Gamereactor International Svenska / Dansk / Norsk / Suomi / English / Deutsch / Italiano / Español / Português
Logga in medlem






Glömt lösenordet?
Jag är inte medlem men vill bli det

Eller logga in med Facebook-konto
FacebookFacebook
RECENSION

INFAMOUS 2

I uppföljaren till spelvärldens mest elektrifierade sandlåda får vi chansen att ytterligare finslipa superhjälteförmågorna. Redaktör Mäki har rusat runt med Cole och gjort New Marais osäkert i Infamous 2...


Jag blickar ner över New Marais, ståendes högst uppe på toppen av ett rokokoinspirerat kyrktorn. Livet har sin gång där nere på gatorna, trots alla olyckor som drabbat stan, både oljeutsläpp och översvämningar. Jag panorerar runt med kameran mot den blodröda solen och känner mig riktigt väl till mods. Det kanske jag inte borde, för på radarn ser jag hur två personer nere på marken behöver min hjälp. En tant håller på att bli rånad av två beväpnade rednecks med maskingevär, och jag kastar mig ner mot marken för att assistera henne. Ja, eller varför inte dräpa dem alla...

Infamous 2 är den typ av uppföljare jag gillar allra mest. Istället för att försöka förnya och göra om så mycket att grundidén tar stryk, har Sucker Punch valt att förbättra det som redan var bra. New York-inspirerade Empire City har bytts ut mot New Orleans-inspirerade New Marais, det finns nya sidekicks och en annan story, men i övrigt är det sig väldigt likt. På det bra sättet.

Det betyder i praktiken ett spel till bredden fyllt med ännu mer superhjältekrafter och massor av nya moraliska val att göra. Där Infamous var ett ganska mörkt och ondskefullt spel med en ganska motvillig hjälte, känns Infamous 2 mer som en äkta superhjälteserie ska göra. Cole MacGrath är tillbaka och trivs med livet på ett helt annat sätt än i originalet. Nu vill han hjälpa folk, se till att han blir ännu mäktigare och tvekar inte att skämtsamt slänga käft med sina kumpaner.

Infamous 2
New Marais har inte lika många höga byggnader som Empire City, men saknar inte bra ställen med fantastisk utsikt.
Detta är en annons:

Det gör att jag som var så ond att mätaren höll på att slå över i föregångaren inte kan förmå mig till att spela som taskmört i Infamous 2. Cole är en superhjälte för bövelen. Här assisterar jag i stället polis när det behövs, hjälper folk att återfå borttappade saker, gör insatser vid personrån och mycket annat.

Fast den största delen av tiden spenderar jag dock på att förbättra mig själv. Hela historien om varför Cole hamnat i New Marais kommer från det faktum att Beast precis i början av spelet sliter hela Empire City i stycken. Något som känns lite snopet. Nu var jag visserligen så ond att jag åstadkom det på egen hand i ettan, men min snälla Cole räddade staden och det känns konstigt att få veta att det var helt förgäves bara minuten in i tvåan.

Detta är en annons:

Nåväl, en ren petitess och striden mot Beast är förbaskat cool, superhjälte-stylee. Med Empire City förvandlat till murbruksströssel beger man sig av till New Marais för att dels ta itu med flera problem där borta, dels för att förhoppningsvis blir lite starkare på kuppen så man kan dänga Beast. Knappast någon story som aspirerar på Nobelpris, men spel som Crackdown hade heller just ingen story och var precis lika roligt för det.

Infamous 2
Djupaste södern i USA vore naturligtvis inte komplett utan stora plantageanläggningar som påminner om en svunnen tid under konfederationens fana.

Här skapar man ju sin egen underhållning, snarare än något annat. Och för mig som älskar den amerikanska södern är valet av New Marais ljuvligt. Gatorna kantas av färgklickar till människor, de franska kvarteren är sinnessjukt mysiga, enorma plantager påminner om tiden då rikedomen kom från bomull och såklart massor av träsk. En riktig schablonbild av Södern som är gjord med mycket värme.

Sucker Punch har gjort ett gott jobb med att göra spelsystemet i Infamous 2 smidigare än i ettan. Cole studsar vigt mellan husväggar som nu är enklare att bestiga än någonsin och bilduppdateringen och animationerna är också bättre. Det finns dock en brist man helt missat att åtgärda och som faktiskt fungerar sämre än i ettan, nämligen striderna.

En av nyheterna i Infamous 2 är nämligen Amp. Ett nytt vapen man får i spelets ingress, tänkt att fungera i närstrid. Problemet är bara det att Sucker Punch inte alls byggt ett spel som lämpar sig för närstrid. Fienden skjuter på en och det är svårt att komma undan. Kameran trilskas och ofta ser man inte vem man slår mot eller var denne står, utan man utdelar menlösa slag i luften i fåfänga försök att klappa trut.

Infamous 2
Cole är inte lika emo i Infamous 2, utan en skojfrisk herre det är lätt att tycka om. Designen av honom är dock horribel med tejpade fingrar, fula tatueringar, lam klädsel och en allmän känsla av att Sucker Punch helt enkelt inte vet hur en cool hjälte ska se ut.

Inget jätteproblem dock eftersom Cole naturligtvis har sina bokstavligt talat elektriska förmågor. Ström kan nämligen nyttjas på en rad olika sätt, allt från traditionella skott till granater och regelrätta virvelstormar samt möjligheten att sväva. Genom att spela bra och kanske framför allt spela snyggt låser man upp mer möjligheter och gör samtidigt spelet ännu roligare att spela.

Överallt finns även skimrande skärvor inkörda i husväggar på mer eller mindre kluriga ställen. Att plocka dem blir snabbt vanebildande och uppdrag och liknande får ofta stå tillbaka till förmån för att för att plocka någon som är extra retligt placerad. Och precis när man tycker sig ha finkammat ett område hittar man en till och sedan en till. Dessutom finns fågelskrällen med meddelanden som berättar lite bakgrundstory till Infamous 2, något som låter en förena nytta med nöje. Att zappa ett duvskrälle med en välriktad blixt är underskattat skoj, och det kommer från en sann djurvän.

Att den grundläggande spelmekaniken är så bra som den är, är faktiskt behållningen av Infamous 2. Precis som i bland annat Crackdown och Just Cause 2 är inte uppdragsvariationen något att hänga i granen egentligen. Det finns ett fåtal variationer som sedan loopas om och om igen. Jag vet inte hur många personer jag elchockat till liv eller hur många lömska rånare jag klubbat ner. Men det är uppriktigt sagt alldeles för många.

Infamous 2
I takt med att man blir kraftfullare uppenbarar sig fler möjligheter. Att kunna smyga på en grupp fiender bakifrån och med en enda kraftig attack slunga alla mot en ond bråd död är larvigt tillfredsställande.

Ändå vill jag aldrig lägga handkontrollen ifrån mig, utan kämpar tappert för att Cole ska växa till sin fulla potential. Undan för undan får man också tillgång till nya områden som bland annat en sjunken stad och ett oljeraffinaderi. Tyvärr är dessa områden inte lika underhållande som den första delen av New Marais, men ombyte förnöjer naturligtvis.

Den enskilt största nyheten i Infamous 2 är möjligheten att själv knåpa ihop uppdrag att utföra. Något som självfallet kommer att leda till en helt överlägset variation tids nog. Sägas ska dock att det är ett tidsödande arbete och inte alls så lätt som man kan tro. Det är helt enkelt riktiga verktyg man får tillgång till, förmodligen inte alltför olika de Sucker Punch själva använder.

Något som i praktiken antagligen kommer betyda att de dåliga uppdragen blir riktigt dåliga, medan de bra istället kan bli precis hur maffiga som helst. Och vis av erfarenhet från framför allt Little Big Planet 2 så vet vi ju att det sannerligen inte saknas påhittig talang bland Playstation 3-ägarna. Själv gav jag ganska snabbt upp, men provade åtminstone att spela de uppdrag Sucker Punch själva gjort.

Infamous 2
Bäst är Infamous när det inte finns fiender i närheten. När det ges chans att utforska, testa sin skicklighet och lära sig nya förmågor.

Precis som i ettan ställs man ofta inför moraliska val, men även sedan man valt att vara en barmhärtig superhjältesamarit - precis som Spindelmannen så ofta fått erfara - är det ingen lätt grej att vara en rättskaffens lirare. Jag spelar som sagt som en änglalik Cole som gör allt rätt. I teorin åtminstone. För i praktiken är det alldeles för roligt att exempelvis smaska ner i marken från hög höjd så bilar och bråte flyger upp i himlen.

Min snälle Cole lyckades vid ett riktigt högt hopp döda 17 civilister. Dubbelmoralen i att jag fortfarande vill se honom som en gudagåva till New Marais säger förmodligen mer om mig än om spelet. Men jag kan inte låta bli att lite avundsjukt tänka att "the dark side" som gamle Vader förmodligen hade kallat det varit roligare. Att få tukta poliser, spränga saker, krossa vänstervridna demonstranter och ställa till med allmänt vansinne. Men eftersom spelets grundinställning ändå är att Cole verkar vara en hyvens kille i Infamous 2 känns valen inte helt meningsfulla denna gång.

Det fyller helt enkelt inte något riktigt syfte, utan att det för den sakens skull egentligen spelar någon roll. Spelet är kort sagt muntrare, vilket också styrks av att det finns mer humor denna gång. En stor favorit är den biotavla jag stötte på tidigt i spelet där man annonserade för filmer som "Hey, Low Reach", "Epic Hickey" och "Latch it and Skank". Dessutom rullade reklam för Sly 4 retligt förbi på en skärm.

Infamous 2
De tveksamma designvalen gäller även fienden som ofta känns fantasifattig och heller inte riktigt passar in utan känns som demoner hämtade ur Ninja Gaiden II eller Clive Barker's Jericho.

Det grafiska har fått sig ett rejält lyft sedan föregångaren. Färgerna är bättre, detaljrikedomen större och New Marais är framför allt mycket mer levande. Det inkluderar även förstörbara omgivningar. När man börjar bli riktigt kraftfull får staden passa sig. Man river sönder balkonger, kastar omkring bråte och känns verkligen sådär odrägligt mäktig som man vill vara.

Om Coles krafter räcker för att ge Beast på tafsen och avsluta vad man påbörjade tidigt i spelet ska jag naturligtvis låta vara osagt. Infamous 2 är absolut inte utan brister och känns bitvis lite opolerat, men det har charm och framför allt spelglädje så det räcker och blir över. Och sedan driftiga Playstation 3-ägare försett världen med sina egna unika uppdrag kommer det inte gå att klaga på variationen direkt. Infamous 2 är på alla sätt ett elektrifierande tillskott till sandlådegenren och en elchock ingen borde vara utan.

08 Gamereactor Sverige
8 / 10
+
New Marais är en underbar spelstad, underhållande superkrafter, smidig spelkontroll, sjukt mycket hemligheter, genomtänkt uppdrags-editor
-
Aningen opolerat, repetitiva uppdrag

En andra åsikt

Petter Hegevall
Att studsa runt i Infamous 2 är både smidigt och snyggt och detaljarbetet imponerar. Jag håller med Jonas om det mesta men klagar mer än gärna på bristen på uppdragsvariation. Att desarmera samma bomb blir inte roligare tjugonde gången för att man gör det på ett annat ställe. Dessutom är designen på Cole horribel, med trumpetbyxor i prasselmaterial, Barb Wire-tatueringar, hemsk frippa och töntig uppsyn. Fienderna-monstren är om möjligt ännu sämre rent designmässigt. Sammantaget är Infamous 2 ett klart underhållande sandlådespel som dock hade mått bättre av större uppdragsvariation och bättre design. 7/10

Medlemsrecensioner

  • ovesmedberg
    Att vara hjälte är valfritt. "Besten har förstört Empire City och är nu på väg hit, till New Marais. Jag har kraften att stoppa honom, men... 7/10
  • vovvehund
    Suckerpunch vet hur man samlar ihop sina resurser, satsar högt och gör det bästa av det. Den förmågan har gjort dem mer och mer framgångsrika under... 9/10
  • merrymaker
    Redan när Sucker Punch introducerade oss för den första delen av inFAMOUS, blev det en storfavorit hos de som fastnat för sandlådespel i samma anda... 8/10
  • AssassinGamer99
    "Jag tittar ner över staden New Marais, från den högsta byggnaden i staden." Där nere på gatan går demonstranter och det hänger en kille i... 8/10
  • Gamble1221
    Efter att ha tänkt igenom så har jag kommit på att jag recenserar för några dåliga spel och för det är jag ledsen :). Nå nog med det nu till inFAMOUS... 9/10
Detta är en annons:
BETA +