Gamereactor International Svenska / Dansk / Norsk / Suomi / English / Deutsch / Italiano / Español / Português
Logga in medlem






Glömt lösenordet?
Jag är inte medlem men vill bli det

Eller logga in med Facebook-konto
FacebookFacebook
RECENSION

BIONIC COMMANDO: REARMED 2

Svenska Fatshark har tagit över efter insomnade Grin och på nytt släppt loss Capcoms egen cyber-Tarzan. Nathan har nu odlat mustasch och är återigen redo att tukta en elak diktator...


Aldrig får man vara riktigt glad. Nathan "Rad" Spencer har precis börjat slå sig till ro när en ondskefull diktator på Papagayan-öarna dyker upp (misstänkt lik Fidel Castro), vilken såklart kräver massor av bioniskt storstryk för att lägga ner den ondskefulla verksamheten. Mycket är sig likt från Bionic Commando: Rearmed, men det finns ändå några betydande skillnader. Dels finns nu särskilda co-op-passager, dels kan man faktiskt hoppa denna gång och dels finns det riktiga fordonspassager.

Att kunna hoppa är såklart den enskilt största nyheten. Hela grejen med föregångaren var ju att man inte kunde göra det och därför tvingades nyttja den bioniska armen för att ta sig någonstans. I Bionic Commando: Rearmed 2 man man ta små skutt, vilket förändrar... ja, faktiskt nästan allt. Spontant var jag negativ mot idén, men det fungerar väldigt bra och Fatshark försäkrar att puritaner faktiskt kan spela igenom exakt hela äventyret utan att så mycket som titta åt hoppknappen.

Två personer kan tillsammans spela igenom hela äventyret och assistera varandra med bossfighter och liknande. Liksom i föregångaren är det är sällan det tillför något spelmässigt, och oftast handlar det bara om att sällskap helt enkelt är roligare än att spela ensam. Men så finns det ju också fordonspassagerna jag nämnde ovan där Fatshark lagt till lite mer specifika funktioner för två spelare. Därmed fyller det ett större syfte att spela två denna gång, äventyret är kort sagt mer designat för ändamålet.

Jag kan tycka att det är ganska trevligt att spela på två och tankarna flyger osökt iväg till när jag och brollorna spelade igenom spel som Super Probotector under 16-bits eran. En spelare hamnar för långt ur bild och den andra måste backa för att få in honom igen, något missar ett svårt hopp och faller vilket tvingar partnern att hoppa efter och så vidare. Klart trevligt i sina begränsningar och väldigt old school på ett sätt jag kan uppskatta. Dessutom kan man stjäla liv av varandra när man döttt för mycket, också det är gammal kul retro-detalj som var kutym i liknande spel för två decennier sedan.

Däremot uppskattar jag inte fullt lika mycket andra old school-moment. Till exempel stör det mig att jag så ofta blir skjuten utanför skärmen. Skott kommer från fiender jag inte kan se och ger fega träffar. Dessutom finns fortfarande lite väl många ställen som dödar ögonblickligen. Här kunde man ha varit lite snällare, tycker jag. Även checkpoints hade behövt lite mer arbete. Tar liven slut på en boss så är det bara att spela igenom hela banan igen. Det är i saftigaste laget då banorna är långa, väldigt långa, och bossarna inte sällan har lite drag av så kallad "trial and error" innan man får till det.

Lagom till Bionic Commando: Rearmed 2 har Nathan odlat en yvig knallorange mustasch och en spretig Dragonball-inspirerad frisyr. Något som faktiskt sätter standard för hela äventyret som nu är mer humoristiskt än tidigare. Det märks att man tycker att dessa spel är hyllningar till det som var och att man faktiskt får skoja lite med genren som ju ändå inte riktigt går att ta på blodigt allvar längre.

Svenska Fatshark har dessutom strösslat på med gott om internhumor som vi svenskar kan gotta oss åt. Det inkluderar bland annat svenska skyltar i bakgrunden längs banorna och vapen som FA-RSTA. Det märks att det är en svensk utvecklare, kort sagt, på det bra sättet.

Fatshark har även jobbat hårt på banvariationen som tar oss från is till lummiga skogar, mörka grottor och hårda militärbaser. Alla dessutom dränkta med svårfångade hemligheter som ger fler vapen och nya förmågor. Bionic Commando: Rearmed 2 ser överhuvudtaget bra ut grafisk med massor av små detaljer. Och kanske viktigast av allt för oss som uppskattade originalet, musiken är fortfarande grymt bra. Liksom i originalet är det Simon Viklund som komponerat de 8-bits-inspirerade tonerna som är så medryckande att man aldrig vill att de ska ta slut.

Allt är dock inte frid och fröjd. En av de tråkigare grejerna i Bionic Commando: Rearmed 2 är att man helt tagit bort multiplayer-möjligheterna. Själv tyckte jag att dessa var det roligaste med ettan, eller åtminstone det jag lagt ned mest tid på. Det var enkelt, furiöst och sjukt underhållande att ha fyra cyber-Tarzans som svingade omkring och bombade varandra. Det känns för mig helt obegripligt och jag hade hellre sett att man utökat detta med online-stöd. Men nu är det alltså kapat.

Som äventyr betraktat är Bionic Commando: Rearmed 2 mer än godkänt. Det hyfsat långa spelet tål att spelas igenom flera gånger, inte minst co-op kivandes om vem som ska ha vilka kraftbonusar. Men trots spelmässiga nyheter och brandgul snorbroms lyckas inte Fatsharks senaste helt leva upp till samma standard som sin föregångare, även om Rearmed 2 fortfarande är klart köpvärt för alla som gillar retro, co-op, medryckande musik, tuffa bossfighter och allra helst kombinationen av allt detta.

Bionic Commando: Rearmed 2Bionic Commando: Rearmed 2Bionic Commando: Rearmed 2Bionic Commando: Rearmed 2
07 Gamereactor Sverige
7 / 10
+
Fantastisk musik, varierade banor, grymma bossfighter, välavvägd utmaning
-
Saknar multiplayer, dåliga checkpoints
Detta är en annons:
BETA +