Gamereactor International Svenska / Dansk / Norsk / Suomi / English / Deutsch / Italiano / Español / Português / Français
Logga in medlem






Glömt lösenordet?
Jag är inte medlem men vill bli det

Eller logga in med Facebook-konto
FacebookFacebook
recension

Devil's Third

Mannen bakom Ninja Gaiden-spelen, Tomonobu Itagaki, är tillbaka med ett nytt spel av samma kaliber. Fredrik har testat och blivit positivt överraskad...

Detta är en annons:

Jag tror aldrig jag har hört talas om ett spel som på förhand fått så mycket skit som Tomonobu Itagakis hack 'n' slash-spel Devil's Third. Visst, jag ska erkänna att jag själv inte tyckte förhandsmaterialet såg särskilt lockande ut, men samtidigt var jag ändå lite nyfiken. Faktum var att Itagaki inte kunde bry sig mindre och gick istället ut för att hylla sitt bloddränkta äventyr så som bara han kan göra med en rad ganska märkliga uttalanden. Efter min genomspelning av Devil's Third står det nu klart att det här är en titel som ändå har överraskat mig, och att Itagaki till viss del hade rätt.

Detta är en annons:

Huvudperson är Ivan, en rysk man vars kropp, på ett ganska iögonfallande sätt, är fullsmockad med tatueringar - som enligt sägnen berättar en gammal, japansk spökhistoria. En gång i tiden tillhörde Ivan den sovjetiska armén, men efter att de utrotat en hel stad med hjälp av kemiska vapen, utlöstes en intern konflikt mellan Ivan och sovjeterna. Ivan blev sedan klassificerad som en förrädare och blev inlåst på ett fängelse i Guantanamo där han blev dömd till 850 år för brott mot mänskligheten. Inuti fängelset blir Ivan kontaktad av den amerikanska säkerhetsstyrkan och redan nu är det uppenbart att målet är att hämnas. Utan att spoila allt för mycket döljer Ivans förflutna också en ganska mörk, sorgsen och kärleksfull historia.

Devil's Third
Ivan är väldigt rysk och kropp fullproppad med fula tatueringar. Enligt ett rykte ska de japanska tecknen berätta en föråldrad spökhistoria.

Redan i inledningen förstår jag att det här är någonting extra - på både gott och ont. Precis som ryktena skvallrade om på förhand är Devil's Third ett förbaskat fult spel. Något som den gode Itagaki i omgångar försökte prata bort genom att förklara att grafiken skulle ha förbättrats väldigt mycket i det färdiga spelet. Jag håller inte alls med och efter att jag spelat den färdiga versionen skulle jag kunna gå så långt som att påstå att det här är det klart fulaste spelet till Wii U. Devil's Third ser absolut inte ut som ett spel som är utvecklat till den här generationen och kan lätt misstas för att vara ett spel från en tidigare generation. Spelet lider minst sagt av äckligt stela ansiktsanimationer med en fundamental genomhorribel karaktärsdesign.

Lägg också till de urtrista och linjära banorna som går som på ett snöre, samt ett ganska oinspirerat röstskådespel där de flesta bidrar med usla röster. Framförallt röstskådespelaren bakom spelets huvudperson som inte alls verkar menad för rollen, då han varken låter särskilt rysk eller ens kan spela så känslokall som han ger sken av att vara. Därav blir också mellansekvenserna smärtsamt påfrestande och om inte storyn vore minsta intressant (bitvis är den det) hade jag mer än gärna tryckt bort allt mellanbabbel som uppstår mellan varje bana.

Men grafik är såklart inte allt. Det viktigaste är att spelet är roligt att spela, och det är det också. Som så många andra av dagens spel inleds Devil's Third med en kort tutorial som tar plats direkt i fängelset. Här får vi bekanta oss med spelets handkontroll där vi bland annat får lära oss att Y-knappen används för att utföra en attack, X-knappen för en kraftfullare attack och att B-knappen är till för att hoppa. Dessutom används triggerknapparna för att sikta, skjuta och kasta handgranater. Jag kastas omgående in i våldsamma närkamper mot horder av fängelseskurkar och får således känna på hur spelets stridsmekanik fungerar. Handkontrollen fungerar utmärkt, och till följd av detta märker jag genast av hur bra striderna flyter på, och det är precis så som jag vill att de ska göra i ett spel med 100 procent fokus på action.

Devil's Third
Grafiken och karaktärsdesignen är råful och kan lätt misstolkas vara ett spel från en tidigare generation.

Devil's Third gör helt klart skäl för sin höga 18-årsgräns. Precis som i Itagakis Ninja Gaiden-serie är det här ett genuint slafsigt spektakel som bokstavligt talat andas blod från alla håll och kanter. Trots att våldsamheterna inte alls är i samma omfattning som Ninja Gaiden får du ändå räkna med att du kommer se huvuden rulla likt bowlingklot, samt en och annan sönderstyckad kroppsdel. Närstridsattackerna känns hela tiden bra och det är underhållande att stycka fienderna sönder och samman. För att göra detta kommer du hela tiden kunna lägga beslag på dussintals olika närstridsvapen såsom machetes, yxor, knivar, kaststjärnor och mycket mer. Min favorit blev genast macheten eftersom den hela tiden kändes rejält användbar och inte alls lika kompakt som yxan, till exempel.

Det är inte bara närstridsvapen som kommer till användning utan du kommer också behöva allehanda skjutvapen till hjälp för att kunna peppra fiender på distans. Jag blev snabbt överraskad över hur många varierande vapenmodeller Valhalla Studios hade proppat in i spelet och många av vapnen kändes också roliga att använda. Inte som i många andra spel där jag personligen väljer ut en favorit och som jag sedan använder mig av frenetiskt genom hela spelet. Vapen- och ammunitionsförråd finns lite varstans och du behöver aldrig vara orolig för att din ammunition ska ta slut. Även om det skulle hända är närstridsvapnen så pass effektiva att det ändå inte lär vålla några större bekymmer förrän i slutet av spelet. Vapen byter du enklast genom att trycka uppåt eller nedåt på styrkorset utan att behöva trassla i något menysystem, som många andra av dagens spel tvingar dig att göra.

Min genomspelning klockade jag in på ganska exakt sex timmar på den normala svårighetsskalan och jag vill varken påstå att spelet var för kort eller för långt. Det kändes som en lagom speltid som dessutom bjöd på en rejäl utmaning när svårighetsgraden ökades bastant mot slutet.

Devil's Third
Fienderna i Devil's Third är förvånansvärt korkade och bli inte förvånad om de börjar bete sig underligt under spelets gång.

Den klart sämsta biten (borträknat grafiken) är spelets artificiella intelligens som är så urbota korkad att det med jämna mellanrum ändå känns tillfredsställande på något sätt. Trots ögonkontakt med ungefär fem meters mellanrum märker de sällan av att du siktar mot dem och istället står de blint stirrande som om du vore deras bästa vän. Det hör också till vanligheten att fienderna snabbt tar betäckning bakom ett skydd - utan minsta vetskap om att halva deras kropp sticker fram. Ställ in siktet och skjut. Jag lovar. Du träffar. Med god marginal.

Devil's Third är ett spel som är fullsmockat med action och det förekommer sällan stunder då du sansat kan andas ut innan du ställs inför nästa våg av fiender. Det höga tempot har jag aldrig upplevt som något problem, eftersom stridsmekaniken fungerar som bäst när allt flyter på och några större avbrott hade bara varit frustrerande när fokuset ligger i att massakrera bovar och banditer på löpande band.

Devil's Third
Spelets onlineläge regerar och är tveklöst höjdpunkten i Devil's Third

Som sin vana trogen brukar Itagaki vara skicklig på att skapa härliga bossfighter i sina spel. Så är också fallet i Devil's Third. Enligt klassisk actionprincip kan bossarna tyckas vara helt omöjliga att besegra, för att jag därefter sakteliga listar ut deras rörelsemönster och sedan kan ge dem allt vad de tål. Något som alltid känns tillfredsställande och bossarna är också huvudkampanjens höjdpunkt.

Tyvärr erbjuder inte Devil's Third något co-op-läge på delad skärm, och det är något som verkligen är synd. Grädde på moset hade varit att kunna spela genom kampanjen tillsammans med en vän, men så är alltså inte fallet. Istället får vi sikta in oss på ett mycket suveränt onlinespel. Det har tidigare pratats mycket om hur Valhalla Studios har gått in stenhårt för att fokusera på ett riktigt bra onlineläge och jag tycker minst sagt att de har lyckats ypperligt.

Onlineläget är den klart bästa aspekten i hela spelet och jag ljuger inte om jag säger att jag redan har tillbringat oändligt mycket tid med den sjukligt beroendeframkallande multiplayerkampanjen. Det finns tio olika spellägen du kan välja mellan och allra mest tid har jag lagt på det klassiska spelläget Death Match, och precis som det låter ställs du mot ett gäng motståndare i olika utstyrslar och vinner gör den som har dödat allra flest. Det märks tydligt att utvecklaren har lagt ner en hel del tid på att utforma spelets kartor, eftersom de är byggda på ett sådant sätt att du hela tiden kan hitta det perfekta gömstället - men samtidigt aldrig vara säker på att du kommer klara dig från att bli upptäckt.

Ett annat spelläge jag gillade skarpt var Chickens. Här går det ut på att hålla i en kyckling så länge som det bara är möjligt. Poängskörden ökar desto längre tid du håller i kycklingen och den motståndare som har beskjutit dig får omgående lägga beslag på kycklingen, och så fortsätter det under en begränsad tid i en intensiv "katt och råtta"-lek.

Devil's Third
Huvudkampanjens bästa inslag är de otroligt häftiga bossarna. Här får du en utmaning så det räcker och blir över.

Från att har varit redigt skeptisk är Valhalla Studios actionspäckade speltitel ändå något som i slutändan överraskat mig positivt. Visserligen tvingas jag stå ut med en horribel grafik, ett öronbedövande uselt röstskådespel och efterbliven artificiell intelligens, men i slutändan överväger ändå fördelarna. Framförallt vill jag hylla spelets multiplayerkomponent som är riktigt underhållande och letar du febrilt efter en ersättare till Mario Kart 8 eller Splatoon, då bör du absolut kolla närmare på det Wii U-exklusiva Devil's Third.

06 Gamereactor Sverige
6 / 10
+
Grym spelkontroll, fantastiska bossfighter, lagom utmanande, många häftiga vapen, suverän onlinekomponent
-
Horribel grafik, korkade fiender, uselt röstskådespel, obalanserade vapen
Detta är en annons: