Gamereactor International Svenska / Dansk / Norsk / Suomi / English / Deutsch / Italiano / Español / Português
Logga in medlem






Glömt lösenordet?
Jag är inte medlem men vill bli det

Eller logga in med Facebook-konto
FacebookFacebook
RECENSION

DYNASTY WARRIORS 7

Chrille har slipat yxan, vässat solfjädern och odlat Fu Manchu-mustaschen. Allt för att komma i kontakt med sin inre kines. Men förhöjer ett Dynasty Warriors 7 i spelhyllan hemmets fengshui?


Tre år efter en kritiserad del sex kommer vad som kan vara räddningen för serien. En påtaglig förändring är att kombomätaren försvunnit. Nu dräps klasar av fallmogna fiender enklast genom raska kombinationer som avslutas med en kraftfull attack som sveper omkull drivor av soldater, för att underlätta plockning en och en. Alternativt kan man göra ett mindre rektorsområde föräldralöst i en enda spektakulär musou-attack, förutsatt att den är uppladdad.

Just musou-attackerna är väl det mest flagrant orealistiska inslaget på slagfältet. En typisk sådan teknik handlar om att hoppa fem meter upp i luften, upphäva tyngdlagen, för att sedan låta gigantiska isblock regna ner över alla som mopsar sig. Allt annat som sker i en strid är naturligtvis också det orealistiskt, men att med yxans hjälp göra krigarpytt av en mindre bataljon känns på något sätt mer jordnära. Därmed inte sagt att spelet förlorar på dessa inslag. Tvärt om är ett avstamp i antiken kryddat med superkrafter ett perfekt spelrecept, som min historielärare alltid sa.

Under nittio procent av tiden är halvansträngt knapphamrande en helt okej strategi, men ibland är kraven något högre. Som i dueller med någon av de mer bråkiga officerarna, ofta försedda med lustiga namn som Fan You, He Man eller Sun Man, där det krävs mer finess. Det gäller att vara beredd på att parera slag för att sedan släppa loss en längre kombination med jonglerslag, helst med byte av vapen mitt i attacken. Vilken av spelets dryga sextio generaler som än styrs bär denne nämligen alltid på två vapen åt gången, något som öppnar för massor av finslipande för den intresserade.

Dynasty Warriors 7
Alla slagfält är kryddade med några namngivna herrar som ber om stryk på alla upptänkliga vis. Att gå dem till mötes är alltid en sann njutning.

Tanken är naturligtvis att utrusta sig med två balanserade vapen med styrkor som väger upp varandras nackdelar och helst av en typ som den aktuella karaktären är särskilt bra på. Men att välja det som ser mest dödsbringande ut och komplettera med en absurd mördarharpa är också en okej strategi. Efter flitigt användande av ett och samma vapen belönas hjälten i fråga med en ny förmåga, av typen större livsmätare eller större räckvidd på attacker, som sedan kan användas med samtliga vapen i arsenalen.

Utöver styrningens förbättring har även historieberättandet tagit ett steg i rätt riktning. För mig har detta alltid varit seriens akilleshäl tidigare. Jag har aldrig ryckts med av vare sig karaktärer, miljöer eller yttre omständigheter. Inte för att jag saknar historieintresse, utan för att allt kändes paketerat för folk som doktorerat i sinologi och som äter sina ostbågar med ätpinnar. Spelet är fortfarande nedlusat av historiska referenser och biografier över halva Kinas 200-talsbefolkning, men vi som mest bryr oss om att slåss hårt och mycket, alla tjusiga mustascher till trots, känner oss mer hemma än tidigare.

Enklast beskrivet så presenteras handlingen på ett sätt som lätt skulle kunna förflyttas till en annan tid eller ett annat land. Det handlar om makt och svek, dessa manusförfattarnas ständiga följeslagare, och sällan behöver jag känna mig utanför om jag inte minns vem som var vem av Meng Huo och Xing Cai. De alltför långvariga och frekventa laddningsskärmarna bjussar på en del av den historiska inramningen, medan själva dramaturgin förmedlas via dialoger mördarkineser emellan. Tråkigt nog pratar dessa män och kvinnor en väldigt amerikansk engelska, vilket förtar illusionen något.

Dynasty Warriors 7
Att störta in i stridens hetta till häst går fortare än att bara springa. Ungefär så långt sträcker sig också nyttan. Slåss gör man bäst till fots.

När jag har pratar om de tidigare delarna med folk så är en vanlig luftad åsikt, kanske särskilt om sexan, att det inte är särskilt snyggt. Och visst, den grafiska detaljrikedomen släpar efter de flesta kvalitetstitlar, nästan oavsett genre. Men dömer man grafiken i ett så händelserikt spel utefter hur tydligt fårade pannor tanterna och farbröderna har så missar man poängen - i Dynasty Warriors ska motståndaren ligga död i gräset sekunden efter han visat sig, för att göra plats för nästa slaktlamm. Prioriteringen ligger således på ett högt antal karaktärer med följsamma animationer.

Prioriteringen är också lyckosam, med hiskeliga mängder soldater av okej grafisk kvalitet som väller fram över platta och intetsägande kullar, viftandes med diverse vapen. Att rendera soldaterna ännu snyggare hade tveklöst resulterat i en minskning av antalet samtidiga fiender, vilket i sin tur hade inneburit en mindre intensiv upplevelse. Likaså kan jag leva med tråkiga landskap när alternativet är tråkigare strider. Och handen på hjärtat, vem har tid att spana in gräsmattan när den är full av svärdviftande människor som vill en illa?

Med förbättringar inom i stort sett alla områden kanske man kan luras att tro att det är dags att plocka fram de riktigt stora betygssiffrorna, men någon direkt fullträff är det faktiskt inte tal om. För hur mycket jag än tycker om kombosystem och knappkonfigurationer så går det inte att komma ifrån att hela upplevelsen är lite enformig. Det finns variation bland motståndarna, men inte tillräckligt. Det finns taktiska överväganden att göra istället för konstant offensiv, men dessa har marginell betydelse. Det är askul att svinga dödliga klingor genom luft och kött, men inte hur länge som helst.

Dynasty Warriors 7
I Conquest Mode erövras Kina steg för steg, ruta för ruta, i ett alltigenom generöst och varierat upplägg.

Den där enformigheten som först kommer krypande, för att sedan löpa framåt i ilfart, blir extra tråkig då de fyra kampanjerna tillsammans med det nya Conquest Mode rymmer massor av speltimmar. Det handlar om i huvudsak utförliga spellägen som belyser konflikter från olika sidor, möjliggör spel som fler hjältar än någon kan räkna, och ger chans till stimulerande karaktärsutveckling i form av mer pengar, nya vapen och massor av upplåsningsbara förmågor. Men någonting ska väl finnas kvar att förbättra till del åtta?

07 Gamereactor Sverige
7 / 10
+
Skönt svärdsvingande, kopiösa mängder fiender, innehållsrikt, smart uppgraderingssystem
-
Trist musik, snabbt enformigt, bitvis fult
BETA +