Rymdresa

Efter att nyligen ha läst The Martian och tittat på Gravity, kände jag plötsligt ett rejält sug efter en riktigt stämningsfull överlevnadshistoria som utspelar sig i rymden - även i spelform. Ödesdigert nog plingar det till i min E-post. Jag har fått ett brev från indieutvecklaren Morgondag angående deras kommande titel Rymdresa. Recensionskoden ligger redo och jag tackar gladeligen ja till uppdraget att recensera Morgondags småskaliga rymdopus.

Det visar sig dock snabbt att titelns själva kärna är ljusår från både The Martian och Gravity. I de sistnämnda berättelserna lider huvudpersonerna av ständig ångest, stress och otaliga problem. Rymdresa är däremot ett (nästan) fullt ut harmoniskt äventyr, där målet är att utforska i min egen, stillsamma takt.

Det hela börjar med att jorden sprängs av en asteroid, helt abrupt. Bruce Willis och hans borrkompani måste ha tagit tjänstledigt. Jag blir lämnad åt mitt öde, omkringflygande i mitt skepp ute i rymden. Rymden: en kall, tyst plats där mysterierna är många och chansen att överleva liten, där stjärnorna är omöjliga att räkna och ens egen existens känns jättefuttig. Morgondag fångar allt detta på ett magnifikt sätt i Rymdresa, ett tvådimensionellt äventyr som har varit under utveckling sedan två år tillbaka, fått grönt ljus på Steam och nu alltså släpps till PC.

Resultatet imponerar, inte minst musiken och (bristen på) spelets ljud i övrigt. Ett ensamt piano klinkar stämningsfullt när den korta introsekvensen är över och Rymdresas första kapitel tar sin början. Den harmoniska pianomusiken sätter genast tonen för spelet och redan från första klicket känner jag att detta kommer att bli en unik upplevelse.

Något tangentbord behövs inte, det enda jag använder när jag spelar är musen. Mitt skepp vrider sig efter muspekaren och när jag vänsterklickar sätter farkosten fart dit jag pekar, långsamt som ett gammalt ånglok. Skillnaden är att mitt skepp inte sitter fast på någon räls, utan istället får lov att glida precis vart det vill. I oändlighet. Är detta vad Buzz Lightyear pratade om i Toy Story? Jag tror bannemej det.

Skeppets rörelsemönster får mig att tänka på lufthockey, minus allt panikartat studsande. Istället är tempot i Rymdresa sådär avslappnande långsamt att jag snart inser att det här är en titel med närmast terapeutiska egenskaper. Inget för den som är sugen på action, med andra ord. Lugnet som uppstår när jag glider omkring i rymden är olikt det mesta jag har spelat, vilket givetvis bådar gott i en spelbransch som florerar av explosioner, skjutvapen och generiskt übervåld. Morgondag har en annan publik: Rymdresa är till för de spelare som vill ha en titel att koppla av med.

Mitt uppdrag i det första kapitlet är att hitta nio stycken signalstationer. Lätt som en plätt, tänker jag naivt och börjar min rofyllda färd mot den första signalen. På vägen ploppar ibland poetiska monologer upp, upplästa av en robotröst - spelad av Eric Reed - som för tankarna till HAL 9000 i Petters hatfilm 2001: A Space Oddessey. Dessa känns riktigt passande för äventyret, även om jag efter att ha glidit runt tillräckligt mycket i rymden börjar få höra samma monologer om och om igen. Valet att trycka bort dessa finns naturligtvis, vilket uppskattas när orden så småningom upprepar sig. Babblet i sig är dock sådär härligt flummigt att det blir på gränsen till pretentiöst dravel, men jag gillar det faktiskt.

Utöver monologerna, dyker även diverse satelliter och planeter upp i min väg. När jag åker över dessa finns möjligheten att utforska föremålen ifråga, vilket oftast leder till rymdpoäng och påfyllt bränsle. Rymdpoängen visar sig även i form av lysande stjärnor som finns utspridda på måfå i rymden, vilka med ett tillfredsställande pling sugs upp av min farkost när jag kommer tillräckligt nära. Ihopsamlade rymdpoäng går att spendera på nya skepp, vilket jag undviker att göra eftersom jag (än så länge) klarar mig bra med standardskeppet.

Rymdpoängen gör också att min ensamma hjälte så småningom stiger i rank, vilket ger mig fem färska attributpoäng att uppgradera min farkost med. Det finns fyra olika träd att lägga mina attributpoäng på, där ingenting känns onödigt eller gimmickartat. Varje träd tillför något viktigt för att underlätta min resa. Jag slår dock fast att det allra nyttigaste är att satsa på överlevnadsträdet, eftersom detta ger mig extra bränsle.

Bränslet tickar sakta men säkert ner när jag flyger omkring och utforskar rymden, och när jag så småningom börjar stöta på diverse fällor och farliga planeter (dessa indikeras - håll i er nu - av färgen rött) försvinner bränslet nästan omedelbums. Den harmoniska jakten på de nio signalstationerna, får ett abrupt slut när gravitationen från en stor sol drar in mig så att jag kraschar. Bränslet tar slut på momangen och det är Game Over. Välkommen tillbaka till 80-talets skoningslösa tidsålder!

Skillnaden mot 80-talets brutala arkadlir, är dock att Rymdresa sparar alla mina framsteg - åtminstone när det gäller ihopsamlade rymdpoäng, skeppets uppgraderingar och de användbara föremål som jag har plockat upp på min färd. Alla signalstationer som jag har besökt i det första kapitlet, sparas emellertid inte. Att komma hela vägen till station nummer åtta, för att sedan dö precis innan den sista signalen hittas som ska låsa upp kapitel två, är frustrerande så in i bomben. Bristen på sparpunkter i det första kapitlet leder emellertid till att jag rattar mitt skepp med större varsamhet, vilket gör att jag snabbt känner mig ännu mer involverad i spelvärlden än vad jag skulle ha gjort om det inte fanns några hinder att passa sig för.

Efter ett antal försök når jag äntligen kapitel två, där en del nya, spelmässiga ingredienser väntar. Snart låser jag upp möjligheten att bära en uppladdningsbar sköld, vilket tillåter mig att krocka in i några hinder utan att förlora bränsle. En livsviktig uppgradering som får mig att köra lite mer vårdslöst, speciellt eftersom jag även har råkat hitta en ny motor som ger mitt skepp högre maxhastighet och snabbare acceleration. Det finns gott om föremål att applicera på skeppet, vilket förstås ger utforskandet en känsla av mål utöver att ta sig vidare i den ganska intetsägande berättelsen. Spelets poäng är som sagt inte att ta sig vidare, utan snarare att utforska rymden och se vad som finns att hitta.

All utforskning är dock inte lika givande. Ett bekymmer är teleportrarna som jag hittar lite här och där. När jag äntrar dessa, forslas jag till en annan del av rymden. En ödslig del, där jag inte stöter på vare sig nya planeter eller fiender. Jag testar att köra omkring här i säkert tio minuter, innan jag slår fast att det är fullkomligt tomt. Kanske, kanske finns det något supersällsynt föremål om jag letar tillräckligt länge, men snart tar mitt tålamod slut och jag inser att det är ett lönlöst sidospår. Jag kör slut på bränslet och dör, varpå kapitel två börjar om. Till skillnad från spelets första kapitel, har även mina framsteg i huvuduppdraget sparats när jag startar om. Skönt, eftersom hindren har blivit både fler och värre i det andra kapitlet.

När jag till slut tagit mig vidare till spelets tredje och sista kapitel, väntar något så spännande som bossar. Oväntat och fullkomligt omöjligt att klara på första försöket, ska den turbaserade striden visa sig vara. Lät jag just som Yoda? Troligen en biverkning av att ha spelat Rymdresa... Ett verbalt, underhållande poesi-handgemäng tar sin början mellan mig och bossen och jag har två svarsalternativ att välja mellan, varje gång det är min tur att prata.

Ingenting är glasklart i vårt meningsutbyte och jag retar tydligen bossen såpass mycket med mina svar att den börjar skjuta elektriska stötar mot mig. Efter att den har dödat mig, väljer jag att spendera mina ihopsamlade rymdpoäng på rena Schwartznegger-skeppet som tål hur mycket stryk som helst. Bränslet är det femdubbla jämfört med standardskeppet, men när första bossen är avklarad beror det mest på att jag har lärt mig svarsalternativen utantill, snarare än att jag faktiskt har uppgraderat till ett biffigare skepp. Ett trist sätt att klara en bossbatalj på, även om jag faktiskt ler brett åt den nonsensfyllda, filosofiska pratstunden mellan bossen och mig.

En annan negativ punkt, är spelkontrollen när jag väljer att koppla in Xbox 360-dosan. Den visar sig snabbt vara krånglig, framför allt när det gäller att manövrera i spelets menyer. Vanligtvis lirar jag de flesta spel med handkontroll, men i Rymdresa är datormusen helt klart att föredra. Men att till och med en antimus-kille som jag har tillbringat sju timmar i rymden, med hjälp av en datormus, skvallrar dels om hur bra den simpla spelkontrollen fungerar, samt om hur trollbunden jag har blivit av Rymdresas atmosfäriska miljöer, stämningsfulla musik och tankeväckande poesi.

För den som har brist på tid och tålamod, är Rymdresa absolut inget att ha. Otåliga personer kommer att avsky detta Skalman-långsamma äventyr. För den som däremot älskar egenartade spelupplevelser och suktar efter en titel att slappna av med, är Morgondags debutspel en riktig höjdare. Jag hade en enormt behaglig utflykt i rymden och lär ta fler turer i Rymdresa när jag känner för att koppla av. Tillsammans med Grow Home är detta årets hittills mest rogivande spel.