Gamereactor International Svenska / Dansk / Norsk / Suomi / English / Deutsch / Italiano / Español / Português
Logga in medlem






Glömt lösenordet?
Jag är inte medlem men vill bli det

Eller logga in med Facebook-konto
FacebookFacebook
RECENSION

THOR: GOD OF THUNDER

Bland gudar, isjättar och troll våldför vi oss med Thor och hans trogna hammare. Men egentligen vill vi bara slå Thor själv i ansiktet med den. Upprepade gånger. Daniel förklarar varför...


Trenden superhjälte-serier som blir film har varit stark några år nu. Och missförstå mig rätt nu - jag diggar de flesta filmer av den här typen. Men det märks att det börjar spåra ur en aning när en blekfet Seth Rogen castas som The Green Hornet. Nu har man börjat skrapat på bottnen, liksom.

Där nere har man även hittat Marvels Thor-serie, som är grund för den senaste filmadoptionen i raden. En film som ändå lyckas sticka ut en aning med sitt tema baserat på fornnordisk mytologi och en meriterad rollista. Med facit i hand blev det dessvärre inget vidare. Det blev istället en hemskt intetsägande nonsensrulle där Chris Hemworth mest vrålar besinningslöst och svettas testosteron ur sitt blonderade skägg.

Men nu är det egentligen inte film vi ska behandla här (i alla fall inte i den här sektionen), utan en superhjälte-serie som blir film som blir spel. Sådana finns det ju faktiskt ett par hyfsade utav. X-Men Origins: Wolverine vill jag minnas är det senaste. Men ja, vi kan klargöra det med detsamma: Thor: God of Thunder (The Video Game) sällar sig inte hit. Thor slänger sig självt i den andra, betydligt talrikare licensskräphögen. Och är någon egentligen förvånad?

Thor: God of Thunder
Nä, grafiken och karaktärsmodellerna är inget att hurra för direkt. Eller vad säger du, grise... Thor?
Detta är en annons:

Miljöerna är lika effektlösa som de är bleka. En scen som när Odins högborg Asgard står under belägring av isjättar skulle kunna vara så mäktig, men det halvdana grafikarbetet lämnar inga avtryck annat än en besk eftersmak. Designen är så fruktansvärt oaptitlig att jag nästan blir apatisk. Vem fan bestämde egentligen att Asgard skulle se ut som ett futuristiskt industriområde? Kanske är det troget sin serieförlaga, men det kan jag inte avgöra eftersom jag inte har läst serien. Hur som helst - smaklösheten vet inga gränser.

Storyn i Thor: God of Thunder är specialskriven för spelet, men delar filmens karaktärsdrag av meningslöshet. Egentligen är den bara en ursäkt för Thor att vifta med sin hammare.

Detta är en annons:

När jag hindrat den första anstormningen skickas jag ner till isvärlden Niflheim för att göra upp med Ymir i egen hög person. Niflheims frosthärjade landskap är en ännu tristare plats än Asgard. Jag längtar genast bort och hoppas att det ska bli bättre längre fram. När Ymir äntligen fått stryk skickas jag hastigt och lustigt till en brunmurrig skog där jag ställs mot en stam unkna träsktroll. Nej, det blir inte roligare omgivningar än såhär. Det är bara att inse.

Thor: God of Thunder
Rymdskepp möter fornnordisk asatro. Thor: God of Thunder är verkligen en designmässig sörja.

En betydande inspirationskälla är naturligtvis God of War-spelen, men storslagenheten, den grafiska briljansen och det spelmässiga flytet från Thors grekiska gudarival Kratos episka brutalfester lyser (såklart) med sin totala frånvaro. Utvecklarna Liquid Entertainment har tagit Unreal-motorn och jobbat efter förmåga. Tyvärr räcker det inte speciellt långt. Det är vad man kan förvänta sig av det genomsnittliga filmlicensspelet, helt enkelt.

Förutom oinspirerad nivådesign lämnar det visuella i Thor: God of Thunder överlag en del att önska. Thors animationer saknar flyt och följsamhet. Han slåss förvisso som en gud med ett ganska mäktigt utbud av kraftfulla attacker, men ändock en stelopererad sådan.

De två knappar som sköter grundattackerna kan kedjas ihop till olika kombinationer. En tredje används till att greppa tag i fienderna. Thors hammare Mjölnir fungerar även som en projektil för att dela ut skada från avstånd, och har man tillräckligt med magipoäng kan man släppa lös blixtar och dunder som delar ut förödelse på stora ytor.

Allt eftersom Thor förpassar diverse otyg till dödsrikets avgrunder samlar man så kallade Valor-poäng som sedan kan spenderas på att låsa upp nya attacker och färdigheter. Även om detta hanteras i årets hittills fulaste menyer känns det ändå överraskande ambitiöst och skänker faktiskt en gnutta variation till striderna.

Thor: God of Thunder
Thor släpper lös sina gudomliga krafter. Dessvärre ser den här bilden häftigare ut än vad spelet egentligen förtjänar.

Ändå blir det snabbt tradigt. Det beror på främst två saker. För det första är nivåerna till stor del uppbyggda som en sammanlänkad rad av små arenor, där ett bestämt antal fiender spawnas innan jag kan ta mig till nästa för att återupprepa processen. För det andra är fienderna sanslöst tråkiga att slåss mot. Förutsägbara, fantasilösa och sega som kackerlackor.

Jag väntar på överraskningen som aldrig kommer. Det stannar som där. Vid grafiskt odugligt, spelbarhetsmässigt supertrist och storymässigt intetsägande. Men något positivt för spelet ändå med sig, och det är att det ännu en gång blir relevant att namedroppa Segas och Creative Assemblys bortglömda actionpärla Viking: Battle for Asgard från 2008. För i jämförelse med det är Thor bara asa-dåligt.

03 Gamereactor Sverige
3 / 10
+
Några rätt häftiga attacker
-
Usel miljödesign, sega strider, meningslös story, stela animationer

Medlemsrecensioner

  • Jokez
    Licensspel har den senaste tiden fått ett litet uppsving, Toy Story 3 ansågs vara riktigt bra och för egen del hade jag rätt roligt med Rango. Det... 1/10
Detta är en annons: