Sanctum

Vissa genres är som knark. De tar sig in i ditt nervsystem och gör dig hög på livet och sen när de försvinner så tar de rushen med sig och lämnar dig kvar i en bottenlös tomhet. Ivrigt suktande efter nästa fix som skall ge livet mening igen. Tower defense är en sådan genre för mig.

Därför är jag snudd på arg över att Sanctum kommit in i mitt liv. För spelet har gjort att jag lagt väldigt många saker åt sidan. I många fall rentav roligare saker. Det är för att Sanctum är just det där knarket som jag pratade om. Det är det dessutom, i första-person!

I Sanctum spelar du som Skye, en elitsoldat som måste beskydda sitt hem Elysion One från en attackerande hord av utomjordiska insektsvarelser. Hennes uppdrag är simpelt, men allt annat än enkelt. Skydda Elysion Ones energikärna från de anfallande varelserna.

På förhand kan Sanctum tyckas som en ganska obskyr genrekorsning. Jag skulle rentav kalla den för modig. Fördelen med förstapersonsperspektivet är att du som spelare blir betydligt mer involverad i actionen när du befinner dig på mitt i den, istället för att likt i andra tower defense-spel sväva högt ovanför slagfältet som någon omnipotent krigsgud. Likväl så är det ändå en väldigt klassisk genreformell som väntar i Sanctum.

Du bygger upp ditt försvar, köper vapen, uppgraderar vapen, säljer vapen, köper nya vapen, andra vapen, bättre vapen och den bästa taktiken är som vanligt att bygga upp en labyrintisk golgatagång, riggad med allt från eltorn till hederliga kulsprutor, som fienden kan gå vilse i. Någon garanterad vinst ger det dock aldrig. Sanctum är svårt, även för erfarna genrekonnesörer. Ett felplacerat torn kan utgöra skillnaden mellan seger och förlust och därför är det viktigt att själv alltid delta på fältet med sin egen vapenarsenal.

Det hela fungerar väldigt smidigt tack vare de teleportörer som är generöst utspridda längs med banorna. Kontrollerna är gedigna och uppgraderingssystemet simplistiskt med väl avvägda vapen. Däremot är det i just förstapersonsläget som jag kan tycka att Sanctum har en del brister. Även om perspektivbytet är intressant så fyller det nämligen ingen större poäng. Fienderna attackerar dig aldrig personligen, utan skuffar dig möjligen åt sidan, vilket förtar en del av spänningen i matcherna. Istället känner man sig lite som en städare med automatvapen.

Spelet är riktigt läckert att titta på med sin kyliga futuristiska iPod look och dess mystiska aliens. Däremot så finns det bara tre banor i hela spelet, vilket förstås drar ner variationen och spellängden avsevärt. Visserligen finns det också ett multiplayerläge att hamra runt i, men de flesta spelare lär snart märka att det egentligen är lättare att spela spelet själv än att försöka samsas med någon online.

Sanctum har alltså en del brister som rumphugger upplevelsen något. Vilket för den sakens skull inte borde hindra någon med minsta kärlek till tower defense-genren att betrakta Sanctum som ett omedelbart köp med sitt blygsamma pris. Det är roligt, nyskapande och precis så där ljuvligt beroendeframkallande som ett bra tower defense-spel skall vara.