Såhär på rak arm i färskt minne kan jag inte komma på ett enda spel där fler personer anmält sitt intresse för att få recensera än Mega Man Legacy Collection. Praktiskt taget hela redaktionen har hört av sig och förklarat att just de är rätt kvinna eller man för jobbet. Men nä, jag är ledsen kära kollegor. Här är det fördel redaktören, för det är jag som delar ut uppdragen och detta tänker jag baske mig plocka själv.
För det är trots allt så att vi har ett snudd på livslångt förhållande, 8 bits-Mega Man och jag. De andra inkarnationerna har jag inte fastnat för på samma sätt, men just denna grovt pixlade lille figur är den enda jag kan tänka mig att skaffa som tatuering, och varenda del (inklusive de relativt nyligen släppta Mega Man 9 och 10) hör till mina personliga favoriter någonsin. Kort sagt, Mega Man Legacy Collection är min!
Här trängs de sex originalspelen från NES tillsammans med lite annat lullull, och nyckelordet har varit varsamhet. Just det här kommer naturligtvis vara en vattendelare, för utvecklarna, Digital Eclipse, har till och med valt att behålla hackande bilduppdatering och grafikfel. Brister som givetvis hade kunnat åtgärdas lätt, och de har heller inte gett oss några genvägar i menyerna vilket betyder att det blir en del bläddrande när vapen ska bytas.
Det är såklart ett märkligt upplägg med tanke på att elva år gamla Mega Man Anniversary Collection hade fler spel än såhär, där även Mega Man 7 (Super Nintendo) och 8 (Playstation) ingick liksom de mer obskyra titlarna Mega Man: The Power Battle och Mega Man 2: The Power Fighters. Jag gissar att detta kommer debatteras flitigt i Mega Man-kretsar, men för min egen del tycker jag det passar utmärkt att bara ha NES-spelen. Det blir enhetligt och har lett till roliga lösningar där man nu kan möta vilken robotmästare (boss) som helt med vilket vapen som helst redan från menyskärmen.
Digital Eclipse har även varit smarta nog att inte begränsa spelarna när det kommer till utformning av kontrollschemat. Vi har för ofta matats med Mega Man-samlingar eller återutgivningar där knapparna suttit fel och gjort klassikerna halvt ospelbara. En tacksam förändring som verkligen underlättar, och det gör även det faktum att det nu finns autofire. Ingen stor grej som definitivt inte känns som fusk, men som gör det lite mer tillgängligt för dagens gamers.
Mega Man-spelen, i synnerhet de tidigaste, har länge dragits med ryktet att de skulle vara halvt kriminellt svåra. Och visst, den blåe bombaren tar rejält med stryk av träffar och det finns många föremål som dödar omedelbart. Spelkontrollen är dock så ofattbart bra och precis att man snabbt lär sig traktera honom genom de knivigaste av situationer. Där ikoner som Mario och Sonic liksom har en inneboende tröghet i rörelserna, är Mega Man den förmodligen rappaste spelhjälten någonsin.
Alla eventuella dödsfall går därför att undvika, de känns aldrig orättvisa och har du missat en gång, så vet du hur problemet ska lösas nästa gång. Det är därför väldigt belönande spel som gör att man som spelare hela tiden känner sig duktig, blir allt skickligare och aldrig fastnar. Dessutom skiljer så pass mycket mellan spelen ifråga om hjälpmedel och liknande att det aldrig blir för repetitivt.
Capcom gick på högvarv under eran dessa spel utvecklades och kreativiteten är otrolig med vacker pixelgrafik och den möjligen bästa spelmusik någon serie någonsin. Mängden klassiker är helt enkelt otrolig och jag kommer på mig själv med att hela tiden skruva upp volymen i takt med att jag betar av boss efter boss.
Med i spelet finns även ett museum med massa konceptbilder och vackra teckningar från Mega Mans barndom, där jag som entusiast visserligen sett många - men långt ifrån alla. En guldgruva är det hur som helst och roligt att gräva igenom. Det går även att lyssna på den utmärka musiken tack vare en underbar spelare som fått mig att spendera åtminstone en timme med att bara njuta och trampa med foten i takt till de svängiga chip-tonerna.
Den stora nyheten är dock de 50 utmaningar som skapats till Mega Man Legacy Collection, vilka påminner om det vi sett i främst NES Remix-spelen. Det är alltså valda delar ur alla de äldre spelen som gjorts om till uppdrag, ofta tidsbegränsade, vilket är vansinnigt underhållande. Att försöka slå exempelvis Yellow Devil på tid visar sig vara ett oväntat vanebildande, och att hoppa igenom alla passager med block som kommer och försvinner är en "tungan rätt i mun"-övning av rang.
Det är alltid svårt att recensera samlingar eftersom de inte sällan består av ett stort antal höjdarspel som motstått tidens tand mycket väl. Det är därför kopiöst mycket för pengarna och Mega Man Legacy Collection är definitivt inget undantag. På minuskontot hittar jag att jag nog ändå tycker det är lite för snålt med extrainnehåll och det faktum att jag hade velat ha en smidigare sparfunktion (spara och ladda borde bara ha varit två knapptryck, inget menystrul).
I slutändan är det dock inget snack om att detta kan rekommenderas till alla. Vare sig du spelat Mega Man tidigare eller bara behöver en bra historielektion. Frågan är om det överhuvudtaget finns några andra 8 bits-spel som känns lika fräscha efter så lång tid, men för all del, ta inte mitt ord på det - testa med fördel själv så får du se.