Svenska
Gamereactor
recensioner
Inazuma Eleven

Inazuma Eleven

Tack vare den gode Professor Layton har Level 5 fått ett riktigt fint rykte även i väst de senaste åren. Det är därför inte så konstigt att flera av företagets tidigare Japanexklusiva spel hittar hit till Europa, nu senast ett rollfotbollsspel från 2007.

Prenumerera på vårt nyhetsbrev här

* Obligatoriskt att fylla i

Namnet Inazuma Eleven syftar på ett legendariskt fotbollslag från staden Inazuma, som en gång kom nära att vinna det nationella mästerskapet för högstadieskolor. Skol-JM, kanske man kallar det i Japan. När spelet tar sin början har fyrtio år förflutit, och en fotbollstokig pojke i nedre tonåren vid namn Mark engagerar sig i att rekrytera och träna ihop ett nytt lag vid Raimonskolan i Inazuma.

HQ

Enkelt beskrivet går det hela ut på att ställa upp i, samt förhoppningsvis vinna, ett par stora turneringar med skollaget och att under resans gång rekrytera nya atleter till laget. Klubbhuset är ditt högkvarter, Mark är din hjälte, lagkamraterna är dina medhjälpare, övriga elever på skolan är potentiella rekryter, motståndarlagen är fienden och deras tränare är bossar. "Men", undrar du, "de slumpmässiga striderna då, alla japanska rollspels främsta kännetecken, finns inte de med?". Jo, de gör ju det.

Jag vet inte om japanska konsumenter kategoriskt vägrar köpa rollspel utan detta inslag, men det måste tydligen komma med, hur krystat det än blir i slutändan. Så hur ska slumpmässiga strider genomföras, då de fullstora striderna består i någotsånär vanliga fotbollsmatcher? Som små fotbollsmatcher så klart! Minimatcherna spelas fyra mot fyra och för motståndet står alltid någon av skolans många grupperingar. Det kan vara idrottare, såsom sumoklubben, tennislaget eller baseballspelarna. Andra gånger rör det sig om skoltidningen eller manliga cheer leaders. Variationen i motståndartyp är riktigt stor.

Variationen i händelseförlopp är plågsamt liten. I åttio procent av fallen räcker det med en eller två passningar innan stjärnforwarden har ett friläge och kan avgöra. Kort sagt, slumpmatcherna är på tok för lätta, frekventa och tråkiga för sitt eget bästa.

Visst, hela den här grejen med att angripas av en massa olika karaktärer från skolan är till en början ganska charmig, men det hela blir raskt grått. Så varför angriper då dessa elever laget, är inte fotbollsgrabbarna skolans stolthet? Jo, i viss mån. Därför har man från skolledningens håll beslutat att erbjuda Mark och grabbarna extra träning närhelst möjlighet finns. Just den typen av löjliga lösningar präglar hela upplevelsen. Kanske var ett traditionellt rollspel i fotbollsmiljö ingen bra idé ändå?

Detta är en annons:

Kärnan i alla fotbollstitlar, hur pokémonifierade de än är, är så klart själva matcherna. Här blandas actionsekvenser, då stylusen styr passningar och defensiva löpningar, med olika sammandrabbningar där man ges tid att tänka över sitt beslut. Dessa lägen kan delas in i skott, dribbling och tackling. I vart och ett av dessa moment ges två standardval (ska jag försöka lobba eller skjuta med kraft?) samt möjlighet att utnyttja en superförmåga. Vad annars.

Vad vore väl en fotbollsmatch utan backar som kan frammana gigantiska bergväggar, mittfältare som får tiden att stanna eller forwards som åkallar någon form av drake med högerdojan? Att dessa animationer är fullständigt over the top är knappast förvånande, och mestadels tycker jag det är charmigt. Det är på sitt sätt väldigt imponerande hur man kan komma på tio olika sätt att måla en gubbe som hoppar upp i luften med bollen och skjuter iväg den i form av ett eldklot. Visst, den femtonde gången man ser en viss animation känns det ganska segt, men variationen gör ändå sådan upprepning sällsynt.

I grund och botten är spelmekaniken vettig. Det finns utrymme för kreativitet i passningsspelet och sammanstötningarna är i teorin ganska smart utformade. Olika rörelser har olika för- och nackdelar, spelares typiska rollspelsattribut ska jämföras, plus då att varje individ tillhör ett visst element, som alla passar varandra olika bra.

Själva genomförandet är dock inte riktigt lika bra, då skillnader mellan olika spelare inte blir så väldigt tydliga, utan det som i slutändan lönar sig bäst är att portionera ut sina specialmanövrar på bäst sätt. Detta medför också i sin tur att svårighetsgraden blir lidande. Matcherna är i regel väldigt lätta, vilket kanske är förklaringen till att motståndarlaget får segern vid oavgjorda resultat, något som känns onödigt krystat och förtar lite av magin.

Detta är en annons:

Alla negativa anmärkningar till trots så finns det mycket med Inazuma Eleven som tilltalar. Det som framförallt träffar rätt hos mig är karaktärsdesignen. Med ganska små medel har designteamet lyckats skapa hundratals med- och motspelare med väldigt tydliga särdrag, samt i flera fall något av en personlighet.

Även bakgrunder, mellansekvenser och stillbilder är riktigt vackra, så det är inte alls förvånande att konceptet gör bra ifrån sig som manga och anime i Japan. Handlingen är också förvånansvärt involverande.

Dramaturgin håller förstås inte Oscarsnivå, utan det är mycket goda mot onda-upplägg som gäller, men att jag blir ganska såld på den knasiga historien är ett gott betyg. Kanske är det nyhetens behag, men mest av allt kanske det bara är ett kännetecken för ett spel som egentligen borde ha varit en anime.

Inazuma ElevenInazuma ElevenInazuma ElevenInazuma Eleven
06 Gamereactor Sverige
6 / 10
+
Snyggt, charmiga karaktärer, trivsam handling
-
Enformigt, för enkelt, stundtals utdaterat
overall score
Detta är Gamereactor-nätverkets medelbetyg Du kan sätta ditt eget betyg genom att klicka här

Relaterade texter

1
Inazuma ElevenScore

Inazuma Eleven

RECENSION. Skrivet av Christofer Olsson

Samla ihop hjältarna, töm skattkistorna. Besegra sedan ondskan. På fotbollsplanen.



Loading next content