En ny enhet från Nintendo. Det måste ju rimligtvis innebära mängder av plattformsspel, inte sant? Fel, faktum är att det finns ett enda, Rayman 3D. Och det är inte ens ett nytt spel, utan en ganska rak konvertering av Dreamcast-klassikern Rayman 2: The Great Escape från 1999. Då ett både nyskapande, fräscht, annorlunda och extremt underhållande spel.
Kanske lite för bra rent av, för sedan dess har Ubisoft valt att släppa spelet till all tänkbar hårdvara, nu senast exempelvis till Nintendo DS och Iphone. Men problemet är att 1999 är hela 12 år sedan, det är en smärre evighet i den här branschen, och sedan dess har Naughty Dog släppt Jak & Daxter, Insomniac har skämt bort oss med Ratchet & Clank och Nintendo har skrivit om regelboken för plattformsspel helt med de underbara Super Mario Galaxy-spelen.
Och åldern märks i Rayman 3D, vars egentliga enda nyhet faktiskt är att det är just ett 3D-spel. Grafiken håller inte den klass man kan förvänta sig, bilduppdateringen är inte vad jag önskar mig och Ubisoft har inte ens bemödat sig med att åtgärda de missar som fanns i originalet. Därför är förra generationens trilskande kameror tillbaka och utgör ofta ett minst lika stort hinder som spelets utmaningar i sig självt. Nu går det visserligen att centrera den med ett tryck på L-knappen, men det fungerar inte vidare smidigt.
En annan sak jag reagerat på är hur utvecklarna blivit allt bättre på att förklara vad som ska göras härnäst i spel. Ibland i överkant så man nästan hålls i handen genom hela spelet. I Rayman 3D finns dock istället för lite av den varan. Fast det är ett enkelt plattformsspel avsett för yngre förmågor kan man fastna här och var utan att veta vad som ska göra härnäst.
Nu låter jag vansinnigt kritisk, men så är också Rayman 2: The Great Escape ett av de bästa plattformsspelen någonsin. Men när allt sedan dess gjorts lika bra och ofta bättre blir det inte helt hett. Visst är det fortfarande charmigt att lyssna till det fejkade språket som talas, njuta av designen och anta de många kluriga pusslens utmaningar, men det känns gammalt. Inte minst ljudet som ofta loopas så ofta att jag faktiskt bitvis spelat med det avstängt. Då hjälper det inte att det faktiskt är ett långt äventyr som dessutom blir bättre allt eftersom man fortskrider.
Istället för att försöka lura i folk att det här är ett nytt spel genom att kalla det Rayman 3D önskar jag att Ubisoft faktiskt hade löpt linan ut och gjort ett riktigt nytt Rayman. Tittar man på försäljningslistor är det här ett av de mest populära Nintendo 3DS-spelen, så intresse för den lite märklige plattformsikonen finns ju onekligen.
Med tanke på hur länge han varit borta från rampljuset och istället låtit rabbids i olika konstellationer vara Ubisofts stjärnor, hade Nintendo 3DS-lanseringen varit ett perfekt tillfälle att låta honom göra comeback. De kids som tidigare inte spelat Rayman och nu får sitt första möte med honom i detta äventyr riskerar att få helt fel bild av honom. Rayman är ju en plattformsmaskot i lite vuxnare äventyr, spel där man måste använda hjärnan, får njuta av fräsch design och ta del av humor som nog ofta skjuter över huvudet på kidsen. Faktiskt inte helt olikt det arv som bland annat Epic Mickey tagit vidare.
En sådan här lat konvertering är ju själva motsatsen till vad Nintendo-bossen Satoru Iwata menade när han sade att man köper riktiga spel till Nintendo 3DS och inte bara slarviga småspel och konverteringar till smartphones. Med tanke på att Rayman 2: The Great Escape redan finns utan 3D för 38 kronor till Iphone kan jag inte säga att 500 spänn för att få det i 3D är direkt prisvärt.
Om du absolut vill hoppa mellan plattformar med Nintendo 3DS rekommenderar jag att du satsar på Lego Star Wars III: The Clone Wars istället. Enda gången Rayman 3D möjligen kan vara intressant är om du älskade föregångaren och absolut måste få se det i 3D exakt just nu.