Jag hukar mig i det daggvåta gräset. Ser spåren i marken. Hennes spår. Odjuret som jag förföljt. Hon är nära nu. Jag kliver upp för en gräsbeklädd höjd. Drar mitt ena av två svärd. Det i silver. Det som dödar fascister. Döljer det så att bladet inte ska spegla fullmånen ovanför mig. Jag sänker andningen. Tar lätta steg i natten. Försiktigt så att örtdryckerna i mitt bälte inte ska klinga mot varandra. Jag ser henne. Hon är vacker. Hon skall dö. Jag väljer ut en behållare ur bältet med gul vätska. Tyst låter jag den rinna ner för halsen. Känner hur effekten tar vid. Hur mitt nervsystem ritas om. Sen...

Sen så låter jag instinkterna ta över.

The Witcher 2: Assassins of Kings är ungefär så primal och mörk som fantasy någonsin blir. Det är inte att sitta i ett rådslag i ett vackert vitt slott. Inte är det heller att rädda en näpen prinsessa undan en ondsint trollkarl. The Witcher 2 är att ha ett knytnävsslagsmål med en bödel i spöregnet, att springa från alviska terrorister, att spotta en drake i ögat och att slita ansiktet av en succubus. Det är också ett av årets hittills bästa spel.

I The Witcher 2: Assassins of Kings tar du dig återigen an rollen som den buttre Geralt, en så kallad witcher. Ett mutantsläkte i människovärlden, som genom intelligent design tagits fram för att jaga och dräpa monster. Deras fysiska förmåga överträffar vida de mänskliga gränserna och de klarar dessutom av att kanalisera de magiska energier som finns i världen. Egenskaper som samtidigt också dömt dem till ett evigt utanförskap av att leva och andas i stridens hetta. Geralt är likt de flesta witchers, en ensamvarg. En cyniker och antihjälte stöpt i samma form som Clint Eastwoods "Mannen utan namn". En laglös man i ett laglöst land. Som så många gånger förr så befinner han sig i trubbel. Anklagad för ett mord som han inte begått måste han bege sig ut i världen för att hitta den sanne mördaren och rentvå sitt namn.

Med sitt ursprung i den polske författaren Andrzej Sapkowskis böcker är The Witcher 2 ett fantasyrollspel som tagit ett steg åt sidan från genrens traditionella element. Istället har utvecklarna CD Projekt valt att skriva en helt egen regelbok. Och som de skriver den! Det första The Witcher var ett intressant rollspel på många sätt och vis. Att spela dess uppföljare är däremot som att se hundratals visioner om det perfekta fantasyrollspelet explodera framför ögonen likt ett fyrverkeri i ultrarapid.

Kalla mig gärna korkad, men jag är inte alltid så förtjust i komplexa PC-spel. Jag gillar när spel är tydliga, fartfyllda och medryckande. PC-exklusiva spel tycks nu för tiden snarare vara designade för att vara så oinbjudande och snåriga som möjligt. Allt för att de ska skrämma bort alla konsolspelande nimrods som förstör spelandet för de omnipotenta PC-elitisterna. På vägen tycks man glömt bort att det inte är bra speldesign att kräva att spelaren skall behöva memorera grafer, flödesscheman och statistik för att sedan klara utmaningar genom trial & error. Utan bara en klassisk Skinner-box-teknik som fyller ett nästintill onanistiskt syfte av självbekräftelse för jag-svaga invidier med alldeles för mycket fritid.

Därmed inte sagt att jag själv inte skulle spela min beskärda del av komplexa PC-spel. Jag spelar dem i mängder. För jag medger att det finns få saker som är så underhållande som när du äntligen hittar det där spelsystemet som både lyckas vara involverande och varierat samtidigt som det är också är så djupt att du kan dränka en giraff i det. Detta är något som The Witcher 2 gör helt enastående. Inte just dränka giraffer, men erbjuda ett fungerande och för det mesta lyckligt giftermål mellan ett roligt spelsystem och ren och skär PC-elitism.

För tro mig. The Witcher 2: Assassins of Kings är spelet som alla PC-vurmare väntat på sedan Crysis släpptes 2007. Som visar vilket otroligt långt försprång som plattformen egentligen har över spelkonsolerna. Hur död folk än säger att den är. Systemkraven som följer med på köpet skulle i och för sig kunna få dopade Nasadatorer att gråta blod, men det spelar ingen roll. Panta burkar, råna en bank, sälj din mamma, för du bara måste spela The Witcher 2 i full grafisk härlighet med sina massiva fältslag, lummiga skogar och blodisande monsterväsen återgivna i sådan grafisk excellens att benen ger vika. Det är som att se en liten bit av Gud.

Framförallt finns det en naturlig följsamhet i den egenbyggda grafikmotorn som jag sällan skådat tidigare. Som lyfter fram The Witcher 2: Assassins of Kings egna estetiska karaktär och ton. En ton som olikt mycket amerikansk fantasy inte är saxad direkt från J.R.R. Tokien, utan snarare dragit nämnda författare bakom en häst genom ett skitigt torg i Digerdödens England, och därefter kryddat den trasiga kroppen med lika delar influenser hämtade från bröderna Grimms insamlade sagor, såväl som den svordomsrika fantasylitteratur som vi har idag.

Det är mystik uppblandad med hård diskbänksrealism. Vilket kan tyckas minst sagt ovanligt i en genre som definieras av just orealistiska saker så som dvärgar, älvor och troll. Atmosfären blir i vilket fall egensinnig och går inte bara genom presentationen utan även själva spelsystemet, som ger en direkt känsla av att jag faktiskt spelar en muterad fantasyupplaga av Per Moberg. CD Projekt har gjort nära på allt rätt i sina förändringar av spelsystemet från det första spelet. Oftast i form av saker som jag själv inte ens tänkt på. Resultatet är ett av få spelsystem som verkligen förtjänar att beskrivas med orden "lätt att lära, svårt att bemästra."

Witchern Geralt är en begåvad multitalang som löser de flesta situationer genom en kombination av när- och långdistansvapen, magi, fällor, studier och funktionshöjande preparat. Detta oavsett om han ska ut och döda monster, lura den lokala ordningsmakten eller bara vill ligga. Motståndet är oftast utmanande, för att inte säga svårt och vill du komma någonstans i världen så gäller det att behärska samtliga av Geralts förmågor. Ofta blir det därför väldigt mycket att hålla reda på, men systemets djup är så förföriskt inbjudande att varje ny förgrening på Geralts växande talangträd känns som att bända upp en helt ny skattkista.

Witcherns äventyr bjuder dessutom på mer variation än vad CD Projekts konkurrenter förmodligen tycker är tillåtet. Du jagar monster, invaderar borgar, brygger drycker, smyger i fängelsehålor, slåss mot odjur stora som berg, gängar med tusen olika damer, skapar magi och mycket mer än vad jag har hjärta att avslöja här. Alla bitar fungerar förstås inte lika bra, så som smyguppdragen, men i det stora hela lyckas CD Projekt med bravur att lägga ett svårt pussel av vitt skilda spelement, som de flesta utvecklare aldrig ens vågar börja på.

Sett till historien så gör The Witcher 2 ett bra jobb med att berätta en misantropisk historia om svåra saker som utanförskap, sexualitet, rasism, terrorism, våld och ond bråd död. På den här punkten är CD Projekt inte riktigt lika vassa som sina kanadensiska blodsbröder i Bioware. Berättandet svajar till regelbundet och det finns både en och två röstskådespelare som jag gärna hade sett framför ett tåg, men allt som allt imponeras jag ändå av de enorma ambitionerna.

Likt i förra spelet görs det en poäng av att inte dela upp världen i svart och vitt, rätt och fel. Istället håller The Witcher 2 sig i skiktet där emellan och låter allt vara mulet mörkgrått. Du kommer vid vid otaliga tillfällen ställas inför svåra moraliska beslut och väga dina svar i munnen så länge som tidsgränsen tillåter. Systemet är inte utan viss förvirring när ett trevligt svar egentligen var ett sardoniskt, men det är inget som stör nämnvärt när utbytet av upplevelsen är den ständigt kittlande känslan av att det kan gå hur som helst.

The Witcher 2: Assassins of Kings är likt sin antihjälte Geralt ett rollspel som går sin egen väg. Som inte kompromissar eller faller för grupptryck från stora genrediskurser, utan istället använder vad än för medel som krävs för att ge oss spelupplevelsen som den tror är bäst. Resultatet är ett actionrollspel olikt något annat i sin genre. Som lämnar konkurrenterna i ett dammoln bakom sig och får oss att återigen vilja sjunga PC-plattformens lov. Hur död den än må vara.