Jag spelar Chris Redfield, utrustad och ekiperad precis som i Resident Evil 5. Några meter framför mig stå ingen mindre än självaste Albert Wesker. Han skrattar hånfullt och tar sats med ett språng framåt så snabbt att den långa skinnrocken fladdrar efter honom och levererar en sinnessjuk attack som mer eller mindre tar bort all Redfields energi. Jag vet att matchen inom kort kommer vara över för Redfields del, om inte...
Ja, om inte jag kallar in mina två medhjälpare She-Hulk och Chun-Li. Med ett snabbt knapptryck använder jag det sista av min supermätare och tillsammans kan Redfield, Hulk och Chun-Li dänga Wesker så våldsamt i en saftig 51-combo att han garanterat inte kommer hitta på något mer bus framöver. Åtminstone inte innan nästa match.
Marvel vs Capcom-serien har alltid känts som Street Fighter kört i en mixer tillsammans med ilsnabba japanska shoot 'em ups och några nummer av Marvels superhjälteserier. Resultatet är ett lika färgglatt som vansinnigt fightingspel med hysteriskt tempo, fullständigt enorma attacker och evighets-combos på flera hundra slag. Finess, baktankar, defensivt spel och taktik leder ofelbart till en ond bråd död när man av tre simultanjobbande superhjältar slits i stycken medan slagräknaren tickar en bra bit över 200.
Ja, inte bara superhjältar förresten. Capcom och Marvel har slagit sina kloka hjärnor ihop och vaskat fram ett tvärsnitt av välkända, okända, älskade och hatade figurer att spela med. Totalt finns runt 40 valbara figurer och Capcom har redan flaggat för att ytterligare nedladdningsbara är på väg. I den digra ensemblen trängs bland annat Capcom-favoriter som Street Fighter-Ryu och Devil May Cry-Dante med mer humoristiska och otippade figurer som Ghost 'n Goblins-Arthur (runt en meter hög och utrustad med prickiga kalsonger) samt Okami-vargen Amaterasu.
De ska i sin tur slåss mot klassiska Marvel-superhjältar som Iron Man, Spider-man, Wolverine och Captain America. Dessutom har Marvel plockat med kralliga superskurkar som Magneto och Doctor Doom samt mer okända figurer som Dormammu och den milt sagt groteska jätteskallen Modok som har både armar och ben fastsatt på hust huvudet. Allt som allt den sannolikt brokigaste skara kämpar vi någonsin sett i ett fightingspel, och hittar du inte någon favorit här är det inte fel på spelet utan på dig.
Lägg till det en ljuvligt ostig story om hur Doctor Doom och Albert Wesker slagit sina elaka påsar ihop för att tillsammans hitta på de värsta illdåd man tänka sig kan. Capcom och Marvel berättar storys med både fantasi, glädje och självironi som får mig att faktiskt vilja se de många olika sluten. Något som sannerligen inte hör till vanligheten i fightingspel som annars brukar ha de mest krystade historier man kan tänka sig.
Som för att verkligen skämma bort oss spelare med Capcom- och Marvel-trivia man man återskapat flera kända platser ur respektive universum. Här kan du slåss i Final Fights storstad Metro City, utföra spektakulära combos framför Spiddes arbetsplats Daily Bugle och vässa stridsteknikerna i Thors eget himmelska Valhalla. Dessutom finns riktigt medryckande remixer av samtliga figurers teman och varje gång en kämpe elimeras byts musiken till ersättarens. Fanservice deluxe, med andra ord, och det finns även massor med extra innehåll att låsa upp i spelets menyer med allehanda lullull.
Överhuvudtaget är Marvel vs Capcom 3: Fate of Two Worlds läckert att se på. Designen är bra och varken Capcoms maskotar eller Marvels superlirare har någonsin sett bättre ut i spelform. Det är så mycket animationer och stor detaljrikedom samt så högt tempo att det visuella är en riktig wow-upplevelse.
Men inget fightingspel är bättre än dess spelsystem. Capcom är som bekant genrens mästare och Super Street Fighter IV står sig som ett av de bästa någonsin. Men Marvel vs Capcom 3: Fate of Two Worlds är något helt annat. Det är som sagt duktigt koffeindopad fighting där man kan låta en enorm bjässe som Hulk tampas med en liten maskot som Viewtiful Joe. Därmed kan det heller aldrig bli riktigt balanserat. I Marvel vs Capcom 2: New Age of Heroes fanns 56 spelbara figurer, varav ungefär 6-7 stycken gick att använda i tävlingssammanhang.
Marvel vs Capcom 3: Fate of Two Worlds känns mer balanserat än så, men visst fasen kommer Magnetos saftiga attacker reta gallfeber på nybörjare liksom Iron Mans extrema superskott. Vi snackar laserstrålar som äter en halv livmätare och som glatt täcker drygt hela skärmen samt kan avfyras om och om igen med hög hastighet. Dessutom känns vissa figurer som kvinnliga Wolverine-klonen X-23 och kvinnan med jättelabbarna från Darkstalkers, Hsien-Ko, åtminstone initialt som klart sämre än de övriga.
Även om spelkontrollen slår det mesta på fingrarna, rår Marvel vs Capcom 3: Fate of Two Worlds inte på Street Fighter IV när det kommer till ren precision. Klyftigt nog har Capcom rationaliserat antalet attackknappar till tre, vilket gör det höga tempot mer hanterbart. Systemet är inte helt olika sorgligt underskattade Wii-höjdaren Tatsunoko vs Capcom: Ultimate All-Stars, och faktum är att begåvade Ryota Niitsuma också har producerat dem båda.
Även om jag ibland kan svära över att jag missat att avfyra Wolverines förödande Berserker Barrage exakt när motståndaren tappat garden, så beror misstagen i slutändan oftast på mig själv. Att dubbelhoppa, göra ilsnabba byten och leverera massiva super-combos går för det mesta lekande lätt, även om den som verkligen vill ha maximalt ur sitt spel bör införskaffa en arkadstick eller någon av Capcoms handkontroller som är speciellt dedikerade för fighting. Något som egentligen inte är konstigare än att en bra rätt ger ett övertag i bilspel.
Marvel vs Capcom är inte en spelserie avsedd för beräknande spelare. Det är all-in vansinne, och finessen tar stryk. Det handlar om att lassa på med så mycket feta attacker det överhuvudtaget är möjligt att frammana på så kort tid som möjligt. Arkadstickorna rasslar som maracas medan man spelar och att ersätta sina vanliga nervbanor med optisk fiber vore att föredra.
Marvel vs Capcom 3: Fate of Two Worlds är för dig som tycker traditionella fightingspel är för sega och komplicerade, men innehåller ändå en hel del speldjup. Vänta dig ingen perfektion modell Super Street Fighter IV bara.