Helghast-trupperna styr tempot i eldstriderna likt helvetets egna metronom. Det är en dödens rytm som marscherar in, väser något strategiskt till sina medsoldater för att sekunden senare söka skydd. Smarta, otäcka, utmanande. Jag rycks omedelbart med i ett krigshärjat arrangemang som är lika välorkestrerat och vackert som det är skoningslöst. Jag glömmer att huvudpersonen odlat Idol 2002-frisyr. Jag glömmer att Killzone 3 inleds med en Call of Duty: Modern Warfare 2-flirtig träningsbana lika värdelös som dess inspirationskälla. Jag glömmer allt utom kriget.

Helghanerna attackerar med en bestämdhet som för tredje gången gillt skrämmer slag på mig. De gör mig nervös och lite väl defensiv i mitt spelande. En förmåga som ingen zombie eller genmodifierad mutant lyckas med. Det är, än en gång, något med Helghast-soldaterna som skickar rysningar ned längs min ryggrad. De är verkligen den perfekta fienden. Ikoniska, skrämmande, ondskefulla.

Fysiken i eldstriderna är fortfarande de bästa i hela genren. Jag skrev det i min recension av Killzone 2, och det gäller för mig fortfarande. Bungies head honcho, Jason Jones, pratade i utvecklingen av Halo 2 om 30 sekunder av perfekt balanserad action. Action som man sedan repeterar genom ett helt spel. Han pratade om hur otroligt viktigt det var att de där 30 sekunderna verkligen var beroendeframkallande underhållande. Något som Killzone-spelen definitivt lyckats med.

Det är de där små, men så oerhört betydelsefulla små uträkningarna som bestämmer hur snabbt jag som spelare ska röra mig i förhållande till fienderna. Hur hög min eldhastighet - och hur stark rekylen i mitt vapen ska vara samt hur många skott fienderna ska tåla innan de trillar till marken. Allt detta i kombination med perfekt integrerade animationer bäddar för en shooter-upplevelse som inte går att lägga ifrån sig förrän slutsekvensen rullat förbi. Killzone 2 var ett sådant spel. Killzone 3 är nästan ett sådant spel.

Kalla mig konstig, men det som mången gamer ansåg vara frustrerande svagheter och irriterande minuspunkter i föregångaren - såg jag som styrkor. Det klagades högt, lågt, brett och högljutt på att spelkontrollen var för seg, tung, bulkig och långsam och att det existerade input lag som helt enkelt inte gick att förlåta. I min värld var den ursprungliga spelkänslan i Killzone 2 perfekt. Alldeles perfekt.

Den tunga, klumpiga känslan harmonierade perfekt med spelets strålande animationer och gav en känsla av att huvudpersonen Sevchenko bar runt på en tung krigsutrustning. Det förra spelet, trots sci-fi-inramning och utomjordiska plasmapuffror, kändes betydligt mer realistiskt än exempelvis Halo, Resistance eller Half-Life just tack vare detta. Det var krig, på riktigt. Och kriget var jobbigt, klumpigt, jävligt. Jag fick kämpa för varje centimeter. Ibland var det förbannat tungt. Ibland var det förbannat storslaget. I slutändan var det ett av de bästa actionspelen jag haft nöjet att testa.

En annan del av som det klagades mycket på var bristen på miljövariation samt avsaknaden av färg. Jag höll inte med. Jag hade förväntat mig en av de mest ogästvänligt deprimerande planeterna genom spelhistorien när jag två år innan spelet släpptes läste Guerrillas detaljerade beskrivning av planeten Helghan och krigets utveckling efter attacken mot Vekta (Killzone). Jag visste på förhand att Helghan skulle vara en civiliserad version av helvetet. Lortigt, sotigt, ondskefullt och klätt i en monokrom skrud bestående av svart jord, mörkgrå arkitektur och kritvit rök.

Killzone 2 var rent designmässigt så stilistiskt som ett actionspel sett ur förstapersonsperspektiv kan bli. En kompromisslös gråskala i perfekt kontrast med de där brandgula Helghast-ögonen utgjorde ett utseende som kändes lika originellt som genomtänkt. Att mången gamer skrek sig hes över avsaknaden av den genretypiska snöbanan kunde jag inte bry mig mindre om.

Guerrilla däremot, kunde inte bry sig tillräckligt. Och bestämde sig för att lyssna till varje liten kommentar av kritik. Det märks snabbt att Killzone 3 är ett spel vars utveckling kantats av kompromisser. Sony har enligt utsago pressat Guerrilla att närma sig Halo och Call of Duty mer i sina designval och på köpet har en del av spelseriens själ gått förlorad.

Storyn i det föregående spelet var inte mästerlig. Visst, Helghast framställdes som en ikonisk, mäktig fiende och både Radec och Visari var extrem-coola karaktärer. Bortsett från det minns jag dock inte särskilt mycket av handlingen, vilket såhär i efterhand säger en del om dialogen mellan framförallt ISA-trupperna. Men samtidigt var Guerrilla smarta i utformandet av strukturen i det förra spelet. Storyn tog ingen plats, den trängde sig aldrig på och avbröt de kvalitativa eldstriderna och det kändes aldrig störande.

Istället för otaliga mängder mellansekvenser och konstant radiotjatter var det spelarens progression genom en krigshärjad stad som drev spelet framåt. Lite snack, mycket action. Det var kulorna som förde ens talan och det kändes hela tiden naturligt att kriga sig fram genom gatorna i huvudstaden Pyrrhus. I Killzone 2 krävde storyn så gott som ingen uppmärksamhet. Vilket den gör, hela tiden, i Killzone 3.

Mellansekvenserna är många och de är fyllda till bredden av parodiskt dåliga karikatyrer av trötta stereotyper till karaktärer, larvig dialog, tröttsam logik och amatörmässig regi. Helghast-styrets interna oroligheter utgör merparten av handlingen som berättas i form av förrenderade mellansekvenser. Konflikten mellan Helghasts Stalin-liknande general och deras Albert Speer look-a-like till chefsingenjör (det finns även en general som ser exakt ut som en åldrad Hitler samt en som ser på pricken ut som Hermann Göring) är mest troligt det mest ointressanta dravel jag tvingats genomlida i ett actionspel sedan Dom krälade runt i Gears of War 2 och bölade efter sin borttappade fru.

Guerrillas intentioner har varit goda, dock. De har bevisligen sneglat kanske lite väl mycket på Uncharted 2 och försökt återskapa den där Hollywood-typiska, lite klackspark-doftande känslan i sin dramaturgi. Tyvärr fungerar det inte alls, och Killzone 3 känns på regelbunden basis som ett spel som inte riktigt vet vilken fot det ska stå på. Det märks att teamet varit distraherade under utvecklingen. Det märks att de i omgångar betvivlat storheten i sin egen produkt och resultatet är ett splittrat actionspel som bara är riktigt bra i korta stunder.

Samtidigt är det kanske orättvist att klandra någon idag för att de sneglat lite väl mycket på spel som exempelvis Call of Duty: Black Ops eller Uncharted 2. Detta är trots allt superpolerade produkter utvecklade av människor med extremt god vetskap om vad deras kärnmålgrupp helst av allt vill ha. Och framförallt Call of Duty-serien har ju egenhändigt förändrat hela spelindustrin med sina smått rubbade försäljningsframgångar.

Många verkar älska hoppandet mellan olika miljöer som Call of Duty-serien de senaste åren erbjudit. Tio minuter i en världsdel. Hopp. Tio minuter i en helt annan. Nytt hopp. För mig kommer den typen av indelning alltid att kännas lösryckt och spastisk. Men för en mainstream-doftande casual-publik är såklart överdriven miljövariation ett smart sätt att behålla spelarnas intresse. Något som Guerrilla nu också har hoppat på.

Killzone 3 är hoppigt på ett sätt som de två tidigare spelen aldrig var. 12 minuter på ett urtjusigt, raserat torg. Hopp! 18 minuter i en färgsprakande djungel (som aldrig hade inkluderats om det inte hade varit för James Camerons Avatar) och hopp igen. Bryggan mellan alla dessa hopp utgörs av tjatiga filmsekvenser. Ofta har man ingen aning om hur Sev och Rico lyckats ta sig från den ena sidan av planeten till den andra på bara några timmar. De flyger runt på planeten som yra hönor. Precis som i Modern Warfare 2.

Färg är en viktig del av Guerrillas tredje spel i serien, också. Kritiken om att föregångaren saknade färg har teamet verkligen tagit till sig. Banorna är ljusare, färgstarkare, gladare... det blir inte sällan märkligt att Helghan hunnit blivit så mycket kitschigare bara på några dagar efter det att kejsare Visari mördades i slutet av Killzone 2.

Jag upplever det som att studion lyckats övertyga sig själva om att genren helt enkelt inte rymmer ett sotsvart, elakt, skoningslöst framtidskrig så långt från de lila tomtarna i Halo-universumet som man bara kan komma. Det är som om Guerrilla börjat tvivla på sin egen vision. Som att fantastiskt tempo, ikoniska fiender, brutalbra vapenarsenal, grym grafik och underbar artificiell intelligens helt plötsligt inte skulle räcka till...

Samtidigt är vissa av banorna briljanta. Det ska jag såklart inte sticka under stolen med. Snöbanan, då Sev får tag i en jetpack, är en härlig avstickare från de intensiva striderna runt torget i Pyrrhus utkant. Skotupplaget inklusive kapitlet då man ombeds hålla tillbaka Helghast-styrkorna furiösa anfall från ett sniper-torn, är också det ett kapitel som jag mer än gärna spelar igen. Kapitlet då man intar Helghast egen rymdbas och skjuter sig fram genom utrasnygga rymdkorridorer i nollgravitation, är också en minnesvärd del av Killzone 3 som håller samma fantastiskt höga klass som Killzone 2.

Briljant är även grafiken, framförallt ur ett rent tekniskt perspektiv. Killzone 3 är klart snyggare än föregångaren främst tack vare nyttjandet av Sonys nya, hårdvarustödda, antialias-system (Morphological anti-aliasing eller MLAA som Sony själva kallar det). Det förra spelet använde sig av Quincunx-systemet för kantutjämning som inte sällan applicerade oskärpa på en hel textur för att kunna presentera goda resultat med utjämningen av taggiga objektkanter. MLAA-systemet saknar förmågan att räkna ut antialias utefter det skärpedjup som Killzone 3 arbetar med men den positiva effekten är så pass stor att det inte spelar någon roll.

Grafiken känns skarpare den här gången. Lite renare, lite mer polerad. Och det råder liksom ingen tvekan om att Uncharted 2 just nu är det enda spelet till Playstation 3 som överhuvudtaget har en chans att tävla i om grafiktronen mot Guerrillas trea. Uncharted har snyggare texturer och mer följsamma skuggor medan Killzone 3 har dubbelt så många ljuskällor på skärmen samtidigt samt bättre partikelbaserade effekter såsom rök och dimma.

Samtidigt som den grafiska kvaliteten i det här spelet regerar (hårt) är som sagt designen inte lika iögonfallande den här gången som den var i föregångaren. Den överdrivna mängd färger som Guerrilla kletat ned banorna med tycker jag mest förstör och karaktärernas karikatyraktiga utseenden fungerar knappt ens hjälpligt.

Samma sak gäller för ljudbilden som erbjuder enastående teknisk kvalitet men fyllts till bredden av bedrövliga röstskådespelare. Musiken är kraftfull, svepande och bygger stämning på ett optimalt sätt. Vapnen ger ifrån sig högljudda vrål varje gång de avfyras och panoreringarna i surroundmixen är de bästa jag hört i ett Playstation 3-spel någonsin. Men med de röster som spelet nu innehåller får betyget lov att stanna på en stark åtta, oavsett. Det blir helt enkelt på tok för enerverande att höra en enfaldigt uppstudsig Rico munhuggas med den bajsnödiga kaptenen Jason Narville.

När det kommer till multiplayerdelen hade jag hoppats på ett antal viktiga förbättringar och även om vissa löften infriades är obalansen mellan de olika klasserna lite för stor. Här finns dock flertalet underhållande spelsätt och det mesta från det förra spelet är intakt.

Killzone 3 innehåller co-op också och även om Guerrilla ska ha beröm för den grafiska kvalitet som spelet erbjuder på delad skärm är det själva delningen av skärmen som gjort mig besviken. Precis som i Resident Evil 5 delas skärmen inte på mitten utan i form av två märkliga formaterade rutor omgivna med tjocka svarta ramar. Med tanke på att Killzone-spelen levereras med en väldigt låg FOV-nivå blir det därmed, på liten mini-ruta, nästan omöjligt att se vad man pysslar med i spelets co-op-läge.

Att Sevchenkos fortsatta jakt på Helghast-styrets Nazist-drillade ledargestalter är en tekniskt sett storslagen bragd kommer knappast som en överraskning för någon. Att Sony också låtit Guerrilla visa vägen för resten av företagets studios när det kommer till både 3D- och Move-support ter sig också som en självklarhet.

Holländarna bakom Killzone-spelen är duktiga på ren tech vilket de bevisat gång efter gång, inte minst i det här spelet. Som jag redan nämnt är både ljudet och grafiken av superb kvalitet. Att Move-funktionen även den skulle regera kändes som ett måste för att Sony i framtiden ska kunna sälja in vift-kontrollen till även de mer initierade Playstation 3-spelarna. Att spela Killzone 3 med Move-staven fungerar förbluffande väl och ger en bättre precision om man enbart nyttjar Dual Shock 3. Det känns dessutom rätt coolt att sitta med armarna som om man höll i ett gevär, tro det eller ej.

Stereoskopisk 3D är något som Sony pushar stenhårt för just nu och Killzone 3 är lite av en debuttitel för Sony när det kommer till just detta. Visst bjöd även Gran Turismo 5 på 3D men en mindre avancerad form som nästan enbart kändes som en påhängd gimmick som adderats i spelets slutskede. I Killzone 3 är 3D-stödet väl implementerat i spelets tekniska grund och skapar ett härligt djup i bilden som gör upplevelsen mer... inlevelserik.

Sägas ska dock att Guerrillas version av stereoskopisk 3D, till skillnad från exempelvis Cryteks (Crysis 2) stjäl en himla massa extra processorkraft och därmed gör att den visuella upplevelsen betydligt mindre imponerande. Grafiken, med 3D-funktionen påslagen, renderas i halva ursprungsupplösningen och flertalet shaders renderas i en tredjedel av upplösningen i 2D-läget. Detta gör att mitt slutliga omdöme om 3D-upplevelsen trots allt förblir ganska negativt. Visst är det skoj att testa någon enstaka bana i 3D men personligen har jag inte alls någon lust att offra halva upplösningen och hälften av bilduppdateringshastigheten bara för att vinna lite bilddjup. Jämfört med 3D-effekten i Crysis 2 kan dessvärre Killzone 3 inte hävda sig.

Det finns absolut höjdpunkter i det här spelet som ibland verkligen glänser till och briljerar på samma kompromisslösa sätt som föregångaren gjorde. Men på samma sätt som vissa av banorna erbjuder strålande eldstrider mot spelvärldens bästa fiender, är det för mycket av Killzone 3 som känns som en schizofren-produkt hårt präglad av Call of Duty-doftande kompromisser. Att det dessutom tog slut efter ynka fem timmar gör knappast saken bättre.

Att Guerrilla inte orkade stå emot och inte trodde på sin produkt tillräckligt mycket känns sorgligt då föregångaren på alla sätt och vis var en av den här generationens allra bästa och mest originella actiontitlar.