Gamereactor International Svenska / Dansk / Norsk / Suomi / English / Deutsch / Italiano / Español / Português
Logga in medlem






Glömt lösenordet?
Jag är inte medlem men vill bli det

Eller logga in med Facebook-konto
FacebookFacebook
recension

Mad Max

Skaparna av Just Cause fick i uppdrag att ge liv åt Max Rockatanskys vansinniga värld i spelformat. Oliver Thulin fick i uppdrag att ta reda på hur väl de lyckats...

Detta är en annons:

Jag har jagat konvojen i vad som känns som en smärre evighet. Ledarfordonet har en huvprydnad som jag vill fästa på fronten av min monsterbil. Faktumet att konvojens neutralisering innebär säkrare vägar för ödemarkens svagare invånare kommer förstås i andra hand. De andra bilarna, som gör sitt bästa för att skydda ledaren, gör det dock inte lätt för mig - men de är bara ett fåtal kvar nu. När jag försöker köra om en av dem för att komma närmare mitt byte trycker han upp sina däck mot mina. Metalltaggarna som monterats fast på däcken börjar borra in i mina och en krigspojke (som de kallas) gör sig redo för att hoppa över till min bil. Han lyckas nå mig men olyckligtvis för honom landar han på en av de vassa pikarna på mitt tak. Jag siktar harpunen mot bilens vänstra framdäck, skjuter, sliter loss det och kör vidare till nästa fordon.

Detta är en annons:

Den här bilen tillämpar en helt annan taktik, dock. Istället för att angripa mig från sidan håller sig den här föraren framför mig och använder den bakmonterade eldkastaren för att hålla mig på avstånd. Det fungerar och jag lättar lite på gasen. Jag vill köra om honom för att neka honom möjligheten till att använda hans främsta vapen men bergspasset vi för tillfället kör genom är lite för trångt. Dessutom börjar min bensin ta slut. Jag måste agera kvickt och jag inser plötsligt att där det finns eld måste det finnas en bränslekälla. Jag kör gasen i botten, plockar fram mitt avsågade hagelgevär och avfyrar en salva på min fiendes bränsletank varpå bilen exploderar. Ledarfordonet lämnas oskyddat och huvprydnaden är min. Jag känner mig som ödemarkens konung.

Mad Max
Mad Max har ett fotoläge som aktiveras genom att trycka ner båda spakarna samtidigt. Alla spel borde ha ett fotoläge.

Jag kunde bara tänka en sak när jag startade upp Mad Max på min Xbox One. "Om det här spelet är hälften så underhållande som den senaste filmen så kommer det vara grymt". Jag har inte sett originalet eller dess två uppföljare med Mel Gibson i huvudrollen och för ett par år sedan visste jag inte mycket mer om George Millers apokalypsfilmer än att de innehöll bilar och att undertiteln "Road Warrior" rockar. Sedan dess har jag dock, uppenbarligen, sett Mad Max: Fury Road på bio och har nog inte varit mig lik sedan dess. Millers senaste film klättrade utan problem upp sig på listan över mina favoritactionrullar någonsin. Vilken fullkomligt makalös film! Helt briljant. Och jag minns tydligt att jag på vägen hem från biograf Bergakungen i Göteborg tänkte "det där spelet som utvecklas hemma hos Avalanche ska jag nu hålla ögonen på".

Spelet Mad Max tar vid där vår antihjälte Max blir angripen av krigsherren Scrotus, son till Immortan Joe, och hans krigspojkar. De berövar Max på hans bil, "Black on Black", och lämnar honom för att dö. Det dröjer inte länge innan Max stöter på Chumbucket, en puckelryggad men begåvad mekaniker som bestämmer sig för att hjälpa Max bygga "the Magnus Opus", den elakaste krigsmaskinen som någonsin rullat på fyra hjul. De båda slår följe och resan mot Max hämnd tar sin början. Handlingen kretsar till stor del kring bygget av din nya bil och det är en simpel premiss som på pappret kan låta tunn, men efter att ha tillbringat lite tid i Max värld inser man hur livsviktigt det är att ha en duglig kärra för att överleva.

Mad Max
En av de många spelmirakel The Witcher 3: Wild Hunt erbjöd var självväxande skägg. Något sådant finns tyvärr inte i Mad Max men du kan byta mellan kort, långt och ännu längre skägg/hår i spelets menyer. Vi föredrar medium-alternativet, som är mindre uteliggare och mer Joel från The Last of Us.

Ditt fordon är inte bara ditt transportmedel. Det är ditt hem, ditt vapen, ditt verktyg och den enda värdefulla ägodelen du har i en värld där våld, kaos och förtryck är en daglig verklighet för alla som fortfarande lever i den. Det blir därför lätt att dras med i spelets entusiasm för motorer och innan jag visste ordet av hade jag inlett något av ett kärleksförhållande med mitt mästerverk till fordon. Jag kände mig driven och motiverad till att arbeta ihop tillräckligt med skrot för att kunna konstruera nästa uppgradering i fjädringskategorin och när jag efter mycket slit kasserar in den starkaste av spelets V8-motorer är tillfredsställelsen minst sagt påtaglig.

Spelvärlden är vackert realiserad av Avalanche. Torra öknar, övergivna, fallfärdiga byggnader och rostiga skeppsvrak är inte nödvändigtvis något som vi aldrig sett förut men det är lätt att se kärleken till förlagan i den Stockholms-baserade studions arbete. En gång när jag körde omkring i jakt på skrot lade jag märke till några konstiga bergsformationer och skumma stenar innan jag insåg att det var koraller jag tittade på. När jag visste att jag körde på vad som en gång var havets botten fick jag en helt annan syn på min omgivning och det är ett exempel på hur världen i Mad Max berättar en historia. Naturresurser är knappa och det förmedlas även genom fiffigt utformad spelmekanik. För att fylla på hälsomätaren måste Max dricka vatten som han kan hitta i daggfångare, alternativt äta hundmat eller likmaskar. Du behöver till och med bensin för att kunna hålla din bil i rullning och även om det är något jag behövde tänka på mycket mindre ju längre in i spelet jag kom var det uppfriskande att se bensin ens vara en del av ekvationen i ett spel.

Mad Max
Max är ett väldigt alldagligt namn i denna värld. Här finns det väldigt få som heter John, Jack, Ben, Ashley, Rachel och Megan. Istället har vi smickrande namn som Gutgash, Tenderloin, Stump Grinder, Stank Gum och Deep Friah. Helt underbart.

Mad Max, det vill säga själva spelet, är ett tvåsidigt mynt. På ena sidan har vi givetvis bilkörningen, lika explosiv och våldsam som fartfylld. Bilfysiken är underbar och står sig som en av spelets främsta styrkor. Det är tungt och, beroende på hur du skräddarsytt din bil, ibland snudd på svårstyrt - på ett väldigt bra sätt. Det kommer verkligen till sin rätt när man finner sig i en episk biljakt, lera och sand sprutas upp från marken under däcken och fordon exploderar hejvilt omkring dig. I jämförelse med hur leksaksbilarna i Just Cause 2 kändes att ratta är körkänslan i Mad Max helt fantastisk. Något som givetvis är glädjande då Max till skillnad från Rico Rodriguez inte har någon änterhake eller fallskärm att förlita sig på.

Spelaren tillbringar dock inte all tid i sin Magnum Opus, ibland kräver situationen att Max tar sig an Scrotus hejdukar till fots. Stridssystemet är definitivt inspirerat av det (fullständigt geniala) som går att finna i Rocksteadys Batman-spel men känns inte helt kopierat på samma sätt som exempelvis fjolårets Middle-Earth: Shadow of Mordor gjorde. Mad Max närkamper är brutalare och Max slagsmålsstil är mer primitiv än Läderlappens men det är responsivt, råbarkat och oerhört tillfredsställande. Flertalet spel har genom åren försökt plagiera Batmans slagsmål men Mad Max gör det i min mening bäst, hittills.

Mad Max
Mad Max är ingen shooter på något sätt men vår antihjälte har ett gäng vapen till hans förfogande ändå. Det avsågade hagelgeväret är det enda han kan bära med sig till fots men han kan plocka upp fiendens spikklubbor och granatspjut för närstridskamper. I hans Magnum Opus har han förutom geväret en harpun som kan slita loss specifika bildelar och ett sniper-gevär - bland annat.

Spelet är fullt av saker att göra vid sidan av huvudberättelsen och sidouppdragen. Fienden har en drös av olika läger som bara skriker om att rensas ut på krigspojkar, varav vissa av dem innehåller bossar kallade "Top Dogs" för Max att dela ut käftsmällar till. Om du hellre vill köra race finns det "Death Runs" att grotta ner sig i. Min favorit av dessa sidosysslor är dock att eliminera konvojerna som, när de är som bäst, erbjuder biljaktsaction som George Miller själv hade gett tummen upp för - med explosioner som hade gjort Michael Bay grön av avund.

Men visst finns här problem. För det första lider Xbox One-versionen, som jag har testspelat, av problem med bilduppdatering. Det är inte alltför vanligt men det hände mig ett par gånger att det trillade ner på 10-15 bilder i sekunden till synes helt utan anledning (men jag har hört att PC-versionen är av toppklass). Laddningstiderna som du tvingas utstå när du dött är inte de mest nådiga och av någon anledning finns det ingen handbroms i spelet om du inte känner för att byta till det alternativa kontrollschemat. Det är också synd att alla Top Dogs är snudd på identiska (bortsett från vissa skillnader i färg) både i hur du slåss mot dem och hur de ser ut.

Ett större problem är dock hur överväldigande spelets innehåll kan verka till en början då spelaren tidigt släpps lös i världen, fri till att utforska den utan mycket till rekommendation av vad som bör fokuseras på under de första timmarna. Sedan är det även synd att resurser som mat, vatten och bensin blir alldeles för lätt att få tag på ju längre in du kommer i spelet.

Mad Max
Det är alltid en god idé att med kikaren ta sig en titt på hur tätt försvaret är hos ett fiendeläger innan man stormar in.

Uppdragsdesignen kunde ha varit mer variationsrik också. Visst tröttnar jag aldrig riktigt på att spränga fiendebilar och ge krigspojkar på käften med mina hemgjorda knogjärn men det är svårt att inte tänka på vad som hade kunnat vara med lite mer experimentlusta i detta avseende. Tråkigast är det dock att Max Rockatansky själv är ganska så ordentligt generisk och ointressant. Vi får det berättat för oss att han sedan länge blivit sinnesförvirrad till följd av enorm personlig förlust och skicket i vilket världen befinner sig i men det får man aldrig se prov på. Tom Hardys karaktärstolkning var, trots väldigt sparsmakad dialog, helt oemotståndlig med hans egendomliga manér och råa charm men Bren Foster som gör rollen i spelet erbjuder beklagligt lite för att ge Max nyans och hans leverans av replikerna är tyvärr träigare än Groot.

Men ärligt talat - detta är verkligen ett fall där det goda överväger det onda. Det är ett spel vars olika aspekter inte nödvändigtvis erhåller världsklass men det är också ett spel som är mer än summan av dess delar. För mig är Mad Max årets hittills största överraskning och faktumet att jag kunde spela det under samma vecka som Metal Gear Solid V: The Phantom Pain släpptes utan att ständigt tänka på Big Boss och hans Diamond Dogs är det ultimata beviset på att ingen borde räkna bort det utan att ge det en ärlig chans - tillkortakommanden till trots.

Mad Max
Mad Max
Mad Max
Mad Max
Mad Max
Mad Max
Mad Max
Mad Max
Mad Max
07 Gamereactor Sverige
7 / 10
+
Grym fordonsfysik, tillfredsställande slagsmål, snygg spelvärld, explosioner att dö för, vilda biljakter, ljuvlig atmosfär
-
Träig huvudperson, repetitiv uppdragsdesign, enformiga bossar, instabil skärmuppdatering

En andra åsikt

Petter Hegevall
I min blogg skrev jag om Mad Max för en dryg vecka sedan. Jag skrev att den enformiga uppdragsstrukturen och slöa närkamperna drog ned mitt betyg (just då) till en sexa. Nu har jag spelat mer - mycket mer - och har lärt mig tycka om delar som tidigare framstod som slarviga, i min värld. Avalanche erbjuder inget strålande actionspel den här gången, problemen är för många, men kvaliteter som perfekt atmosfär, frän design och strålande actionracing gör trots allt att jag bumpat mitt betyg till en svag sjua. 7/10

Medlemsrecensioner

  • Ekneh96
    Jag tror det var många av oss som fick lite Mad Max-feber efter den suveräna filmen Mad Max: Fury Road som hade premiär i våras. Det var såklart... 8/10
Detta är en annons: