Recension

Swarm

Publicerad 2011-04-04

Smurfarnas okända kusiner tycks ha landat på en explosiv planet full av fällor och stup. Elfving har prövat på det här med gruppdynamik i nedladdningsbara Swarm

Det börjar riktigt lovande. En blå smurftarm pruttar ut ett gäng blå illbattingar och de 1200 Microsoft-poäng jag (inte) lagt ut tycks ha varit väl investerade. Lemmings möter Pikmin möter Na'Vi-obduktion tänker jag, och min Swarm-svärm börjar styras mot säkerhet alternativt säker död. Likt en MUF-ordförande anlitas jag som blå teamleader. For the alliance. En för alla, alla för en. Helheten är större än summan av dess delar. Och så vidare.

I Swarm simultanstyr du alltså en hel grupp med blå pyttingar på en sidledsbana och din uppgift är att ta dem till mammas famn (den blå tentakeln) i slutet av varje bana. Planeten som svärmen kraschlandat på är lika gästvänlig som kasserade TV-piloten Halv Åtta Hos Himmler och din framfart hotas av stup, spikar, meteorregn, explosioner och ruggiga bossar med sågklingor till händer.

Svärmen använder sina förmågor bäst den kan för att klara sig. Med axelknapparna splittras svärmen, respektive kurar ihop sig som ett hockeylag under ett pep talk. Du kan göra små rusningar och hopp med ditt gäng och även bygga ett svärm-torn för att ta dig genom trånga passager. Små bomber kan kastas för att fälla ned broar som låter dig knalla vidare.

Alla ska med! Dina svärmisar har hamnat på en väldigt ogästvänlig planet där allt tycks vara designat för att döda allt blått och litet.

En fatal designmiss dämpar spelglädjen rätt rejält - om du inte samlat nog med poäng i en bana låses inte nästa upp. Detta innebär regelbunden omspelning och ett pluggande av nivåerna som får mig att tappa sugen rätt fort. Banorna är inte jättesvåra när man väl vet hur de ska angripas, men denna insikt nås ofta genom dödlig trial-and-error.

Ett mindre problem, men ett värt att nämna, är att min svärm känns väldigt opersonlig. Speltiteln är talande; varelserna har inte ens ett namn (svärmiter? swarmies? svärmor?) vilket blir som att kalla ett spel som Duke Nukem för "Angry Action Hero". Ni minns väl lagandan och de hjärtskärande skriken från Pikmin med uppföljare? Hur man verkligen fick empati för sina blomvarelser när de blev monsterföda? Något sånt existerar inte alls i Swarm.

Gillar du att nöta banor, jämföra poäng med dina vänner och blå inälvor så där rent generellt är Swarm kanske värt en titt. För min del blir det en lite väl opersonlig och repetitiv upplevelse som bara glimtar till ibland. Ett spel som aldrig blir större än summan av sina delar, helt enkelt.