Focus

Filmen:
Jag älskar verkligen heist-rullar. Filmer där en eller flera karaktärer planerar inför en stor kupp, låter oss tittare följa med under hela förloppet (planering/utförande/flykt) och sedan lurar brallorna av allt och alla med den ena vändningen efter den andra. Kubricks klassiska The Killing, franska mästerverket Rififi, underbara Blåsningen, David Mamets plågsamt förbisedda Heist, you name it - jag kan konsumera det mesta i den rysligt underhållande subgenren, så länge det sköts på rätt sätt.

Focus gör det inte. Med en tagline som skanderar "Never lose focus" uppmanar man alltså tittarna att inte tappa fokuset under filmens gång, vilket i sammanhanget blir både ironiskt och lite pinsamt. För om det är något som Focus verkligen saknar, så är det just fokus. Will Smiths senaste film börjar som en klassisk heist-rulle där en erfaren tjuv (Smith) träffar på en oprövad förmåga (Margot Robbie) som han bestämmer sig för att bli mentor till, vilket bland annat visar sig i en av filmens få underhållande scener med ficktjuvsträning på hög nivå mitt bland folkmassorna i New Orleans, men ganska snabbt blir det uppenbart att manusförfattarna är betydligt mer intresserade av att gör det hela till en sömnig kärlekshistoria.

Smith och Robbie har visserligen hyfsad kemi, men manuset gör det omöjligt för huvudpersonerna att göra någonting vettigt av kärleksscenerna i fråga. Det känns plastigt och falskt, långt ifrån den briljans som regissörerna/manusförfattarna Glenn Ficarra och John Requa visade upp i deras förra film Crazy, Stupid, Love.

Förutom en misslyckad kärlekshistoria är Focus fylld av slöa sekvenser som känns närmast sketchaktiga i sitt utförande. En alldeles för lång vadslagningsscen på en fotbollsarena ger Jurassic Park (och World)-bekantingen BD Wong en chans att glänsa som slösaktig businessman, men gör varken från eller till för berättelsen, även om den avrundar på ett förvånansvärt fyndigt sätt. Tredje akten är dock det största skämtet. Utspelas några år senare i Buenos Aires och involverar Formel 1-stall som försöker fuska sig till fördelar gentemot konkurrenter och Smiths karaktär som ser en möjlighet att tjäna pengar i sammanhanget.

Detta samtidigt som det förflutna gör sig påmint och gamla relationer hamnar i fokus (eller snarare ofokus med tanke på det usla manuset) igen. Det blir varken spännande eller underhållande - bara en lång väntan på eftertexterna som dessvärre inte dyker upp förrän filmen har kastat in en av de lamaste knorrarna i filmhistorien. En vändning för vändningens skull, typ.

Focus känns lite så mest hela tiden. Som om manusförfattarna efter hand kommit på fler saker som borde ha inkluderats för att få filmen att åtminstone se ut som någon av de betydligt bättre och mer genomtänkta heist-filmerna som släppts genom åren. Men det funkar inte och resultatet är en identitetslös soppa som försöker vara både finurlig och romantisk på samma gång utan att lyckas med någondera.

Bilden:
Focus levereras med en riktigt fin bildtransfer med grym skärpa (och bra fokus, hoho) genom hela filmen samt en av fullkomligt lysande svärta som inte viker en tum från sina mörka toner, utan håller sig på riktigt stabila nivåer från första till sista stund. Färgerna är levande och fylliga, medan hudtonerna känns naturliga rakt igenom.

Bilden är i formatet 1.78:1.

Ljudet:
Här bjuds på ett DTS-HD Master Audio-spår som under större delen av filmen bjuder på ett ganska lågmält och relativt anonymt intryck, medan den i andra stunder vaknar till liv på allvar (New Orleans-sekvensen är ett sådant exempel) med en underbar kakafoni av välmixade surroundeffekter, grymt bastryck och en otrolig inlevelse i händelsernas centrum. Dialogen är bra och musiken likaså.

Extramaterialet:
Fjuttigt värre. Här finns bara tre trötta featurettes med en total speltid på ungefär 20 minuter samt några bortklippta scener och en alternativ öppningscen.