt. Det här är ett spel där 18-årsmärkningen används som försäljningsargument, och som får spel som Mad World och Mortal Kombat att framstå som det fredligaste man överhuvudtaget kan sysselsätta sig med. Ett spel där allt från små maskar till medelstora troll har kroppar som tycks bestå av tusentals liter blod som bara väntar på att få välla fram. Ett spel där sadism uppmuntras, där man kan bända upp käkarna på sina motståndare för att bokstavligt talat slita ut lungorna. Det går så långt att man själv kan råka få armen avhuggen, varpå man kan plocka upp den och använda den som tillhygge.

Allt våld backas upp av en stenhård attityd och skruvad story. Du spelar losern Rick Taylor som blivit lämnad i en blodig hög medan en elak vetenskapsman rymt med heta flickvännen Jennifer. En hockeymask, till synes lånad av Jason Voorhees, talar till dig och ber dig ta på masken, varpå Rick förvandlas till ett steroidmonster och blodbadet kan börja.

På God of War-liknande manér drar man fram och dänger allt i sin väg. Här och var finns enklare pussel som oftast ska lösas med massor av våld. Exempelvis trycks ut ögon eller spetsa fiender för att använda dem som vikter. Hela tiden talar den mystiska masken till en och kommer med macho-onlineliners medan man samlar upp blod för att kunna köpa uppgraderingar.

Jennifer har kidnappningen till trots haft hjärnan med sig och har rivit sönder sina allra slampigaste topless-bilder (man tager vad man haver) som ett slags Hans och Greta-lösning. Dessa ska självfallet sedan samla ihop för att hitta vägen till henne och för att låsa upp achievements. Det finns självfallet fler saker att samla på, men det mesta är ganska lätt att hitta.

Detta är en annons:

Som ett kul grepp för att skapa variation växlar Splatterhouse hela tiden mellan två och tre dimensioner. Från att ha varit en ganska traditionell brawler där man går från rum till rum och dänger allt innan en dörr öppnas, får man plötsligt springa i sidled. Dessa delar av banorna har ofta klassiska fällor som ska undvikas, hål som ska hoppas över och saker som ska besegras. Tänk Super Mario Bros, fast utan Mario, heller inget Bros och absolut inget Super. De här delarna av spelet är faktiskt de jag gillar bäst, men de är långt ifrån problemfria. Hade Namco lagt mer krut på denna aspekt och gjort Splatterhouse till ett nedladdningsbart spel, tror jag det hade blivit en succé.

Det finns mycket som är bra i Splatterhouse, men det finns tyvärr mycket som är dåligt också. Vilket visar sig när man börjar krafsa lite på den blodiga fasaden. Till exempel är spelmekaniken primitiv och uppmuntrar aldrig till några finesser trots att det finns ett hundratal stridstekniker att välja bland. Därmed decimeras Splatterhouse till ett hamrande på X-knappen och striderna känns snabbt repetitiva. Något som känns klart trist när man kikar igenom listorna över möjligheterna man har och hittar hundratals varianter på attacker och liknande. Varav så gott som samtliga är helt onödiga.

När man efter en kvart vant sig vid det flödande blodet, börjar man gäspa lite och undra när man kommer få se fler varianter på sinnessjuka avrättningar. Fiendevariationen är heller inget att skriva hem och berätta om, utan man matas med en strid ström av ungefär samma varianter hela tiden. Det tär även på svårighetsgraden som inte ens på svåraste är någon riktig utmaning, dessutom kan man när som helst fylla på sin livmätare med en speciell attack som man oftast har tillgänglig.

Ännu värre är att Namco tagit till många fega grepp för att skapa utmaning och livslängd.
Här finns gott om tillfällen där man kan dö direkt. Och när man spelar första gången, innan man vet vad som komma skall, är det på flera ställen en garanterad död. Bara att börja om, vilket är redigt irriterande som det är, men med usla checkpoints som låter en spela om stora delar av det man redan gjort blir det ibland outhärdligt. Det skapar bara frustration och har inget med varken utmaning eller livslängd att göra. Något jag önskar att utvecklarna av spel i genren skulle fatta någon gång.

Detta är en annons:

Värst är bossfighterna som i de flesta fall känns helt menlösa. De är inte speciellt svåra, men obalanserade, alltför utdragna och det är ofta otydligt vad man ska göra. Deras attacker är snabba men svåra att undvika helt enkelt för att spelkontrollen inte är nog bra. Man kan stå och leverera en combo som man inte kan avbryta när attacken kommer, vilket får mig att slita håret ur fästena av ren ilska. Värre är när man lyckas undvika men ändå träffas på grund av att träffradien är större än stället där slaget slår ner. Ren idioti.

Lägg sedan till det här att bossarna har små quick time events där man ska tajma knapptryck innan de biter i gräset. En dum idé redan från början, men vissa av dessa dödar omedelbart, oavsett hur mycket liv man har. Vilket är ännu dummare. Det finns bossar jag slagit mot i tio minuter galant, för att sedan skoningslöst måsta börja om å grund av ett simpelt miss av en knapptryckning. Obalanserat deluxe.

Namcos original-Splatterhouse släpptes redan 1988 i japanska arkadhallar, då Fredagen den 13:e-filmerna var som störst. Ett röjigt beat 'em up där man iförd Jason Voorhees-mask skulle mörda och slakta, gärna med överdimensionerad köttklyv. Redan då ansågs det vara extremt våldsamt, och det förbjöds på sina håll, ett öde som även drabbade de två uppföljarna. Inför denna nya Splatterhouse-remake har Namco valt att hylla originalspelen, genom att inkludera alla tre som bonusmaterial. Vilket faktiskt tillsammans med de tvådimensionella delarna i äventyret, humorn och maskens oneliners är den stora behållningen.

I övrigt känns Splatterhouse bara lågbudget och det märks att man bytte utvecklare halvvägs in i utvecklingen (där man sedan återanställde flera ur det första teamet sedan man insåg att man inte skulle klara det själva ändå). Grafiken är milt sagt primitiv, kameraarbetet ofta ruttet, spelkontrollen är inexakt och upplägget repetitivt samt som sagt fyllt av tveksamtheter.

Splatterhouse har både kul koncept och härlig attityd, men det är inte speciellt roligt i längden och allt blod i världen kan inte få mig att förlåta den ojämna svårighetsgraden och de usla checkpointsen.

HQ
SplatterhouseSplatterhouseSplatterhouseSplatterhouse
04 Gamereactor Sverige
4 / 10
+
Skön humor, 2D-banorna är underhållande
-
Repetitivt, seg spelkontroll, primitiv grafik
overall score
Detta är Gamereactor-nätverkets medelbetyg Du kan sätta ditt eget betyg genom att klicka här

Medlemsrecensioner

  • Zoiler
    Blod svett och tårar i denna retelling av SNES-versionen från 1988. Blod eftersom... eh, ja man badar ju i det och det regnar blod. Det är... 7/10

Relaterade texter

SplatterhouseScore

Splatterhouse

RECENSION. Skrivet av Jonas Mäki

Världens blodigaste spel har fått en ännu blodigare remake, välkommen till Splatterhouse. Vi har hårdtestat om äventyret ens är i närheten av lika underhållande som det är våldsamt...



Loading next content