Ja, jag vet att wrestling inte är på riktigt. Men jag har nyheter till alla som framför det som argument mot just amerikansk fribrottning: TV-serier och film är inte heller på riktigt. Du vet, de är också uppgjorda. Men jag vet fortfarande inte hur matcherna ska sluta, och du själv skulle förmodligen bli en usel WWE-stjärna. Det krävs att du kan övertyga publiken, både med rappa promos, övertygande brottning, spektakulär akrobatik samt en vilja att offra sig själv i höga fall och ha det där lilla extra som brukar kallas star quality.

Och det är just sådana stjärnor som utgör själva kärnan i WWE All Stars. Till skillnad från 2009 års WWE Legends of Wrestlemania har man här valt att dela upp rostern mellan klassiska och nya stjärnor. Medan jag absolut kan förstå varför man gör så - de som har börjat kolla WWE idag har inte sportkeps om vem Ricky "The Dragon" Steamboat eller "Superfly" Jimmy Snuka är - så dör något inom mig när jag ser killar som Drew McIntyre och Jack Swagger ta sig an Hulk Hogan och Ultimate Warrior som jämlikar.

Skillnaden i dignitet är helt enkelt vansinnigt stor, men eftersom det gör WWE All Stars mer tillgängligt för alla så ska jag ändå inte klaga. Låt mig istället förklara varför det här är ett spel du borde åka ner på stan redan imorgon och införskaffa. Det är helt enkelt vansinnigt skoj.

Jag är ett redigt wrestling-fan som inte missar en gala och har följt framför allt WWE sedan 80-talet. Än idag blir jag lika lycklig av en riktigt grym match med bra personkemi där skickliga wrestlers överraskar, säljer skador på ett sätt som får mig att tro att de är döende, levererar osannolika moves och glatt faller över topprepet ned på golvet i ett fall på flera meter som kostar på kroppen bedrövligt mycket.

Vad jag däremot inte är så förtjust i är WWE Smackdown vs Raw-serien. Wrestling för mig har alltid handlat om showen, om att bli underhållen. Jag gillar att sitta i soffan med några polare utrustad med vaniljcola, beef jerky, popcorn och kolasnören och vråla åt brottarna på TV:n, garva åt knäppa promos och svära styggt när någon rackare slår ut domaren och fuskar för allt vad kjoltygen håller medan den arme kraken ligger utslagen.

WWE Smackdown vs Raw-serien är istället en sirapsseg, superdetaljerad simulation av WWE-showen. Men den ska inte analyseras sönder, för det handlar ju om underhållning. Och det är exakt här, mina vänner, som WWE All Stars kommer in i bilden. För det här är nämligen skitkul och är det bästa wrestling-spel jag spelat på mycket, mycket länge.

Det känns synd att nämna ord som realism i ett wrestling-spel, men om vi förusätter att WWE innehåller realism så finns den... ehhh, inte här. Vad jag försöker säga är att WWE All Stars innehåller en uppsättning om 30 kämpar (plus en gratislegend att tanka hem i form av barndomshjälten Honkey Tonk Man) som mest av allt påminner om actionfigurerna från He-Man-serien på 80-talet, och är ungefär verkliga.

"Macho Man" Randy Savage kan till exempel göra en jättelik bakåtvolt var som helst ifrån i ringen och landa högst upp på en hörnstolpe, från vilket han sedan kan leverera en förödande attack. Hulk Hogan är så spänstig att han kan legdroppa stående fiender och Bret "The Hitman" Hart har aldrig varit i bättre form än såhär.

Någon fysik att tala om finns inte, och brottarna kan till och med bolla med sina motståndare i luften och dunka dem så kraftigt i marken att de studsar upp likt en steroidstinn aladåb varpå combon kan fortsätta. Smällarna är så hårda att ringen nästan havererar och chockvågor färdas längs golvet. Tempot är skyhögt, och spelsystemet är behagligt intuitivt. Det handlar inte om hur man gör attacker, utan när man gör dem. Timing och avståndsbedömning är allt och sakta men säkert får man järnkoll på spelsystemet och kan spela mer och mer spektakulärt.

Faktum är att inte ens de absolut svåraste och mest sinnessjuka attackerna är speciellt svåra att utföra. Och då talar vi om sådana som gör skärmen svart/vit och som får spelet att gå i slow motion innan man drämmer till med en sådan kraft att man tror att kranier ska bli köttströssel, ringen rasar och Jorden klyvas i två delar. Istället begränsas användandet av specialattackerna av två mätare där den ena som fylls på snabbt ger chansen till bättre moves, medan den andra är långsamma med resulterar i brottarens finishing move.

Grejen är dock att det inte bara räcker med att trycka på en axelknapp för att avfyra attackerna, utan läget måste vara rätt. Annars kommer de ohjälpligt undvikas och i värsta fall kontras. Just kontringarna är för övrigt ett kapitel för sig, för trots allt handlar ju wrestling om brottning.

Därför kan man med axelknapparna undvika både påbörjade grepp, faktiskt även luftattacker, men motståndaren kan även kontra dina kontringar. Det ser sjukt häftigt ut med det höga tempot och det har blivit otaliga "Ooooouhh", "Weeeeeohhh" och "AaaaAAAoogghhh" under matcherna när någon polare vänt ett underläge till överläge genom flinka kontringar.

Spelsystemet fungerar verkligen och tack vare att man slopat den idiotiska uthållighetsmätaren från WWE Smackdown vs Raw-serien så blir tempot också ett helt annat. Även de som normalt inte gillar wrestling bara älskar att sitta och puckla på varandra i timmar. Det är kort sagt ett spel för alla. Genuint bra partyunderhållning som man ska vara en riktig tråkmåns för att inte uppskatta.

För den som mot all förmodan inte har några vänner eller extra handkontroller blir det dock magrare. Det märks tydligt att WWE All Stars främst är avsett att avnjutas i glada vänners lag, för det finns egentligen bara två ganska snabbt avklarade spellägen för den som tänkt lira ensam. Det ena är Path of Champions där man antingen kämpar sig fram till en match mot Undertaker (vilket är den klart bästa), alternativt möter Randy Orton (den sämsta) eller ett DX bestående av Triple H och Shawn Michaels.

Sedan finns Fantasy Warfare. En i grunden god idé som erbjuder en del spännande matchningar. Vad sägs om att låta CM Punk och "Stone Cold" Steve Austin en gång för alla avgöra vad som är bäst av straight edge eller att hinka bärs? Eller att avgöra vem som är bäste bjässen i WWE av Andre the Giant och The Big Show? Min egen favorit heter "Biggest Superstar" där mister wrestling himself, Hulk Hogan täpper igen truten på alltid lika genomusle John Cena.

Dock finns även nödlösningar som att Jake "The Snake" Roberts och Randy Orton avgör vem som är "The Coldest Snake". Vadå, Randy är väl inte orm? Nej, just det, men ett av hans smeknamnn (förmodligen det minst använda av alla) är "The Viper" vilket alltså räcker för en match. För mig är det dock petitesser, fightingspel har alltid handlat om multiplayer, och här finns även ett hyfsat onlinestöd för den som vill ge sig på att förnedra folk online.

Finns det inga brister då? Jo, den mest uppenbara är att båda rutinerade kommentatorerna Jerry Lawler och Jim Ross låter som de halvsover sig igenom matcherna. Det finns ingen hetta, ingen energi och man tröttnar snart på det repeterande tugget. Det hade även varit trevligt med mer material. Antalet spelsätt är ganska begränsat, möjligheterna att bygga sin egen wrestler för små och den allmänna känslan är ändå att det är lite mager samt att ladddningstiderna är smått groteska.

Men som sagt, gör dig själv tjänsten att införskaffa ett ex av WWE All Stars. Det är det bästa wrestling-spelet på minst tio år och exakt alla kan ha kul med det. Det är ett underbart härligt partyspel med fantastisk presentation och massor av retro-klipp samt mer aktuella grejer. Det är precis såhär ett wrestling-spel ska se ut, och jag hoppas att All Stars-serien är här för att stanna.