Det har kommit väldigt mycket bra retro-doftande nya spel att ladda ned senaste tiden. Visst, Bionic Commando: Rearmed 2 kunde ha varit bättre, men var fortfarande redigt underhållande, och Hard Corps: Uprising är ett av mina favoritspel rent av. Därför har jag också sett fram emot Rush'n Attack Ex-Patriot, en nyversion av underhållande Rush'n Attack.
Jag stiftade ursprunlgigen kontakt med serien redan på 80-talet till Commodore 64 under namnet Green Beret, och det blev snabbt en favorit, och ett spel jag ändå idag tycker står sig. Trots närmast ofattbar svårighetsgrad. Därför gladdes jag åt att höra att en av sakerna man förändrat till Rush'n Attack Ex-Patriot var att införa en livmätare till nya hjälten Morrow, en spec-ops specialiserad på knivslagsmål.
Tvärsemot vad man kan tro har han dock inte alls finskt ursprung, utan det är helt enkelt en ovanligt fantasifattig huvudperson tänkt att föra tankarna till kalla kriget och kommunistskräcken under 80-talet. Under ett uppdrag tillfångatas dessutom Morrows och hans mannar av elaka ryssar och det blir därför ens uppdrag att se till att undomma med livet i behåll och samtidigt även få med sig några egna krigare.
I teorin skulle det här ha kunnat bli hur bra som helst, men Konami visste nog inte riktigt vilket ben man skulle stå på när man utvecklade Rush'n Attack Ex-Patriot. Man ville så gärna göra ett nytt Bionic Commando: Rearmed, men glömde att Grin och Capcom gjorde det med glimten i ögat. Här är det bara torrt och elakt, vilket gör det till en charmlös retroflirt som med ostdoftande story och dialog ger spelet ett löjets skimmer. Det kan helt enkelt inte bära upp den gravallvarliga kostymen.
Det hade jag kunnat leva med om Rush'n Attack Ex-Patriot backats upp av bra spelbarhet, men det är istället den verkliga svagheten. Det vankas nämligen knivslagsmål med direkt fasansfulla hitboxar, man har aldrig en aning om hur bra ens slag tar och när man kan göra vissa dödsmoves.
Jag älskar sidoscrollande slagsmålsspel och tredjepersonsaction, men är det något jag är allergisk emot är det ogenomtänkta spelsystem fyllda med combos som aldrig behöver användas samt sådana där varje knapptryck sätter igång en lång animation som sedan inte kan avbrytas då förutsättningarna i striden ändras.
Just sådant finns det massor av i Rush'n Attack Ex-Patriot. Knivslagsmålens precision påminner om att ringa långa utrikesnummer på en smartphone iförd lovikkavantar. Konami hävdar bestämt att det finns ett combosystem som man lär sig på om på, men det fungerar så bedrövligt dåligt att det inte är någon mening att lära sig.
Det finns även skjutvapen man kan plocka på sig. Men på grund av obefintlig spelkontroll är de ofta svårare att plocka upp än att dänga bossarna på de ynka tre banorna. Ibland hamnar till och med vapnen så illa till att man inte ens kan plocka upp dem. Det var OK och fullt acceptabelt i Mega Man 1987, inte riktigt lika okej 2011.
Faktum är att Konami inte ens lyckats få till livmätaren i spelet. Det som hade kunnat göra Rush'n Attack Ex-Patriot mer njutbart har nu istället gjort allt nästan utmaningslöst. Det finns liv överallt och alla med normal talang för spel bör kunna dansa sig igenom äventyret, där inte ens slutbossen utgör någon som helst utmaning utan bara ett riktigt tålamodstest där man bara kan vänta på rätt läge för en smidig seger.
Nej, undvik Rush'n Attack Ex-Patriot. Det är kort sagt bedrövligt dåligt. Helt fritt från charm, nostalgi och spelunderhållning. Afghanistans talibaner visar mer respekt för buddistisk historia än Konami gör för sin, när man tillåter en gammal klassiker skändas på detta vis.