Jag är ju bara människa. Och jag får skamset erkänna att jag hade fel. Ett spel som helt flugit under radarn för min del under de senaste veckorna är Ghost Recon: Shadow Wars. Jag hade lite på förhand fördomsfullt avfärdat det som ytterligare en försämrad portabel version av de ordinarie Ghost Recon-spelen. Lite som undermåliga Splinter Cell 3D.
Därför vill jag nu göra bot och bättring och säga att jag faktiskt har sparat det bästa under denna Nintendo 3DS-vecka till sist, nämligen just Ghost Recon: Shadow Wars. Det tog sin tid innan jag tog av plasten för att sätta igång och spela. Jag räknade alltså med något ytterst medelmåttigt. Tre timmar senare var klockan 04 på morgonen. Jag skulle upp 08, men inte stängde jag av för det utan spelade glatt vidare till 06 och fick ynka två timmars sömn den natten.
Dagen efter var jag naturligtvis bedrövligt sliten och allt jag ville ha var svart kaffe men även mer Ghost Recon: Shadow Wars. Ubisoft har slagit sina påsar ihop med Julian Gollop, producenten och mannen bakom tidlösa klassikern Xcom. Och faktum är att just Xcom är precis det spel jag framför allt skulle vilja jämföra Ghost Recon: Shadow Wars med. Kanske med en liten släng av Fire Emblem och Final Fantasy: Tactics.
Man får helt enkelt en uppsättning stridspittar med olika specialiteter. Här finns till exempel snubben med tunga vapen, en medicinare, ingenjören, en stealth-soldat och naturligtvis en prickskytt. Sedan är det upp till dig att utrusta dem och se till att nyttja deras färdigheter på slagfältet så bra det bara går.
Snyggt kan man verkligen inte beskylla Ghost Recon: Shadow Wars för att vara. Men funktionellt. Därför är slagfältet tydligt designat och avgränsat av föremål och håligheter. Detta medan dina små krigare är tecknade och sticker ut rejält från omgivningarna för att det aldrig ska uppstå oklarheter om var man har sina enheter.
Tack vare Nintendo 3DS upplever jag även att det blir tydligare hur höga hinder är, var det finns gropar och liknande, även om det som sagt knappast är något grafikdemo känns det som att titta genom ett fönster på en tredimensionell minivärld till spelplan. Det finns både ett isometriskt perspektiv och ett rakt ovanifrån. De fungerar bra och det här är helt klart smart användning av de tre dimensionerna, och eftersom det inte är några hastiga kamerarörelser är det också väldigt snällt mot ögonen.
Det går både att slåss inom- och utomhus med banor förlagda till så vitt skilda ställen som flygplatser, bunkerverk, mindre städer och alla är de dekorerade med typiska militärsaker. Jag har aldrig tyckt att hyfsat realistisk taggtråd, sandsäckar, militära fordon är gulliga förut, men någon gång ska väl vara den första.
Eftersom det här trots allt är ett Ghost Recon-spel så ingår det i Ubisofts Tom Clancy-serie. Exakt vad den (i sin genre) ändå relativt begåvade författaren faktiskt bidrar med är dock oklart, och jag hoppas det inte är han som knåpat ihop varken storyn om stridigheterna i Kazakstan eller den ostiga dialogen. Det här är ett spel man uteslutande spelar för tillfredsställelsen att få överlista fienden och inte för att få veta hur det går.
Och det är ett massivt äventyr. Fullständigt enormt rent av. Räkna med att lägga en bra bit över 20 timmar utan att spela på någon svårare nivå eller köra något av de separata spellägen finns (inklusive multiplayer). Ubisoft gör ett alldeles fantastiskt jobb med att i bra tempo ge dig fler och fler möjligheter utan att det någonsin känns som att det går för fort.
Trots att det är det här ett djupt spel och inför varje drag förutsätts du analysera och verkligen fundera för att få ut mesta möjliga av varje steg. Hur långt kan din figur gå, vilka kan han få support av, vad finns i hans väg, hur väl använder han omgivningarna som skydd, vilken risk exponerar du honom för och framför allt, vilka fiender kan han skjuta med maximal skada? Man kan gömma sig bakom hörn, sätta sig i buskar, sitta i skydd bakom fordon (som dock kan sprängas) och mycket annat.
För att skapa maximal variation till striderna har Ubisoft även kastat in olika typer av uppdrag. På en del banor har fienden till synes oändliga möjligheter att få backup, ditt jobb blir då naturligtvis att omöjliggöra detta genom smart strategi. Dessutom finns här och var funktioner som man kan erövra för att få bonusar som stärker laget, luftsupport eller något annat. Andra gånger ska du försöka komma åt något för att spränga det medan ytterligare andra banor har flera delmål och är så långa att man inte klarar dem på en sittning.
Lyckligtvis har Ubisoft tänkt på detta och därför finns goda sparmöjligheter. Nästan när som helst kan man spara och sedan återuppta striderna, något jag har märkt även bidrar till att jag tar mig tiden att njuta och verkligen fokuserar på vad jag gör. Stressen försvinner och det gynnar verkligen ett spel av den här sorten.
När du har spelat igenom det redan oförskämt långa äventyret finns det även lite fler utmaningar att anta, vilka milt sagt är något att bita i. Dessutom går det för ovanlighetens skull att spela multiplayer på en enda enhet. Man själv gör sitt drag, varpå man sedan ger enheten till en annan som får kontrar och så håller man på. Knappast något att köpa spelet för, men det fungerar ändå hyggligt och kan säkert underhålla på raser, resor med polarna eller vid liknande tillfällen.
Ghost Recon: Shadow Wars är för mig den absoluta höjdpunkten vid Nintendo 3DS-premiären. Det har inget annat mer än namnet och militärtemat gemensamt med sina stationära motsvarigheter, och är perfekt anpassat för både formatet och portabelt spelande. Visst hade det varit trevlig med en vettig story och mindre slentrianmässig musik, men oavsett från det är det Ghost Recon: Shadow Wars du ska köpa tillsammans med din Nintendo 3DS.