Pucca's Kisses Game

Vissa verk, som till exempel filmen Snakes on a Plane, är så innehållslösa att de inte handlar om något mer än vad som ryms i titeln. Puccas's Kisses Game tycks gå i samma fantasilösa fotspår. Detta Wiiware-spel går ut på att du skall följa unga Pucca i hennes jakt efter Garu, en ung ninja. En av många saker som skiljer dem åt är att Pucca älskar Garu och vill överösa honom med kyssar. Garu å andra sidan känner inte alls likadant och olyckligt nog för honom så är det denna avsky för närhet som utgör spelets handling...

Min första tanke är att jag verkligen inte är rätt målgrupp för spelet och den känslan håller i sig i ungefär 100 minuter, fram tills att eftertexterna börjar köra igång. Denna självklarhet stärks av att min sexåriga lillebror sitter och hoppar upp och ned i soffan bredvid mig och talar om för mig vad jag skall göra.

Spelet är i mina ögon otroligt enformigt och utgörs av en tjatig kedja av springande, hoppande, huggande, kastande, mer springande, pausande, körande, ännu mer springande och självklart en del pussande. Busenkla labyrinter, 12-bitars pussel och om möjligt ännu enklare kurragömmalekar. Mestadels är det på tok för lätt, till och med för ett barn, men vid ett fåtal tillfällen tycks målgruppen dock glömmas bort och uppgifterna som skall utföras blir mycket "svårare" än resten av spelet.

Feministen inom mig rynkar lite på pannan åt hela spelet och att Pucca faktiskt är den enda flickan i spelet. Det är tråkigt och enformigt med enbart manliga karaktärer, och med tanke på målgruppen är det viktigt (även om det är Japan och ninjor vi snackar om) att inte vara så trångsynt då det kan påverka både medvetet och omedvetet.

Det överrepresenterade manliga inslaget är dock inte ensamt om att kandidera för enformighetspriset, även musiken och själva banorna är ohyggligt trista. Musiken är jobbig och nästan omöjlig att ignorera. Miljön förändras inte märkvärt genom spelets gång utan de 12 banorna du får spela tycks hela tiden följa samma mönster. "Svårighetsgraden" höjs bara genom att 9-bitarspusslet i spelets början mot slutet består av 36 bitar. Pusselbitarna har dock en tendens att försvinna in under det redan lagda pusslet, vilket är enormt irriterande.

Det enda som jag tycker lutar mot en utmaning är själva styrningen, vilket jag är övertygad om är en vanesak. Spelet har även en pausfunktion som gör att du kan stanna upp, hugga ned föremål i din väg, kasta ninjastjärnor på dina fiender, vifta ut eldar med din solfjäder eller vänta på att krokodiler och annat skall dra sig tillbaka och släppa förbi dig. En ganska bra funktion för barn eftersom det ger dem en chans att tänka efter, utan att behöva stressa. Jag upplever dock att det hackar sönder spelet ganska rejält och det blir inget naturligt flyt på det hela.

Möjligen kan de mellan 6 och 8 år hitta nån slags glädje i detta, men jag är tveksam. Trots den unga målgruppen tycker jag inte att Pucca's Kisses Game är speciellt spelvärt, ens för barn.