Warhammer 40,000: Dawn of War 2 - Retribution

Visste du att det allra första krigsspelet och således även det allra första rollspelet skapades av H.G. Wells? "Vem var det?" frågar då kanske en del av er. Ni bör i sådana fall åka raka spåret till närmaste bibliotek och botgöra för era synder. Alternativt fortsätta läsa den här texten.

H.G. Wells brukar tillsammans med storheter som Hugo Gernsback och Jules Verne refereras till som en av science fictionens fäder. Bland H.G. Wells otaliga litterära verk finner vi bland annat klassiker som Dr. Moreaus Ö, Tidsmaskinen och Världarnas Krig.

Vad som är mindre känt är att han också gav ut en bok 1913 som hette "Little Wars" och som var något helt annat. En spelbok för hur barn skulle organisera sina tennsoldater på så vis att de skulle bilda ett riktigt spel. Little Wars bjöd på ett komplett regelverk med både inslag av riktig strategi såväl som poängfördelning i matcherna. Den brukar betraktas som att vara väldigt före sin tid. Krigsspel i olika former fanns visserligen innan, men aldrig i en sådan sofistikerad och genomtänkt form likt den som H.G Wells lyckades popularisera med Little Wars.

På många sätt går det alltså att säga att H.G. Wells var bräd- och krigsspelens Beatles. Så nästa gång någon förolämpar din figurspelshobby så kan du i alla fall säga att den skapats av en av de mest prominenta figurerna inom den moderna litteraturhistorien. Så det så! Vilket förstås osökt leder oss till dagens gigant inom krigsspelen, Games Workshop och deras oerhört populära Warhammerserier.

För det finns en väldigt söt och smaskig ironi i det att Games Workshop många år senare skulle ta den välkände pacifisten H.G. Wells böcker Little Wars och Världarnas Krig och slå ihop dem till en muterad massa av dystopiskt krigsvurmande som skulle spridas och älskas världen över. Ett krig utan slut om du så vill. Ett krig som i Warhammer 40,000: Dawn of War 2 - Retribution nu kommit enda till subsektor Aurelia.

Eller rättare sagt, det har hållit på ett tag nu. Kriget alltså. Faktum är att det inte längre finns mycket kvar att tala om av subsektor Aurelia. Allt är kort sagt en sabla röra och alla är arga på alla. Blood Ravens vill utrota Chaos. Eldars vill återhämta sin gamla artefakt. Tyranids vill bara finnas och Orks "just wanna have fun". Mitt i alltihopa har nu också Imperials anlänt till subsektorn för att utrota allesammans så att det blir lite sabla lugn och ro.

Warhammer 40,000: Dawn of War 2 - Retribution bjuder på en undergångsromantisk scifikrigshistoria ur flera perspektiv som ständigt pendlar mellan högt och lågt, svårt och lättsamt. Det är en svår balansgång att göra men Retribution lyckas med konststycket att i ena stunden visaen falangs hjälte hålla ett otroligt naivt och skitnödigt tal inför sina trupper utan minsta antydan till självironi. För att i nästa bjuda på otroligt befriande humor med självreflexiva blinkningar.

En av de största nyheterna med Retribution är att det nu äntligen finns en kampanj för varje falang i spelet. Det inkluderar förstås även de Lenin-chica nykomlingarna Imperials och ger en total mängd på sex stycken kampanjer. Vilket verkar oerhört generöst vid första anblick, men verkligheten är tyvärr en annan. Efter en och en halv kampanjgenomspelning så har du i princip sett och dödat allt som finns att erbjuda.

Oavsett vilka falanger du valt att spelar med. Vilket förstås är lite av en besvikelse. Nu är i och för sig den där första 1,5 kampanjen oerhört varierad, beroendeframkallande och stimulerande att spela med strider som rasar, bossar som härjar och hela planeter som går under. Men det är som sagt inte utan att det luktar lite unket när de övriga tre fjärdedelarna av speltiden faktiskt är återvänd sådan.

Jag antar samtidigt att det är en fråga på hur man betraktar det hela. Är glaset halvfullt eller halvtomt så att säga? För med tanke på det mer än överkomliga priset som Retribution har, så blir det galet många speltimmar för pengarna. Kanske spelar du dessutom bara igenom spelet ett par gånger med dina favoritlag ändå så.

Jag personligen blev i alla fall lite besviken, särskilt eftersom nykomna Imperials kampanj av någon anledning är helt nerlusad med buggar. Enheter fastnade, banor vägrade avslutas och hjältar som kunde frammana tanks kunde göra det på banor där det inte skulle finnas tanks, vilket förstås ledde till att hela spelet gick totalt bonkers. I de stunderna vill du bara slå handen för pannan.

Är det något jag däremot verkligen beundrar med Dawn of War II: Retribution, så är det alla mogna och moderna beslut som Relic och THQ fattat kring utgivningen av spelet. Retribution är en fristående expansion och du behöver därmed inte något originalspel för att njuta av det. Priset är därmed också betydligt lägre vilket tillsammans med det nya Steampartnerskapet gör spelet oerhört vänligt för nybörjare. Tyvärr så märks ju inte det sista riktigt lika bra i spelets titel. Inget skriker "nybörjare välkomna" lika mycket som, Warhammer 40.000 Dawn of War II: Retribution.

Vad gäller själva spelandet så bygger Warhammer 40,000: Dawn of War 2 - Retribution återigen på samma starka formell av rollspelsstrategi med enheter centrerade kring en eller flera hjältar. Det är ett strategispel med stort fokus på just strategin, där oförsiktighet kan leda till total undergång även på den lägsta svårighetsgraden. Stundtals känns det som att slagfältet är strösslat med små rubiks kuber som alla behöver listas ut. Hot keysen på tangentbordet går ständigt varma och ordentligt multitaskande belönas rikligt.

Retribution innehåller mängder av små finjusteringar som på många sätt gör det till den bästa upplagan av det en gång pionjerande Dawn of War-spelsystemet. Samtidigt står det också klart att Dawn of Wars-konkurrenter nu börjat springa ifrån dem. Att de blivit gamla.

Sett till onlinedelen av spelet så är den relativt oförändrad från tidigare spel och därmed också ett robust stycke multiplayer. Inga nya spellägen har lagts till, men likväl en näve med nya banor. Tråkigt nog så brottas Retributions flerspelarläge i skrivande stund med en hel del onlineproblem i form av oändliga matchsökningar, kraschade spelomgångar och omotiverat laggande.

Något som Retribution däremot har välsignats med är starka produktionsvärden som både hörs och syns genom hela spelupplevelsen. Speciellt designen på enheterna är otroligt kreativ och så påhittig att den kan liknas vid en godisbutik fylld med neo-retro krigsapparater och soldater. Röstskådespeleriet håller sedvanligt hög kvalité och lyckas stundtals skapa ren magi av det ganska så torra manuset. Jag vågar nog säga att du aldrig fullt klivit in i huvudet på en Ork förens du spelat Dawn of War II: Retribution.

Jag överdriver inte på något sätt när jag säger att Warhammer 40,000: Dawn of War 2 - Retribution mycket väl kan vara den bästa versionen av spelet hittills. Det är bara svårt att se för den skog av buggar och brister som är i vägen. Som den massiva men något korvstoppade kampanjen och det påfrestande onlinekrånglet.

Vilket är oerhört synd då Relic plockat fram en av de mest generösa expansioner som jag någonsin sett och som både ser till sin huvudpublik såväl som nya spelare. På många sätt förkroppsligar spelet sensmoralen i pacifisten H.G. Wells bok Little Wars. "Att kriga är inte roligt, men att leka krig är väldigt roligt."