Gamereactor International Svenska / Dansk / Norsk / Suomi / English / Deutsch / Italiano / Español / Português
Logga in medlem






Glömt lösenordet?
Jag är inte medlem men vill bli det

Eller logga in med Facebook-konto
FacebookFacebook
RECENSION

SHADOWS OF THE DAMNED

Vi har tagit på oss en lila jacka och klafsat runt bland bossar och bebishuvuden i demonernas rike. Männen bakom Resident Evil och No More Heroes bjuder på skruvad helvetesfärd i Shadows of the Damned...


Jollret är lika glatt som obehagligt. Jag har nyss tryckt in en jordgubbe i ett bebishuvud monterat i en grinddörr och nu är ungen mätt. Med en rap och ett gnek slås dörren upp. Minuten senare skjuter jag ett ljusskott i ett gethuvud för att lysa upp helvetets kullerstensvägar. Crunch-crunch, låter getabockens tuggande på ett märkligt mellanmål. Ytterligare en stund senare tappar min flickvän huvudet (igen), en niometers-demon pissar mörker i en fontän och min sidekick drar sura ordvitsar innan han förvandlas till bössan "hot boner".

Vad i fridens namn är det jag spelar?

Det är förstås Shadows of the Damned, frukten av en vänskap mellan Suda 51 och Shinji Mikami, skapare av bland annat No More Heroes respektive Resident Evil. Garcia Hotspur, utrustad med såväl lila jacka som stark mexikansk brytning, jagar sin flickvän nere i Helvetet och slaktar varje underjordisk best han får syn på. Hans Vergilius på färden är sidekicken Johnson, före detta demon, numera sysselsatt med att extraknäcka som ditt eldvapen.

Shadows of the Damned
Demonerna varierar mellan vanliga drönare som sänks av ett headshot och tuffare killar med rustning.

Handlingen sparkar igång när Garcia hittar sin käresta Paula hängandes i en snara, inte alls så livfull eller attraktiv som han minns henne. En demon med tre par ögon vill göra Paula till sin hustru nere i Helvetet och drar iväg henne till ett vindpinat mörker. Garcia hoppar naturligtvis ned efter, och inom kort står han framför Helvetets portar. De lyser i grönt neon.

Så är det. Och denna tolkning av Hin Håles hem är faktiskt riktigt rolig och originell, och en bra bit från de striktare och mer klassiska skildringarna som i exempelvis Dante's Inferno. Här finns gott om what the fuck-ögonblick och när skaparduons ambitioner om att göra något mörkt och skruvat väl sitter är det briljant. Bebishuvudena och getterna har jag redan nämnt. Portar invirade i demon-könshår trasslar man ju heller inte direkt med dagligen. Hästar som bajsar högar av utvidgande mörker är ...intressanta. Jag faller även pladask för de morbida sagoböcker jag hittar i underjorden, där obehagliga (men riktigt välskrivna) småhistorier varvas med ibland nästintill pornografiska illustrationer.

Shadows of the Damned
Garcias vapen är stora, ljudliga och unikt designade. Ett av dem avfyrar tänder. Helvetesdemoner hatar sånt, tydligen.

Actionpartierna påminner om de i de senaste Resident Evil-spelen; allt från sikte, uppgraderingar och mystiska vapenmånglare som dyker upp med jämna mellanrum doftar av Capcoms zombiespel. Du har dock bara tre vapen: pickadollen Boner, kulsprutan Teether och en hagelgevärsliknande konstruktion som gör demoner till köttsoppa, men dessa kan uppgraderas med hjälp av kristaller och känns alltid roliga att plocka fram. Det bjuds även på lite närstrider, antingen i form av en avslutande sparkmanöver på halvdöda fiender, eller en snabb armbåge i plytet på de som råkar befinna sig bakom dig. Även sidekicken Johnson går att svinga som en klubba mot Helvetets intresseförening.

Bossarna kommer relativt tätt och även om de är lite väl lätta att ta kål på (hej uppenbara-svaga-punkter!) har de designats med fantasi. En gigantisk demon till häst som jagar mig i cirklar blir en trevlig envig, och en kråkliknande figur som skriker "FUUUUUUUCK YOUUUUUU" med kraxig stämma ett nöje att göra till ex-demon. Tidigt i spelet jagas du även i trånga utrymmen av en fläskig lirare, med starka vibbar av Executioner-aset i Resident Evil 5. Bra grejer.

Det är för det mesta hyggligt kul att göra mos av demoner, men banorna där monstren huserar är väldigt linjära och de få pussel som står mellan dig och en rak promenad mot mål handlar mest om att hitta mellanmål till nästa bebisdörr, eller att i ondskemörker skjuta på switchar. En återkommande sekvens, där en besatt Paula jagar en för att utdela en Blötpuss of Death, är designad för att erjbuda variation, men fick spelas om så många gånger att jag slet mitt demonkönshår i frustration. Öppnare och mer varierade banor hade kunnat putta upp Shadows of the Damned till ett ädlare betyg.

Shadows of the Damned
Garcia "Fucking" Hotspurs (ja, han kallar sig själv för det) personlighet pendlar mellan driven demondräpare och avspänd skämtare.

Tankarna går också till Alan Wake, då ljus och mörker är en central del i striderna. I Helvetet dör du nämligen ganska snabbt om du inte håller lyset igång, vilket åstadkoms genom att tända ovannämnda getabockar, sätta igång fyrverkipjäser eller följa efter hjälpsamma hindi-sniglar (jäpp) vars skinande antenn lyser upp din väg. Ofta måste du dock befinna dig i mörkret för att komma vidare; vissa switchar och svaga fiendepunkter syns nämligen bara i den dödliga skymningen. Jag är lite kluven till det här upplägget. I ena sekunden gör det demonfighterna intensiva och skönt paniska, i den andra blir de bara irriterande.

Det finns ett till problem, och lite av en besvikelse, som blir tydligt fort. Trots den vridna, mörka designen och försök till krypande obehagsscener blir man nämligen aldrig riktigt rädd. Anledningarna är flera. Ruttna ordvitsar och långsökta fräckisar står till exempel som spön i backen, både från Garcia och Johnson. Det är mest demonföljeselagaren som står för all comic relief, och helhetsupplevelsen blir inte mindre flamsig av den hopplöst fjolliga röstcastingen i det fallet. Det känns helt enkelt som om Grasshopper försökt sitta på två stolar samtidigt. En elektrisk, och en skämtmodell i gummi.

Shadows of the Damned är dock en smärre designtriumf och du har garanterat inte sett något liknande. Spelmässigt har det sina brister, men är du sugen av slafset från sprängda demoner och ljudet av rysligt bebisgråt kommer du inte att bli missnöjd.

Och just ja: musiken under laddningsskärmen är briljant.

07 Gamereactor Sverige
7 / 10
+
Skönt skruvad design, klafsiga demonstrider, bra musik, bra spelkontroll
-
Linjärt, flamsig humor, försöker förgäves vara läskigt

Medlemsrecensioner

  • lethe2000
    Vad får man om man mixar Sudo51 galna idéer med en hälsosam dos Resident Evil 4 och glaserar det med tonerna från Silent Hill? Man får Shadows of the... 8/10
  • 5murfen
    Det hela började med att jag förälskade mig i trailern till Lollipop Chainsaw. Sedan förälskade jag mig i själva spelet. Efter det hamnade Suda51 på... 8/10
  • Noire
    Garcia en stenhård tatuerad demonjägare. En latino med en rapp tunga och en lika rapp sidekick i form av ex Demonen Johnson. Jag har kämpat mig... 8/10
  • gustav22
    Demon jägaren Garcia Hotspur och hans demon pistol Johnson jagar en ren-liknande demon i en gränd och demonen frågar om Garcia flickvän Paula... 6/10
  • Gamble1221
    Tre stora japanska namn: Sudda51 (No More Heroes), Shinj Mikami (Resident Evil), och Akira Yamaoka (musiken i Silent Hill), har samlats för att göra... 8/10
  • Halfwaybeef
    Nu har jag vänt upp och ner på helvetet, skövlat horder av människoätande demoner och förtärt en onaturlig mängd alkohol i jakt på min bortrövade... 7/10
  • Jokez
    Goichi Suda Shinji Mikami Akira Yamaoka Dessa tre herrar har varit med och skapat action-skräck spelet Shadows of the Damned. Namn som ska få mig... 6/10
Detta är en annons:
BETA +