Harvest Moon: Frantic Farming

Spel som försöker skildra lantbruk verkar röra sig längre och längre bort från verkligheten. Det finns en allmänt vedertagen bild av bondelivet; hårt slit, bidragsjagande, skit under naglarna, dynga på stövlarna, kort kändiskarriär på TV4 och valkiga händer. Det är rätt långt ifrån vad Harvest Moon vill förmedla. Harvest Moons värld är färggrann, bönderna är runt tolv år gamla och alla talar uteslutande prepubertal rappakalja.

Jag upptäckte spelserien på Super Nintendo och lärde mig älska den på Gameboy Advance. Sedan gick kärleken över i likgiltighet när jag tvingade mig igenom ett par tråkiga versioner till Wii och Nintendo DS. Det höll på att bli allför lite bondeliv och för mycket trams i segt tempo. Långa utdragna dialoger och menlösa stickspår.

Så när ännu ett Harvest Moon släpps är förväntningarna rekordlåga. Jag anser att spelserien måste förnya sig för att hålla sig intressant, samtidigt är det utveckling som fört spelserien bort från sin mysiga bondekärna.

Men Frantic Farming är inte alls vad jag väntat mig. Temat är kvar. Grönsaker och bönder. Men upplägget är inte längre en lantbrukssimulator korsad med ett datingspel. Frantic Farming är inget annat än ett vanligt pusselspel. Ett någorlunda potent sådant dessutom. Dessvärre kransat med en massa trams.

Det växer massor av grönsaker. Så sjukt mycket att det ses som ett problem. Ungefär raka motsatsen till hur man brukar se på rika skördar i Harvest Moon alltså. Man behöver varken så frön eller harva. Allt som behövs är att guida en tomte mellan grödorna.

Genom att skyffla runt grönsakerna kommer den lilla tomten åt de som är färdiggrodda. När han sliter upp en tomat eller ett kålhuvud passar han på att vattna närliggande grödor. Dessa växer i sin tur sig färdiga att skördas. Genom att placera många grönsaker av samma sort i rad bygger man combos och samlar på så sätt poäng. Dessutom finns det speciella gyllene supergrönsaker och karaktärer med specialfärdigheter att ta hänsyn till.

Allting känns slätstruket och medelmåttigt. Mer inspirerade pusselspel har jag varit med om. Men sämre har jag också spelat. I vanlig ordning är det lätt att förstå reglerna, men det tar en stund innan man lärt sig rätt strategi.

Mellan pusselmomenten rullas en sjukt förvirrad story ut. Det är svårt att förstå varför den nya rika tillgången på grönsaker och frukt är ett så stort problem för de tolvåriga byborna. Det handlar på något sätt om ett blinkande torn. En häxa och en skördegudinna är inblandade på ett hörn.

Spelet är knökfullt med fruktansvärt fåniga replikskiften. Dessutom följs varje replik av att någon reagerar mycket kraftigt på sätt jag omöjligen kan tolka. De små tolvåringarna säger sina repliker och reagerar med en blandning av förvirring, blygsel, ilska och undertryckt sexualitet om vartannat. Eller vad de nu sysslar med. Det är omöjligt att veta.

Storymode är över på under en timme och sedan är det bara att nöta igenom spelet om och om igen med de olika karaktärer som låses upp. Efterhand som man klarar spelet låses även nya spellägen upp. Motivationen att spela om Harvest Moon en runda till är att få se historien utvecklas ur en ny karaktärs ögon. Den motivationen är i ärlighetens namn rätt låg. Lägg dina slantar på ett annat pusselspel. Förslagsvis Lumines till PSP. Eller ett annat Harvest Moon. Förslagsvis Friends of Mineral Town till Gameboy Advance.