The Elder Scrolls Online: Tamriel Unlimited

Jag ska vara ärlig. Jag tycker att det är viktigt att vi ska vara ärliga mot varandra. Min bekännelse är att jag har aldrig riktigt gillat onlinerollspel. Jag har full förståelse för folk som ägnar tusentals timmar, kraft och pengar på onlinerollspel. Det är bara så att jag har aldrig riktigt fastnat för den här genren. Anledningarna är många. Till exempel gillar jag inte allt klickande, genrens onekliga fallenhet att alltid ha generiska sidouppdrag och faktumet att det inte finns ett konkret slut. Allt detta fullkomligt dödar lusten för min del. Detta är min utgångspunkt. Kan The Elder Scrolls Online: Tamriel Unlimited få en person som vanligtvis inte lirar onlinerollspel att ändra sin åsikt, eller är det ännu ett generiskt fall? Och hur är det att lira ett omfattande onlinerollspel som är ursprungligen byggt till PC på konsol?

Låt oss ta reda på det.

Redan från början kan jag konstatera att det inte rör sig om kärlek vid första ögonkastet. Jag hinner endast skapa min karaktär innan spelet kraschar och slungar iväg mig till huvudmenyn. "En gång är ingen gång", som min gamla fotbollstränare brukade säga när man missade en straff, så jag startade upp allt igen. Lyckligtvis sparades min karaktär och det enda jag behövde göra var att ansluta mig till servern. Klick. Krasch. "Två gånger är två gånger för mycket", min fotbollstränares röst igen. Den här gången slungades jag däremot inte ut till huvudmenyn utan jag fick endast ett felmeddelande som sa att jag skulle försöka igen lite senare. En kolerisk gamer som mig själv tolkade frasen "Lite senare" som "så fort du klickar bort felmeddelandet" och efter ungefär 216143 försök var jag äntligen inne. Mitt första steg in i Tamriel var... i ett fängelse.

Ganska ironiskt ändå. Med tanke på hur många gånger jag försökt komma in, nu är mitt första uppdrag att komma ut. Direkt i fängelset får jag förklarat för mig att jag är "Vestige", en själlös äventyrare som dödats av Daedric prinsen Molag Bals lakejer, och att jag fått en andra chans i livet. I mitt nya liv är det meningen att resa runt på kontinenten Tamriel och slåss mot demoniska invasioner och reda ut all politisk kaos som rör kontinentens tre största allianser. Under tiden ska jag genomföra en himla massa sidouppdrag, slåss mot överdimensionerade varelser och utforska varenda ett vrå.

Det första som slår mig är hur överväldigande allting är. När första huvuduppdraget är i hamn, öppnas världen upp och låter mig göra i princip vad jag vill. Eftersom att jag är proper av mig vill jag lösa samtliga sidouppdrag som finns i området innan jag fortsätter med huvudstoryn. Efter en rad sidouppdrag blir det plågsamt uppenbart att The Elder Scrolls Online: Tamriel Unlimited inte skiljer sig från mängden. Uppdragen består fortfarande av en oändlig kedja av "döda X antal fiender", "plocka på dig Y antal skalbaggar" och "rädda den här personen". Just den sista formen av uppdrag förekommer absurt många gånger. Tamriel profilerar sig ganska snabbt som kidnappningskontinenten nummer ett. Hur som helst hoppades jag på att uppdragen skulle öka i variation efter ett tag men efter flera hundra spelade timmar måste jag konstatera att så är inte fallet.

När samtliga sidouppdrag var avklarade i området, fortsatte jag med huvudstoryn. Några få timmar in har jag tröttnat även där. Själva handlingen är tämligen intressant men det spelar egentligen ingen som helst roll då narrativet är bedrövligt. Allt som rör handlingen får jag berättat för mig via uppdragsgivarna. Allt. Detta hade kunnat fungera, men problemet med narrativet har gör med uppdragsgivarna i sig. Samtliga karaktärer jag stöter på är sanslöst ytliga och trista. Karaktärsdjupet ligger i paritet med en valfri karaktär från en turkisk såpopera. Minus all dramatik. Allt detta gör att jag helt tappar intresset för storyn.

Det enda som får mig att fortsätta spela är Tamriel. Det går inte förneka att spelvärlden är fantastiskt vackert designad. Oavsett var jag befinner mig får miljön mig att gapa. Stort. Här bjuds det på allt från lavafall i klippiga berg till enorma träsk med överdimensionerade svampar som når ända upp till skyn. Färgpaletterna ändras konstant beroende på vilket område man befinner sig i, från ett snötäckt vinterlandskap till en gräsgrön vildvuxen sänka. Det är verkligen sagolikt vackert.

Jag nämnde i början av recensionen att jag ville ta reda på hur spelet flyter på konsol och svaret är: Utmärkt, med viss reservation. Det som fungerar klockrent är bland annat spelkontrollen. Den är nästintill perfekt. Det är hur smidigt som helst att välja aktiva krafter och förmågor i menyerna, för att sedan använda allt i strid. Inga problem här alltså. Med andra ord, till alla som undrar om det är en bra port, kan jag härmed meddela att man behöver inte bekymra sig. Åtminstone när det kommer till spelkontrollen. Jag skriver så eftersom att det finns ett problem i det här sammanhanget och det är kommunikationen. Den är allt annat än godkänd.

All form av kommunikation mellan spelare sker genom röstkommunikation inom en radie. Det jag menar är att när du vill prata med någon måste du gå fram till personen och... prata. Om du således befinner dig en bra bit bort ifrån en spelare kan du inte kommunicera med denne. Vilket är lite... konstigt. Ett annat stort problem med kommunikationen uppenbarar sig när man anländer till en välbefolkad stad eller område, det är då kommunikationen brister totalt. Eftersom alla kan prata med varandra rakt av är det ofta man hör folk snacka rakt ut i tomma intet. Under mina flera hundra spelade timmar har jag tvingats lyssna på en rad märkliga ljud. Folk som stönar, rapar, skriker och imiterar en viss tysk befälhavare. Detta tyckte jag var otroligt irriterande. Visst, man kan stänga av röstkommunikationen. Problemet är att man är tvungen att göra det varenda gång man byter röstkanal, vilket i stort sätt innebär varje gång du äntrar ett fort eller liknande. Det är vid dessa tillfällen man önskar att man hade ett tangentbord.

Problematiken med onlinekomponenten slutar inte där. Även uppdragen får sig en slev av efterblivenhet. Eftersom att detta är ett onlinerollspel händer det att man gör ett uppdrag parallellt med en annan person. På något vänster hamnar något snett och om jag befinner mig i ungefär samma område som en annan person, kan det hända att man plötsligt slutför ett uppdrag utan att ha rört så mycket som en styrspak. När man sedan går tillbaka för att lämna in uppdraget framställer uppdragsgivaren dig som någon form av superhjälte. "Oh, tack för att du räddade Svante! Vad hade vi gjort utan dig?". Med tanke på att jag inte gjorde ett dugg så är svaret ett lättsamt men pinsamt dovt skratt ackompanjerat av en mystisk klåda på huvudet.

Striderna är något av ett märkligt inslag i The Elder Scrolls Online: Tamriel Unlimited. Redan efter min första strid mot en väldigt frimodig krabba satt jag och undra: "Är detta allt? Finns det verkligen inget mer till strider än detta?". Efter hundratals möten med diverse varelser är svaret ett besviket "Nej". Du ser en fiende - du slår en fiende - fienden slår tillbaka - du blockerar - du slår fienden igen. Upprepa tills fienden är död. Eller tills du är död, dock krävs det en enorm lathet från spelarens sida för att faktiskt dö. Där har du en sorgset detaljerad beskrivning av striderna.

Som du kanske märker är jag inte mäkta imponerad av The Elder Scrolls Online: Tamriel Unlimited. Jag påstår inte att allt är svagt, långt ifrån. Jag har upplevt mer än en trevlig upplevelse i spelet. En gång var jag på väg att lämna in ännu ett trist uppdrag när jag bestämde mig för att avvika från min planerade rutt och gick istället till en outforskad by för att se vad som försiggick där. Väl där hittade jag ett märkligt värdshus. Märkliga ting fascinerade mig, därför gick jag över tröskeln. Min ryggsäck var full och för att lätta på den valde jag att gå till en brasa och laga mig en paj. Eller två. Under tiden som jag klickade mig runt i menyerna hörde jag en vacker röst i andra änden av rummet. Rösten var så hypnotiserande att jag inte kunde låta bli att bege mig mot källan. När jag väl kom fram stod det en dam med en mandolin i händerna och sjöng otroligt vackert. En låt efter en annan. Jag ville inte att det skulle ta slut, och det gjorde det inte heller. Hon levererade en ljuvlig låt efter en annan. En riktigt trevlig och oväntad upplevelse. Detta öppnade mina öron under resten av min tid i Tamriel. Jag insåg att detta bjuder på fantastisk stämningsfull musik. Det förhöjer upplevelsen flera snäpp. Även om upplevelsen i sig är dålig.

Trots stämningsfull musik och fantastiska vyer, bjuder The Elder Scrolls Online: Tamriel Unlimited på inget märkvärdigt. Det hypade PvP-läget är som bäst helt okej och att lira med ett gäng polare kan ibland vara rätt roligt. Detta räcker dock inte för att frälsa en skeptiker som mig själv. Det jag däremot kan säga är att om jag någonsin har en timme att slå ihjäl då kommer jag gärna starta upp det här spelet. Under den timmen kommer jag att undvika alla uppdrag och istället bege mig ut på upptäcktsfärd. Förhoppningsvis stöter jag på ännu en vacker stämma i ett mystisk värdshus mitt i ingenstans.