Det var en festlig dag, fylld av tjo och tjim. Marios nya tivoli skulle invigas och förväntningarna låg på topp. Då hände det som skett hundra gånger förr under marios 30 år långa karriär; ett illasinnat monster rövade bort hans damsällskap. Just den här gången heter offret Pauline och skurken är givetvis Donkey Kong. Alltsammans ackompanjeras av melodier och animationer som är nintendofierade till max. Det blir mer "Ja men se herrejössans då, vilken busig gorilla." än "Herre skapare och förgörare, ett primatmonster! Spring för livet!". Ännu en dag på jobbet för Mario, således.

Faktum är att den mustaschbärande hantverkaren fått sådan rutin på detta med hjältedåd att han väljer att bara chilla spelet igenom. Visst ska Donkey Kong fångas in, men grovgörat sköts av små fluffiga robotminiatyrer föreställande Mario med anhang. Jakten på den förvuxna apan och den fagra flickan går igenom varierade miljöer hämtade från nöjesfältet, kompletta med typiska Lisebergsinslag som pariserhjul, dödsspikar och levande eldklot. Premisserna är desamma för i stort sett alla nivåer. Se till att alla smågubbar tar sig till utgången, samtidigt. Likheterna med det klassiska Lemmings är uppenbara. Din minimariotrupp marscherar rakt fram, oftast in i dödens käftar, om du inte hjälper dem.

För att föra samtliga småttingar i mål måste omgivningarna manipuleras med hjälp av stylusen. Gränssnittet är busenkelt och antalet felklick är lätträknade. Det gäller att bygga broar, ta bort väggar, lägga ut avloppsrör och studsmattor och hela tiden ligga steget före de små. När de väl har börjat promenera slutar de nämligen aldrig, så det gäller att ha planen klar för sig innan man sparkar igång lilleputtarna. Ofta får några miniatyrer sätta livet till innan man har lösningen helt klar för sig.

Med angreppsmetod klar för sig är det ibland en barnlek att slutföra nivån, andra gånger ställs högre krav på timing och precision. Särskilt svårt blir det dock sällan förrän man försöker samla de troféer som delas ut om alla bonusföremål samlats in, samt banan klarats av snabbt nog. Troféerna i sin tur låser upp extrabanor som ligger utanför handlingen och gör på så vis att de spelare, exempelvis barn, som inte önskar någon högre svårighetsgrad relativt enkelt kan ta sig hela vägen till slutstriden ändå.

Detta är en annons:

För den som ändå bekymrar sig över svårighetsgraden och livslängden finns ingen egentlig anledning till oro. Visst, även med trofésamlande är svårighetsgraden förhållandevis låg för en erfaren spelare, men personligen älskade jag även de enklare utmaningarna. Det är helt enkelt en fröjd att nästan kunna luta sig tillbaka medan de små knatar, klättrar och hoppar sig fram, i utsökta miljöer till välbekanta ljud.

Att luta sig tillbaka blir det dock inte tal om på de upplåsbara extrabanorna. Här är svårighetsgraden ofta märkbart högre än i huvudäventyret, vilket gör att det är lätt att övertala sig själv om ideliga återbesök till Marios miniland för nya försök. Dessa utmaningar, tillsammans med en smidig baneditor och ett hyfsat aktivt community bidrar till att höja livslängden avsevärt. Också variationsgraden får en välbehövlig skjuts framåt, då somliga moment i huvudspelet, främst bonus- och bossbanor, kan bli lite enformiga.