Svenska
Gamereactor
recensioner
Child of Eden

Child of Eden

Skaparna av Rez är tillbaka med en ny musikalisk upplevelse som ska tilltala alla sinnen. Elfving har rest genom färgglada världar med både Kinect-kamera och handkontroll, och det har varit en intensiv tripp...

Prenumerera på vårt nyhetsbrev här

* Obligatoriskt att fylla i
HQ

Även om det "ser ut som en Libresse-reklam" som min medspelare uttryckte saken, är introt till Child of Eden ett finstämt litet klipp. I den Alice i Underlandet-doftande prologen får vi se en sockersöt flickas uppvaknande i en lustgård med kristallklart vatten och omöjligt grön vegetation. Hon ser nöjd ut. Riktigt harmonisk. Ända tills svart sörja omsluter hennes värld och vi får reda på att något verkligen inte står rätt till.

En effektfull start. Trots eventuella kopplingar till sanitetsprodukter.

Det hjälps inte, jag köper faktiskt den (skenbart) pretentiösa och vaga storyn som presenteras innan Child of Edens första bana. Lumi, som flickan heter, är först med att födas på en annan planet. Hon drömmer om Jorden och hur det kan vara där. Precis som för alla andra människor sparas hennes minnen i Eden, det namn Internet har fått i en ganska nära framtid. När Lumis minnen sedan upptäcks måste de rensas på datorvirus, och där kommer du in i bilden. En spelresa påbörjas där syn, hörsel och kropp enligt skaparen Tetsuya Mizuguchi ska komma samman i ljuv harmoni.

Child of Eden
I den första världen påminner Child of Eden starkt om föregångaren Rez, men designen blir mer färgglad och livfull i spelets övriga 'archives'.
Detta är en annons:

Child of Edens närmsta släkting heter Rez, vilket kom att bli en kulthit tack vare sitt pumpande soundtrack och unika upplägg. Child of Eden har bytt vy till förstaperson, men består i stort sett av samma mekaniker; du åker på räls genom psykedeliska skärmsläckarvärldar, markerar de fiender du vill attackera och skickar sedan ut attacken. Allt till tonerna av J-pop/synth/techno som i likhet med Bit Trip-spelens ökande intensitet sakta men säkert förstärker inlevelsen. Temat Heavenly Star har du hört i både Lumines och No More Heroes tidigare, men det fungerar fint som menymusik och musikalisk inramning.

Banorna kan bara beskrivas som interaktiva konstverk. Cybervärldarna är oerhört fantasifulla och lyckas ofta vara organiska, mekaniska och digitala på samma gång. Tankarna går till estetiken i Tron-filmerna, men Child of Edens design är ljusare och mer färgglad; effekten blir som att ligga i ett bollhav av discokulor och titta i två kalejdoskop samtidigt. I Child of Eden är det aldrig någon tvekan om att jag befinner mig inuti ett datorystem, men samtidigt bevittnar jag valar, celldelning, kugghjul och joggare (!) under min rensning av infekterad mjukvara. När bilder av Lumis ansikte blinkar till är det svårt att undvika rysningar och applåder för den trippiga upplevelsen. Detta ska med fördel spelas i ett mörkt rum, med hög volym och på en stor skärm.

Under de senaste heta sommardagarna har jag även spelat Child of Eden med golvfläkt. Det var en ypperlig kombination.

Child of Eden
Musiken i Child of Eden är skapad av Genki Rockets. Det japanska bandet i fråga har fiktiva medlemmar och frontas av Lumi, Child of Edens frontfigur.
Detta är en annons:

En del av den effektiva inlevelsen är - och nu kommer två ord jag sällan kombinerar - Kinects förtjänst. I stället för att svepa över de färgglada fienderna med en analogspak pekar du med din hand, och för att avfyra skotten gör du en knuff mot skärmen, snarlik en "force push" i Star Wars. Högerhanden styr det mest effektiva vapnet vars sikte kan låsa åtta mål på en gång. Vänsterhanden pepprar virveltrumme-skott som är effektiva mot lila fiender och missiler. Sträcker du upp bägge armarna aktiverar du Euphoria, en slags smartbomb som rensar skärmen på datoriserat oknytt.

Bortsett från en liten, liten fördröjning fungerar detta riktigt bra, vilket efter en uppsjö usla Kinect-spel är mycket roligt. Jag känner mig som en trollkarl som kastar besvärjelser och för första gången sedan Dance Central tillför Kinect-viftet faktiskt något. När jag spelar Child of Eden är jag ...Gandalf. Gandalf den Neongrönlila, under sitt extraknäck som dörrvakt på en ravefest, ropandes You Shall Not Pass! till de datorvirus som infekterar Lumis minnen.

Värt att nämna är att det även går finfint att styra Child of Eden med en vanlig handkontroll. När du vill plocka maximalt antal poäng eller bara är trött i armarna så är detta ett välkommet alternativ.

Child of Eden
Q Entertainment har sagt att man vill göra folk glada av att spela Child of Eden. Detta är ett bildbevis på att ambitionen uppnåtts.

Child of Eden består av sex världar - eller "arkiv" - som alla tar dryga tio minuter att klara. För att avancera till nästa värld måste du samla ihop tillräckligt många stjärnor i de föregående banorna, vilket du gör genom att klara dem så elegant som möjligt, genom poängbonusar och smart Euphoria-användande. Precis som i Rez är banorna inte jättelätta, så du bör ställa in dig på att spela om dem flera gånger. Detta påverkar tempot negativt, och fler men kortare banor hade kanske varit en idé för Q Entertainment. Då banorna är så fantasirika och medryckande är dock upprepningen överkomlig. Här finns också ett Enjoy Eden-läge att låsa upp, där du kan spela utan att någonsin bita i gräset.

När banorna är avklarade och du samlat alla stjärnor finns inte direkt mycket kvar att sysselsätta sig med. Visst, du kan bläddra genom den artwork du låst upp, kika på en Take on Me-liknande musikvideo för låten Heavenly Star, eller slå rekord och kämpa dig genom leaderboards online. Men helst av allt spelar jag helt enkelt någon av banorna en gång till (oftast den industriella Passion, full av enorma kugghjul och tåg) för att njuta av musik och grafik. Antalet speltimmar är alltså inte det mest imponerande, men kvaliteten på dem kompenserar.

Child of Eden
Det finns gott om fiender att zappa, allt från små underhuggarfjantar som bara tål ett skott, till gigantiska bossar som måste nötas ned i omgångar.

Q Entertainment har alltså skapat något mycket engagerande och unikt, ett smörgåsbord för ögonen som passar lika bra för ensamspelande som på fest. Child of Eden är det bästa Kinect-spelet hittills och har gett mig en ny syn på Microsofts kamera - med rätt idé och tillvägagångssätt går det ju faktiskt att göra bra spel till den. Det slår mig hur andra Kinect-titlar med sina sprattelkrav fått mig att stå still som en staty, i ren protest. Efter en omgång Child of Eden däremot, där bara armarna behövs, märker jag av en lätt ömhet i vänsterfoten. Den har stampat takten hela tiden.

HQ
08 Gamereactor Sverige
8 / 10
+
Hypnotiskt upplägg, fantasifulla och vackra världar, medryckande musik, bra Kinect-stöd
-
Inga checkpoints, lite för få banor
overall score
Detta är Gamereactor-nätverkets medelbetyg Du kan sätta ditt eget betyg genom att klicka här

Relaterade texter

Child of EdenScore

Child of Eden

RECENSION. Skrivet av Jonas Elfving

Jonas Elfving har rest genom färgglada världar med både Kinect-kamera och handkontroll, och det har varit en intensiv tripp...



Loading next content