Gamereactor International Svenska / Dansk / Norsk / Suomi / English / Deutsch / Italiano / Español / Português
Logga in medlem






Glömt lösenordet?
Jag är inte medlem men vill bli det

Eller logga in med Facebook-konto
FacebookFacebook
RECENSION

TOP SPIN 4

Jag vet inte om det är en längtan efter intressanta karaktärer på verklighetens proffstour eller legitima professionella anledningar som får mig att vilja måla upp vårens dubbla tennissläpp som en tvekamp av titaniska mått. Istället borde jag bara konstatera att vi har det bra, vi här bak i soffan, men får ej vara med om nån krock


För det har ju alltid varit så. Top Spin vill vara den fullfjädrade tennissimulatorn medan Virtua Tennis har en mer simplistisk approach till saker och ting. Två konkurrenter i teorin, men som varit tillräckligt nischade, och inte minst tillräckligt bra, för att kunna samexistera utan problem. Även om nu Top Spin 4 i händerna på 2K Czech på flera sätt är mer lättillgängligt och arkadmässigt än sin föregångare så känns det i stort som en Pam-produkt.

Men vänta nu, antydde jag just att Top Spin gått och blivit lite arkadifierat? Jo, det är faktiskt så, men det handlar främst om karriärläget. Mer om det senare, först en trave ord om det mer lättillgängliga kontrollupplägget. Med tanke på de väldigt blandade reaktionerna som följde styrsystemet i Top Spin 3 var något mer lätthanterligt i det närmaste en nödvändighet i fyran. Lyckligtvis är lätthanterlighet inte nödvändigtvis något illa.

Grunderna i racketsvingandet är bekanta. Fyra knappar kontrollerar en varsin typ av slag. Det rör sig om vanliga slag, slicar, topspin, samt lobbar. Dessa fyra grundslag kan spelas i två grundvarianter, precisionsslag och kraftslag. De förstnämnda utförs genom en kort tryckning, helst strax innan bollen kommer inom räckhåll. Kraftslagen å andra sidan utförs genom att slagknappen hålls in en längre tid, för att släppas just som svingen ska påbörjas.

Top Spin 4
Att släppa iväg ett slag för tidigt är inte förenat med livsfara på något sätt, men för att verkligen sätta press behöver tajmingen slipas.
Detta är en annons:

Att styra tennisspel huvudsakligen genom tajming är inte bara välkommet av realistiska skäl, det finns också fysiologiska anledningar att sky gamla tiders "pressa in knapparna med en åsnas envishet och en åskguds styrka"-kontroller. Top Spin 2 kunde ge mig så svår tumvärk att mina barnbarn kommer födas med naturliga fingerborgar. För att inte tala om när Virtua Tennis kom till min lokala arkadhall. Det ledde till en upplevelse av smärtor jag inte känt sedan den där gången Samus Aran skulle bomba sig upp för ett schakt i Metroid på sent åttiotal.

I Top Spin 4 straffas taskig tajming på ett av två sätt. Släpper jag knappen för tidigt, till exempel genom att missbedöma studsen på en slicad backhand, så förlorar mitt slag i styrka. Om jag däremot skulle hålla in knappen för länge kan konsekvenserna bli värre, med ramträffar eller kraftigt försämrad precision. I regel är det ingen katastrof att få någon felträff här och där under en duell, men den som gång efter annan träffar rätt kan pressa tillbaka motståndaren med längd och tryck. På så vis är spelet ganska förlåtande för den som inte tar stora risker, samtidigt som det är belönande för den som bemästrar tekniken.

Detta är en annons:

Utöver dessa grunder märks ytterligare varianter, såsom stoppbollar och förmågan att när tid finns kunna vrida om kroppen för att växla mellan forehand och backhand, beroende på vad som passar för tillfället. Servandet kan skötas på flera sätt. Bäst och hårdast blir det om man sköter såväl uppkast som tillslag med den högra analogspaken. Känslan i dessa kraftservar är riktigt bra, men det är kanske aningen för lätt att panga in stenhårda servar mitt i serverutan, samtidigt som det kräver en hel del träning och känsla för att serva med kraft åt endera sida. Att serva med skruv sköts genom att dra spaken snett uppåt istället för rakt, även det kanske en aning för enkelt att bemästra.

Top Spin 4
Att bemästra serven är också en utmaning som väl betalar sig.

Sammantaget är det en fröjd att springa runt mellan linjerna och bli allt skickligare på att stänka in vinnare ur omöjliga vinklar, men behållningen i Top Spin har alltid handlat lika mycket om ett saftigt karriärläge. Som vanligt börjar allt med skapandet av en egen spelare. Inställningsmöjligheterna är oändliga och jag fastnade till slut för en kreation som påminde om en Alfred E. Neuman med samurajdrag, blått hår och gräsliga tribaltatueringar. Don efter person.

Styggelsen till digitalmänniska gavs namnet Boltblus Kvartfors och gav sig ut för att erövra världen för Sveriges räkning. Allt började med en träningsmatch i ett set mot något så orimligt som en dansk tennisspelare utan hästsvans. Matchen förlorades i tiebreak och jag var där och då redo att ge upp alla mina ambitioner. I månadens slut hägrade dock en liten turnering av typen "minor" och jag bestämde mig för att låta blåa skräcken ställa upp. Blott en setförlust senare stod jag där med karriärens första titel i mina svettiga nävar.

Allting tuffade på enligt en inrutad månadslunk. Den första halvan spenderas antingen med en sparringmatch eller någon av de många utmaningar som låses upp i takt med framgångarna. Den andra halvan erbjuder i regel en valmöjlighet på två till fyra möjliga turneringar, där de allra största och häftigaste endast är öppna för de mest distingerade spelarna.

Top Spin 4
Det är egentligen bara fantasin som sätter gränser för hur fula, förlåt "fantasirika", spelare man kan designa.

Det kan låta både sporrande och intressant med ett belöningssystem av den typen, men det smular tyvärr sönder mycket av den realism som annars präglat motsvarande spelläge i tidigare utgåvor. När min spelare såg tillbaka på sitt första år som proffs kunde han glädja sig åt närmare tio titlar, däribland en från en mastersturnering. Han var rankad som nummer tjugo i världen men kunde bara drömma om att få delta i Australian Open. Med tanke på att verklighetens Grand Slam-turneringar består av 128 deltagare blir det hela absurt. Även med mindre fokus på realism till förmån för, får man hoppas, bättre speldramaturgi blir det onödigt långrandigt att behöva harva i ett par år, med tjogvis av titlar i mindre turneringar, innan spelet börjar på allvar.

Det är tyvärr en miss som går igenom hela spelläget. När jag vunnit min första "major", det vill säga steget mellan minor och masters, behöver jag fortfarande vinna ett antal minortitlar innan jag kan uppnå nästa rang, och därigenom låsa upp nya funktioner och turneringar. Det svider att behöva säga det, men Top Spin 4 tappar faktiskt i kvalitet i takt med att jag spelar det. Så länge svårighetsgraden är uppskruvad är de enskilda matcherna utmanande, men insikten att jag lär tröttna på karriärläget i förtid ger hela inramningen pyspunka.

Givetvis finns också mycket glädje att hämta ifrån enstaka singel- och dubbelmatcher mellan alla de verkliga atleter som porträttlikt finns avbildade. Utbudet av verkliga spelare brukar vara ganska magert i tennisspel jämfört med andra sporter och Top Spin 4 är inget undantag. Federer, Nadal, Djokovic, Murray och Roddick är trivsamma inslag, men jag hade otroligt gärna sett Söderling, Tsonga, Ferrer, Berdych och Nalbandian göra dem sällskap. Sanningen är väl ändå att de riktigt stora tennisprofilerna finns att hämta ur det förflutna. Här ges chansen att spela som Björn Borg, Boris Becker, Ivan Lendl, Andre Agassi och några fler. Men visst vore allt mer gemytligt om också Connors och McEnroe fanns att tillgå?

Top Spin 4
För den tennisbitne är det oerhört kittlande att låta gamla och nya tennishjältar mäta krafterna i ett av de många spelsätten.

Sett till kvalitet är alla dessa stjärnor tråkigt jämnbra. Visst har alla sina verkliga styrkor och svagheter träffsäkert representerade i olika attribut, men så gott som alla klockar in på spelets maximala spelarnivå, 20, och det hela får tydliga vibbar av "alla ska vara med, alla är lika bra". Till utseendet är det dock tveksamt om alla är lika bra, för vem kan egentligen konkurrera med en Björn Borg i moderiktig sjuttiotalsgolvmopp till frisyr och en blick som hungrar efter giftiga backhandreturer snarare än kalsongmiljoner?

Spelarna är inte bara behagliga att se på i närbild, de rör sig också mjukt i välgjorda animationer. Så långt presteras riktigt bra grafik. Men på lite håll, som i de faktiska matchsekvenserna, är det svårt att bli upphetsad över det som presteras. Top Spin 4 är inte på något sätt fult, men det ligger liksom lite i sakens natur att ett spel där den grafiska fonden är orörlig och i stort sett enfärgad inte briljerar med någon direkt lyster. Istället passar tennisens minimalism ljudmediet bättre. Ljudkulissen av verklighetstrogna tillslag och studsar, sus i publiken och de härligt aristokratiska domarna skapar en hypnotiserande bakgrundsmelodi till bataljerna.

Det som ändå räddar hållbarheten är onlineläget. Ingenting blir ju som bekant sämre av att den man spöar kan känna riktig mänsklig smärta. Där karriärläget offline brister på flera punkter finns på nätet allt man kan önska sig. Det går att antingen ge sig på enskilda matcher eller ställa upp i stora turneringar och kämpa stenhårt efter förstaplatsen. En säsong i karriärläget sträcker sig över en vecka, så det kommer ges gott om möjligheter att få till den där drömsäsongen med tunga finalskalper. Med allt tråkigt arkadmässigt lull-lull bortskalat hittar Top Spin 4 rätt och blir den tennissimulator det ska vara.

08 Gamereactor Sverige
8 / 10
+
Skön spelkontroll, bra upplägg, starkt onlineläge, stämningsfulla ljud, strålande animationer
-
Ogenomtänkt karriräläge, halvdåligt med profiler
Detta är en annons: