Den senaste boxningssimulatorn från EA delar namn med det nya, filmiska spelläge som väntar direkt bakom titelskärmen. Champion mode är ett av flera tillgängliga karriärlägen, men särskiljer sig genom ett filmiskt berättande som hämtat från vilket actionspel som helst. Eller kanske just från filmens värld. Rockyvibbarna är starka rakt igenom och även om alla karaktärer är väldigt stereotypa så förmår ett piggt manus, bra röstskådespel och fin läppsynkning blåsa lite välbehövligt liv i en serie som varit med ett tag.

Champion Mode berättar historien om Andre Bishop via drygt tjugo olika matcher under sammanlagt fem timmar eller så. Variationen bland miljöer och motståndare är stor, men de olika fighterna skiljer sig främst åt via diverse skriptade händelser som styr förloppet. Den ena matchen kan vara en helt ordinär tillställning, medan Andre i nästa råkar ut för en skada som tvingar honom att drastiskt byta taktik. Det är inte bara ett smart sätt att skapa variation och nya strategiska utmaningar på, det är också en finurlig metod att öva upp spelarens färdigheter inom diverse pugilistiska aspekter.

För den som är bekant med serien sedan tidigare innehåller också själva boxningen nyheter. I grund och botten är det lätt att känna igen sig. Den vänstra analoga spaken styr fotarbetet, den högra avlossar slagkavalkaderna. I Fight Night Round 4 fick vi efter en uppdatering också möjligheten att använda de vanliga knapparna för slagen, en möjlighet som fortfarande finns kvar.

Så vad har ändrats? Framför allt är rörelserna för slagen förenklade. Det finns inte längre något krav på rotationer för att avlossa uppercuts och liknande, istället görs alla slag med en rak rörelse i någon av åtta riktningar. För att dela ut bukstryk hålls en analog avtryckare in. Resultatet är färre feltryck och bättre kontroll över slagen, även om viss fördröjning kan förekomma ibland. Även användandet av garden är förenklat, vilket kanske kan förfära somliga, i mina ögon är det dock välkommet att kunna lägga allt fokus på att hålla avstånd och tajma in kontringar och attacker.

Det är svårt att prata Fight Night utan att prata grafik. Faktum är att de första bilderna på ett kommande Fight Night Round 3 än i dag är en av mina starkaste wowupplevelser vad gäller visuella intryck. Fight Night Champion är naturligtvis inget undantag. Inramningen i små och stora arenor är autentisk, utifrån en harmonisk pacifist från en svensk småstads perspektiv. Oavsett om det gäller publik, skitiga träningslokaler eller själva repen runt ringen så känns allt rätt.

Men omgivande miljöer i all ära, det är ju snyggt uppmålade kombattanter vi är intresserade av. Inte heller på den punkten lär någon känna sig besviken. Oavsett om favoritboxaren heter Pacquiao, Klitschko, eller något mer klassiskt som Hagler och Ali så är de lätta att känna igen från sina ursnygga texturer. Den som kan sin Leonard eller Tyson kan också glädjas åt att animationerna inte bara är mjuka rakt igenom, de hämtar också tydlig inspiration från de verkliga förlagorna.

Jämfört med föregångarna bjuds här också på mer blod och kaskader av svett som i panik lämnar ett huvud som är på väg att knycklas till rejält av en högerslägga. Det är sannolikt slowmotionsekvenserna och repriserna som ensamma är anledningen till sextonårsgränsen. Boxning är en sport som gör ont och det är inget faktum som EA Canada försökt dalta med.

Mitt i all taktik, visuell briljans och blixtrande slagserier så är det lätt att glömma att allt vore förgäves om det inte vore för en utsökt följsam kamera. Att allt sker i ett läckert nära på-perspektiv utan att det kompromissas med precisionen är både tacksamt och imponerande.

Atmosfären i Fight Night Champion förstärks ytterligare några snäpp av en ljudupplevelse som kort och gott låter våld. Det är lätt att se framför sig hur några betatestare fått offra revben och ungdomlig lyster i ljudeffektstudion. Hela härligheten kommenteras som vanligt av den behagligt kompetente Joe Tessitore och den något skruvade, men ack så charmige Teddy Atlas. Att kommentarer från förr har återanvänts är givetvis tråkigt, men huvudsaken är att kommentatorerna bidrar till att hela spektaklet känns rätt.

Så vart tar man vägen efter att ha slutfört herr Bishops saga? Är man sugen på fler enspelarutmaningar så finns som alltid Legacy mode, där man styr en existerande eller egenhändigt designad boxare från amatör via proffsdebut mot rankingens topp och eventuellt några titlar. Det mesta är sig likt från förr, även om simulatoraspekten har betonats lite tydligare. Det finns nu fler saker att ta hänsyn till i uppladdningen inför en match, bland annat.

Kvar finns även träningsmomenten. Det finns ett halvdussin olika sparringövningar, minst, ett antal olika sandsäckar som ska pulveriseras eller undvikas och det mesta är bekant från förr. Initialt kan det kännas inspirerande att slå personliga rekord, få mer erfarenhetspoäng till sin hjälte, eller bara banka skiten ur en sparringpartner. Men efterhand tar igenkänning och i vissa fall, frustrerande hög svårighetsgrad, över. Det är onekligen synd, då det kastar en skugga över ett annars utmärkt spelläge.

När det gäller onlineutmaningar så finns det en hel värld att sätta sig in i. Allt från enstaka snabbmatcher med verkliga boxare till karriärmöjligheter för skapade slagskämpar finns att tillgå för den som föredrar att ta sig an världen på egen hand. Vill man hellre göra det i grupp finns möjligheter att gå samman i gym som utmanar rivaler och klättrar längs särskilda gymrankinglistor. Här finns egentligen hur mycket potentiellt nöje som helst för den som aldrig tröttnar på 1-2-kombinationer och lukten av fuktiga trasor mot blodiga ögonbryn.