Gamereactor International Svenska / Dansk / Norsk / Suomi / English / Deutsch / Italiano / Español / Português
Logga in medlem






Glömt lösenordet?
Jag är inte medlem men vill bli det

Eller logga in med Facebook-konto
FacebookFacebook
RECENSION

DUNGEONS & DRAGONS DAGGERDALE

I en tid när fantasy i TV-spelsform är hetare än någonsin och spel som Dragon Age och Demons's Souls fyller spelarna kollektiva hjärtan så finns det en urlicens som återigen vill göra sin röst hörd. Dungeons & Dragons!


För mig har det alltid funnits något väldigt motsägelsefullt i att göra TV och dataspel baserade på bordsrollspel. Bordsrollspel bär på oändliga möjligheter och resurser som bara fantasin sätter gränserna för. TV och dataspel är istället bundna till ett fast regelverk och form. De går alltså mot själva principen som driver spelandet genom att försöka skapa någon slags simulator. Visserligen finns det fördelar i det, som att presentationen kan realiseras bättre med bild och ljud, men likväl så tävlar den även här med folks fantasi, som är betydligt bättre på att fylla igen luckor än några grafikmotorer.

Likväl så förstår jag däremot att i en tid när fantasy i TV-spelsform är hetare än någonsin, så vill fantasyspelens urlicens, Dungeons & Dragons, förstås också ha en bit av kakan. Därav Dungeons & Dragons Daggerdale. Ett bite sizeat grottröjaräventyr utformat på många sätt som ett typiskt spelmöte i Dungeons & Dragons klassiska stil. Sparka in dörren, döda monstret och sno skatten.

Dungeons & Dragons Daggerdale
Du kan spela som krigare, tjuv, trollkarl, magiker och det var allt jag.
Detta är en annons:

Stilen är pompös, högtonig och precis lagom skitnödigt i tonen för Dungeons & Dragons. Däremot är det långt ifrån så atmosfäriskt att man kan höra ekot från T20or rulla i fjärran eller colaburkar som öppnas. Dungeons & Dragons Daggerdale undviker istället flitigt all form av karaktär och satsar på att landa på alla de största gemensamma nämnarna. Som att: Alver är snygga och heter saker som Euiowoliyen. Eller att: Dvärgar är korta och heter saker som Zarven Gemviper.

Detta är en annons:

Varefter utvecklarna verkar tycka att det räckt så och sedan blankt struntat i att införa några fungerade kontroller, intressanta uppdrag, tilltalande presentation eller något annat av egentligt spelvärde. Daggerdale är alltså en äcklig liten expgrinande spelsörja som tagit några av rollspelsgenrens sämsta bitar och spänt ut dem så långt det går. Att Daggerdale är det första spelet som baserar sitt levelsystem på den fjärde upplagan av Dungeons & Dragons regler, ger inte heller det någon fördel när leveltaket ändå nås redan vid level 10.

Dungeons & Dragons Daggerdale
Striderna är finesslösa. Man känner sig snarare som en städare än som någon häftig äventyrare.

Co-op läget där man tillsammans med sina kompisar kan utföra samma lövtunna expgrind är förstås lite mer dräglig men så snart tanken att "Vi skulle kunna spela riktiga Dungeons & Dragons istället när vi ändå är samlade" far genom huvudet så sträcker sig händerna kollektivt mot powerknappen snabbare än en tjockis efter den sista chokladbollen. För tro mig. Vanliga DND är mycket, mycket, mycket, mycket, mycket, mycket roligare.

04 Gamereactor Sverige
4 / 10
+
Co-op-läget är väl trevligt
-
Trist användande av fjärde regelupplagan, tråkig presentation, finesslöst spelsystem, billigt spelupplägg
Detta är en annons: