Sonic Spinball

Sonic the Hedgehog Spinball släpptes först till Sega Mega Drive år 1993. Det fick ett ganska svalt mottagande i jämförelse med den blå igelkottens andra spel vid den här tiden. Skulle ett Sonic-spel idag däremot få samma betyg som Sonic Spinball fick förr, då skulle det spelet betraktas som en kritiker-succé. Och det med all rätt.

För Sonic Spinball är ett bra spel. Det är inte det bästa, men likväl en riktigt gedigen och i viss mån unik hybrid mellan plattformshoppande och flipperspelande. Mycket av detta beror så klart på att "pinball" inte känns så långt gånget från den blå igelkottens ursprungliga grundformel. Det känns snarare som ett riktigt naturligt sidospår att ta. Särskilt med tanke på alla de senare klavertrampen som Sonic gjort när han satt sina röda sneaker i alla möjliga sammanhang och genrer där den inte hör hemma.

Spelet fungerar som så att en bana är uppbyggd som ett gigantiskt flipperbord. Här varvar du flipprande, med sedvanliga plattformshopp och pusslande för att låsa upp nya sektioner av bordet för att så småningom ta dig fram till den väntande slutbossen. Det är en simpel och bra formell som förstärks av att du verkligen spelar kulan aka Sonic. Du kan kontrollera honom i luften, vandra omkring för att hitta bättre lägen och utforska dina miljöer på ett väldigt behagligt och intressant sätt. Faktum är att spelet inte liknar något annat som genren sett vare sig före eller efteråt. Det inkluderar även det lätt obskyra Metroid Prime Pinball.

Mycket av spelets speciella utformning beror förstås på att det inte är Sonic Team som gjort det här spelet. Det hela gör att Sonic the Hedgehog Spinball är ett spel som tycks operera i ett helt eget universum. Ett som vi sedan aldrig fick återvända till. Grafiken är betydligt mer cartoonig i sin utformning med gott om läckra situations-specifika animationer. Ljudspåret är tung och industriell Berlin-techno som dragits genom en cementblandare och passar väl in med spelets lite mörkare ton.

Sonic the Hedgehog Spinball är därtill sammankopplat med den omåttligt populära TV-serien Sonic SatAM (som sändes på TV3 här i Sverige) vilket gör den till något av en gömd pärla i Sonic-biblioteket. Vi får gästspel av nära på samtliga frihetskämpar och Robotnicks design är också den helt unik för spelet.

Därmed inte sagt att spelet inte har sina problem. För visst finns dom. Det största är tveklöst att speltempot ofta tappar i hastighet. Vi tragglar samma miljöer om och om igen då banorna är väldigt långa och pusslen oftast är väldigt otydliga i sin utformning. Ett annat krux med spelet är att plattformskontrollerna aldrig känns lika givna som flipperditona.

Allt som är allt är det ändå ett givet köp för både flipperspelsfantaster och Sonic the Hedgehog-fans. Sega har framförallt gjort ett riktigt bra jobb med emuleringen av spelet till Iphone och priset är inte mer än en trio rundor på en vanlig flippermaskin. Och en sådan går ju som bekant inte heller att ha med i fickan.