Svenska
Gamereactor
recensioner
Virtua Tennis 4

Virtua Tennis 4

En gammal sanning är att utvecklarbytet inför 2009 års spel är det sämsta som hänt Virtua Tennis-serien. En nyare, och långt dystrare, sanning är att Sega aldrig borde ha återtagit huvudansvaret. Den fantastiska resa som inleddes 1999 och som gett oss många minnesvärda stunder har nu förpassat sig själv till spelhavets botten genom en närmast havererad del fyra.

Prenumerera på vårt nyhetsbrev här

* Obligatoriskt att fylla i
HQ

När jag sätter i skivan för första gången och startar upp det som på förhand kändes som en självklar utmanare till Top Spin 4 är jag peppad bortom alla former av rimliga proportioner. Jag känner mig nyfrälst på tennis och nyfikenheten är total. Ett ljuvligt bildspel hälsar mig välkommen och jag kan inget annat än le. Inget kan då hindra mig från att med raska steg ta itu med karriärläget. Detta tennisspelens nav har alltid varit en akilleshäl för serien, men jag har haft både känningar och förhoppningar om att Sega ska våga ta ut svängarna ordentligt den här gången. Och visst är det så.

Karriären har nu genom arkadmagi förvandlats till en fyra säsonger lång resa över en spelplan, där varje säsong är ett kvarts år lång, med en Grand Slam-turnering som avslutning. Man gör väl kanske bäst i att inte fundera så mycket på realismen utan svälja konceptet utan protest. Den omtalade spelplanen ser ut som hämtad från något brädspel som återfinns i en välsorterad hobbyists garderob och är traditionellt uppbyggd med sammankopplade rutor som förgrenar sig över en världskarta.

För varje säsong finns en utsatt tidsgräns, inom vilken man bör ha nått fram till huvudturneringen. Dessutom finns ett krav på hur många stjärnpoäng som förslagsvis ska ha uppnåtts vid den tidpunkten. En dag förflyter genom att spelaren använder något av sina tre resekort, på mellan ett och fyra steg, eller något av sina inköpta specialkort. Därefter flyttas man det givna avståndet, ibland efter att ha valt en av två möjliga vägar. Väl framme i den nya rutan kan en av flera saker inträffa.

Virtua Tennis 4
Fokuset för spelarlicenser ligger nästan helt på nutida namn. I sig inget problematiskt, men anonyma spelare som Andrea Seppi och Philipp Kohlschreiber spär bara på saknaden efter Robin Söderling och de stora kanonerna från förr.
Detta är en annons:

Förutom diverse negativa händelser finns massor mer gynnsamma möjligheter. Från de simpla välgörenhets- och publicitetseventen som ger högre stjärnpoäng bara genom en knapptryckning, till de uppvisningsmatcher, småturneringar, proffsutmaningar och minispel som förflyttar skeendet till tennisbanan. Just minispelen är ju något av seriens adelsmärke och särskilt viktiga under karriärresan, då de är den enda chans som ges till träning. Att besegra Federer i en final är alltså ingenting i jämförelse med att krossa tallrikar med tunga grundslag. Som vanligt.

Traditionellt har dessa moment varit en stor del med charmen i Virtua Tennis. Dessvärre stämmer inte det längre när de gamla klassikerna fått ge vika för långt plattare och likartade varianter. Det är klart att ombyte förnöjer och jag kan sympatisera med en utvecklare som jobbar hårt med förändring, men det ändrar inte det faktum att en försämring alltid är en försämring. Att hälften av småspelen känns överflödiga är illa nog, men att det enda som sticker ut gör det enbart för att det har så lite med tennis att göra är extra illa. Jag pratar då om den variant där det gäller att föra en flock kycklingar till sin mamma innan illasinnade tennisbollar och ormar sätter stopp för planerna.

Så långt har jag inga större problem med karriärfunktionen. Det är en vågad, annorlunda variant som inte räcker hela vägen fram, men som lyckas underhålla till viss del. Allt är således frid och fröjd, sånär som på ett problem. Dessvärre går problemet under namnet "tennis". Matcherna följer spelets standardlängd och är små aptitretare om bäst av tre game. Förutom då uppvisningsmatcher som endast består av ett. En lustig detalj i sammanhanget är att speakern ändå förkunnar att "game, set and match" gått till vinnaren.

Virtua Tennis 4
Att styra slagen mot en kortlek för att samla på sig färg och kåk tränar samma moment som en handfull andra minispel. Oinspirerat är bara förnamnet.
Detta är en annons:

Att köra tre- och femsetare på vardera först till sex game som i verkligheten hade ju varit orimligt, precis som att halvlekar på 45 minuter i PES och 20 minuters-perioder i NHL blir på tok för klumpiga. Men att bygga upp någon form av dramatik, med matcher som böljar än hit, än dit, är i det närmaste omöjligt i detta format. Nej, tre set på vardera först till tre game, som i Top Spin, är klart mer lämpligt. Det känns nästan som att Sega vill förskona oss från att behöva befatta oss med någon faktiskt tennis.

En sympatisk tanke faktiskt, då matchkänslan är direkt hemsk. Mest alarmerande är den ballongartade fysik som skvallrar om att de ansvariga antagligen detaljstuderat sporten i fråga på månen. Visst går det att slå hårt och pressat emellanåt, men en typisk slagduell består till största delen av trötta fjompslag och en evig väntan på att få tillbaka bollen. Allra mest komiskt är att spelarna har en tendens att i nästan varje match dratta på ändan med sådan finess att jag började leta efter Stefan och Kristers namn i eftertexterna. Det hela är en enda kavalkad i styltiga rörelser, ryckigt speltempo och dråpliga inslag.

Viss glädje finns dock i de superslag som är en av spelets nyheter. Genom att spela på ett sätt som är i linje med ens spelartyp fylls en mätare på, som fulladdad kan omvandlas till ett spektakulärt dräparslag i slow motion. Jag ska villigt erkänna att det var en kunglig känsla att ta hem spelets motsvarighet till Australian Open med ett slowmotionhopp som avslutades med en flygande cross som också krossade min motståndares drömmar. Dock är det långt oftare så att dessa specialslag känns buggiga då visuellt ser ut att missa planen med en decimeter, men ständigt dömas in.

Virtua Tennis 4
Visuellt är det inget större fel på omgivningarna, men Virtua Tennis 4 saknar den där sprakande färgfesten som ofta funnits med tidigare, främst i minispelen. Spelarna däremot, är ryckigt animerade och stjärnspelarna ser i regel kusligt omänskliga ut i rörelse.

Ett Virtua Tennis som inte ens förmå att roa i partyläget är inget annat än ett monumentalt misslyckande, men med Top Spin 4 på butikshyllorna finns ingen anledning för oss att hänga läpp. Om du inte heter Rafael Nadal vill säga, du kan då ha ett och annat att diskutera med spelets grafikteam. Grafiken är nämligen precis som allt annat i spelet oerhört ojämn och pendlar ifrån klart tjusig till att väcka frågor om spelets designers alls sett människor i rörelse förr.

05 Gamereactor Sverige
5 / 10
+
Unikt karriärläge, roligt någon gång ibland
-
Katastrofal bollkänsla, korta matcher, långa laddningstider, fula spelare
overall score
Detta är Gamereactor-nätverkets medelbetyg Du kan sätta ditt eget betyg genom att klicka här

Relaterade texter

Virtua Tennis 4Score

Virtua Tennis 4

RECENSION. Skrivet av Christofer Olsson

En gammal sanning är att utvecklarbytet inför 2009 års spel är det sämsta som hänt Virtua Tennis-serien...



Loading next content