Skogen ligger tät framför mig. Jag har färdats i dagar och nätter för att nå den. Jag har sett månen växa fram och tyna bort. Jag har sett världar födas och förintas och nu är jag här. Målet med min färd har jag sedan länge glömt bort, men det gör inget. Det är något särskilt med löven i träden här. De viskar. Viskar om att den här platsen vilar på tusen hemligheter. Och jag vill veta varenda en av dem.

Utvecklingen av ett spel kan börja på många olika sätt. Vanligast är att det finns en idé till en spelmekanik som utvecklarna kan bygga ett spel kring. Superbrothers: Sword & Sworcery EP verkar inte ha utvecklats efter de principerna. Hade jag inte vetat bättre så skulle jag tro att spelet snarare trillat ner från rymden. Hur skulle någon annars våga göra ett spel som mixar ett klassiskt Sierra peka-klicka-äventyr med rörelsekänslig spelkontroll, sociala communityfunktioner som Twitter, musikspel, en neo-retropresentation och ett fantasyäventyr som skiftar beroende på vilken fas som månen (ja, som i IRL-månen) befinner sig i?

Utvecklarna Capybara Games verkar inte bara ha suttit på en hel busslast med idéer. De valde också att lägga in alla i ett och samma spel. Vilket gör Superbrothers: Sword & Sworcery EP till ett så komplext verk av obeprövad spelelement, tekniker och funktioner att det egentligen borde slutat i en pretentiös, snudd på ospelbar snårskog av märkliga stilblandningar.

Men det gör det inte. För Superbrothers: Sword & Sworcery EP är ett unikum. Det borde inte flyga men ändå så gör det just det. Faktum är att det är ett av de mest polerade budgetspelen som jag någonsin haft nöjet att spela. Ett spel som lyckas lägga ett fint pussel av allt sitt innehåll och presentera spelaren med något nytt som den aldrig upplevt tidigare.

Historien är från början simpel. Du skall hämta en gammal artefakt, men allt står inte rätt till. Det är något märkligt med skogen där artefakten skall finnas. En olustig känsla av att befinna sig i spegellandet eller i en dröm. Där allt är normalt men ändå inte. Redan från början vet du att innan historien är slut, så kommer ingenting att längre vara sig likt.

Superbrothers: Sword & Sworcery EP ger termen metaperspektiv en helt ny innebörd. Det är ett spel med ett narrativ som bara kan existera i just sitt medium. Där du läser av skogens invånares tankar som sociala twitterflöden, där du åkallar rymdbebisar genom tongehör och där du vandrar mellan verkligheter lika lätt som du vänder på din Ipad. Det är ett oerhört självmedvetet spel som inte tvekar att fälla filosofiska kommentarer om livet och spelandet i stort. Som leker med våra förväntningar och sedan drar undan golvet vi står på. Jag blir alldeles vördnadsfull när jag tänker på att utvecklarna Capybara Games trott på sin vision så hårt att de vågat vandra längs med så obeträdda stigar. Vi ska inte ens börja tala om hur det dessutom "bara" är ett Ipad-spel för ynka 38 kronor. Men så är det.

Superbrothers: Sword & Sworcery EP är därför just nu ett av de största argumenten för att surfplattorna har en riktig framtid inom spelmediumet. Att de inte behöver begränsas till en handfull kvalitativa casualspel och deras många kloner. För spelet gläntar på dörrar som än så länge bara faktiskt är naturliga att nå via en spelkonsol som Ipad. Spelet vränger liksom ut och in på hela plattformen. Utforskar alla dess funktioner och ser till att göra om dem alla till mekaniker i äventyret.

Därtill blir presentationen helt ljuvlig när man har förmågan att hålla den i handen. Superbrothers målar upp ett smäckert landskap av pixlad vykortsporr där varje ny scen i spelet är vacker nog att få mig att överväga om jag ska spika upp Ipaden på väggen istället. Capybara Games sköter det hela så snyggt också när de heller inte snöar in sig helt på nostalgiska 8-bitars pixlar. Istället tar de estetiken med 8-bitarsgrafik och utforskar den med dagens prestanda. De lägger in ljuseffekter, djupfokus och små kameraskiftningar. Resultatet blir en effektfull minimalism som stundtals tar andan ur mig.

Superbrothers: Sword & Sworcery EP gör också en grej av att vara utformat som ett musikalbum. Vilket kanske avslöjas lite av suffixet "EP". Jim Guthrie heter den kanadensiska singer-songwriter som komponerat musiken till spelet och hela soundtracket håller en ovanligt hög klass. Mycket tack vare att själva produktionen av spelet verkar ha legat så nära Jim Guthries score att spelet nästan skrivits efter det, istället för tvärtom. Ambienta ljudrapperier läggs på som drömska lager över spelet och tar fram en olustig men kittlande känsla av att befinna sig mellan världar. Eller för att göra en jämförelse. Tänk dig första gången som du satte på Braid. Det är den känslan.

Superbrothers: Sword & Sworcery EP är allt som allt ett spel som mycket väl hade kunnat trilla i fällan av att vara en riktigt påfrestande artsyfartsy-experiment med enorma pretentioner. Om det inte vore så att det också backas upp av ett roligt, nytänkande och alltigenom starkt ramverk av genomarbetade spelfunktioner. Det är visserligen lite på randen till en upplevelse snarare än ett ludologiskt manifest och visst finns här en del problem i form av några svagt designade pussel. Men allt det sköljs snabbt bort av faktumet att Superbrothers: Sword & Sworcery EP är ett primexempel på varför spelmediumet är inget mindre än en blödande supernova av kreativitet.

Är det ett spel för alla? Verkligen inte. Känner du dock att din nyfikenhet gnager för det här spelet så råder jag dig att följa din instinkt. För det här är ett spel som i alla fall lyckades göra mig till Ipad-troende och som därtill gav mig en spelupplevelse som kommer följa med mig för resten av livet.