Enmansarméer har nästan blivit ett skällsord i actiongenren. Många år och shooters har passerat sedan de första Doom- och Wolfenstein-spelen var på tapeten och nu får även de mest hårdnackade actionhjältarna understöd av antingen lagkamrater eller genom att huka bakom skydd. Det är inte nödvändigtvis en dålig utveckling. Att taktiskt ge sig på ett slagfält med dator- eller människostyrda medhjälpare kan ju vara hur effektfullt som helst. Men efter att ha tagit mig genom Socom 4: Special Forces börjar jag sakna att leka superhjälte på solokvist.

I Socom 4: Special Forces besöker Cullen Gray och hans Nato-soldatvänner Sydostasien för att mucka gräl med den revolutionära grupperingen Naga. Första intrycket av storyn och huvudpersonen Gray är att de är totalt tömda på karaktär och innehåll, och det håller dessvärre i sig kampanjen genom . Min gissning är att du kommer att sluta bry dig om varför du slåss efter cirka fem minuter - om du ens brytt dig från början. Gray är totalt själlös, generiskt designad och har inga andra ambitioner än att väsa fram instruktioner om nästa uppdrag. En aningen intressantare, men ändå extremt stereotyp karaktär, är sniper-bruden "54", som dessutom har äran att vara spelbar i några banor. Mer om det senare.

Precis som i föregångarna gäller det i Socom 4 att ge sig på banorna med hjälp av dina lagkamrater, här uppdelade i teamen Lag Blå och Lag Guld. Dessa kan du beordra via styrkorset, enligt ett ganska simpelt upplägg med kommandon som "gå dit" eller "skjut dem". Banorna är som gissat större än i vanliga actionspel och tanken är att du ska smyga dig på, överrumpla eller flankera fienden med dina ledarskapsförmågor - samtidigt som du förstås själv fyller fienderna med bly.

Omgivningarna - allt från djugelbyar till skepp till lagerlokaler - är ofta hårt bevakade och när du gett dig in i en strid fylls radarn av många ilskna, röda prickar. Det räcker med några välplacerade skott innan Gray stupar och därför är det essentiellt att ta skydd bakom vad du nu kan hitta. Cover-systemet funkar okej, som bäst. Det finns överlag en fladdrighet och oprecision i styrningen och när du väl befinner dig i skydd är du långt ifrån "limmad". Att röra sig och skjuta när du är i skydd blir lite av en pina och jag har gett många oskyldiga betongsuggor, trärlårar och militärfordon skottskador när jag försökt pricka Naga-skurkar. En trist oexakthet.

Till en början känns det som att den strategiska biten är helt onödig. Jag trycker lite på måfå med styrkorset för Guld-gänget och Blå-boysen och det går fint. När jag ignorerar dem helt och de bara följer mig i svansen är det också problemfritt att rensa områdena på fiender a lá (en lite försiktigare) Rambo. Lite senare, när jag stöter på en fregatt som ska sprängas och märkas med en vårdkase, dör jag lite väl många gånger med machotaktiken och tvingas använda pincett och laser i stället för slägga. Men det blir egentligen inte svårare än att skicka respektive lag till respektive väl upplyst punkt, i fregattens för och akter. Jag rusar ombord på båten, skjuter lite grann, och saken är ljummen biff.

Efter några banor byts huvudfigur och jag får spela ett (av totalt fyra) stealth-uppdrag som den småbittra, kaxiga 54. Enligt bekant Solid Snake- och Sam Fisher-manér tassas det omkring bland skuggor med ljuddämpad pistol, och målet är att ta sig genom en hårt bevakad hamnplats. Jag prickar fiendehuvuden, gör närstridsattacker när det vänds ryggar till och jag gömmer kropparna på mörka ställen. Bekanta sysslor, som sagt, och inget som sticker ut särskilt.

Nu har jag ägnat nog utrymme till att klanka ned på den trista kampanjen, och det är dags att motivera den där sexan ("okej" enligt vår betygsskala, förresten). Det handlar förstås om multiplayer, ett område där Socom 4 gör en hel del rätt. Nivån är klart högre än i det ytterst ojämna Socom: Confrontation och trots några märkliga buggar (två magasin bör döda en motståndare) är både co-op-kampanjen och dödsmatcherna underhållande.

Spelläget Bomb Squad har blivit en personlig favorit. Här ska du antingen försvara eller desarmera tre sprängladdningar på kartan och det sistnämnda görs med hjälp av en tekniker - förstås ovärderlig för det attackerande laget. Oavsett om du spelar som vanlig soldat eller teknikern kan du vänta dig mycket action och skjutande, och framförallt ställs höga krav på ditt lags samarbetsförmåga. Stunden då bomber desarmeras kan bli riktiga nagelbitare och segerns sötma när du väl vinner en match är smått vanebildande.

Vapenfloran i både kampanj och multiplayer är riklig och i skrivande stund ligger en pamplett motsvarande 2½ A4-blad på mitt skrivbord, med en lista över alla puffror. Inför varje bana får du välja vilken bössa du vill bära som primärt och sekundärt. Det är en salig blandning av kulsprutor, maskingevär, hagelbrakare och prickskyttebössor och det blir fort en sörja av alla bokstavskombinationer - och ärligt talat är de lite väl lika varandra för att få mig att hitta en favorit.

Presentationsmässigt är det helt okej och i Socom 4: Special Forces bästa stunder vandrar tankarna till Uncharted 2: Among Thieves - inte för att detta är i närheten av Naughty Dogs bländande grafikjuvel, men för att Zipper åtminstone siktat mot himlen och landat bland palmerna. Färgpaletten är ljus och varm, ljussättningen bidrar till den tropiska känslan och omgivningarna är i regel detaljerade.

Vill du få användning för din Move-kontroll har du min gudomliga tillåtelse att göra så, men mest troligt kommer du gå tillbaka till din gamla Dualshock efter några rundor. Här finns inga egentliga problem; siktet är exakt och det blir lättare att sätta headshots, men det är ändå ett sämre alternativ än det klassiska. Du kan även använda tillbehöret Sharp Shooter om du vill hålla något mer vapenliknande i nävarna men, tja, återigen: det här med vanliga handkontroller är ingen dum uppfinning.

En avslagen kampanj med några irriterande utvecklingsmissar men ett hyggligt (men för tillfället småbuggigt) multiplayer-läge, alltså. Jag hade hoppats på något mer. Engagerande sammandrabbningar, klurande med lagen på slagfältet och banor som lockade mig att experimentera med olika tillvägagångssätt - men icke sa nicke.